Veckans gästbloggare: Eli Åhman Owetz

SIgneringsaffisch Eli Åhman Owetz är författare till böckerna i Anna-Lisa-serien, feelgood om kärlek, kvinnlig vänskap och det mysiga livet på landet. I september kommer den tredje boken i serien, ”En sommar på luffen”, där Anna-Lisa ger sig ut på vägarna efter att ha hittat ”Vägen till Klockrike” på en loppis och blivit inspirerad.

”Så mysig! Man vill liksom hoppa in i boken och vara med!”
Men. Sedan fortsätter det.
”Ja, det är ju inte någon … det är ju … bara litet lättsam läsning sådär.”
Jag står där och tar emot berömmet med en glad grimas.
Glad för att personen har läst och gillat min bok och nu berättar om den för sin kompis. Grimas för att någonting kliar.
En bra deckare är en bra deckare. Spännande. Punkt.
Men en bra feelgood-roman är en roman där man ändå måste förtydliga att den inte riktigt är en riktig roman.
Det började med recensionen från Bibliotekstjänst av min första roman, ”Anna-Lisas Antik”. Grattis! Skrev förlaget när de mejlade över recensionen.
BTJ:s recensent tyckte att jag hade en ”lätt och rappt skriven prosa”.
Men. Sedan fortsatte det.
”En bok som kanske inte ger någon annan fördjupning än nostalgikickar kring loppisfynden men som är en mycket nöjsam läsning.”
Jag borde ha sugit i mig ”mycket nöjsam läsning”. Men brasklappen lyste där i början av meningen.
”Kanske inte ger någon annan fördjupning”.
Sedan dess har jag hört det från vänner, bokhandlare, läsare. Alla entusiastiska över min bok, mina böcker.
Men ändå. Sedan kommer brasklappen. Ofta, ofta.
”Ja, det är ju inte någon … men väldigt mysig läsning.”
Okej, nu skriver jag ut det osagda.
Det är ju inte någon ”Svinalängorna” eller ”Egenmäktigt förfarande”.
Bara en litterär motsvarighet till en godispåse med vingummi, geléhallon och några salta fiskar. Gott så. Tycker jag, som med glädje och stor läshunger slukat feelgood i hela mitt liv. Och tipsat kompisar om särskilt bra böcker.
Men. Sedan kommer jag ihåg.
Jag minns nu hur jag tipsat om de där böckerna. Ibland nästan generad.
”Det är ju inte någon … men, lättläst, underhållande, en dag på stranden. Liksom.”
Underförstått: Alltså, jag är ju en person som läser riktig litteratur … men, tja, just den här feelgood-pocketen var faktiskt riktigt bra.
Utlästa deckare har jag vidarebefordrat med några korta ord.
”Spännande. Otippat slut.”
”Spännande. Kul att den utspelar sig i Östergötland.”
”Spännande. Fast ett mord för mycket, kanske.”
Jag kunde ha lagt till, nästan varje gång:
”Ja, fast det är ju inte någon … bara litet underhållning för stunden.”
Men. Det gör jag inte.
Det är väl klart att deckare är underhållning för stunden. Precis som feelgood.
Och som jag slipar på mina manus för att det ska bli just det.
Åtta gånger skrev jag om ett kapitel i min kommande bok, ”En sommar på luffen”, för att det inte skulle bli för obehagligt.
Ett par av mina testläsare, som ändå inte fick se de riktigt ruggiga första eller andra versionerna av kapitlet, reagerade ändå starkt. Fem omskrivningar senare är det som händer läskigt, men på ett sätt som passar in i en feelgood-bok.
Men. Trots att jag vet vad jag gör, skriver precis i den genre jag vill skriva. Så händer det att till och med jag själv förminskar mina egna böcker.
Signering: Person vars yttre stil och sociolekt avslöjar att här läses det nog inte så mycket feelgood, kommer fram. Vänder roat på ett pastellfärgat omslag.
Jag hör mig själv säga något om att ”ja, det är ju inte någon …”
Ny grimas, nu över mitt svek mot det egna författarskapet, innan jag fortsätter.
”… men det är mysläsning! Och mina läsare brukar säga att de blir glada av mina böcker.”
Mysläsning. Feelgood.
Som en påse smågodis, eller avnjuten ihop med en påse smågodis, i soffhörnet. Böcker som kan få dig att fnissa, må bra och vilja följa med min romanfigur Anna-Lisa på hennes äventyr.
Sådana böcker skriver jag.
Och nästa gång jag hör:
”Fast inte någon …”
Så svarar jag:
”Nej, verkligen inte! Det här är nöjsam läsning!”

 

AnnaLisaSerien.jpg  917x433.jpg 917x433.bmp

Femtiotalsjakten bloggar Eli om retrodesign, loppisar och sitt författarskap.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Veckans gästbloggare: Eli Åhman Owetz

  1. Birgitta skriver:

    Vi är många som har de ”lättviktiga” böckerna på en särskild hylla och läser dem om och om igen. Till skillnad från tungviktarna. Sorry Svinalängorna och Egenmäktigt förfarande, ni är chanslösa i min omläsningsvärld. 😉

  2. Kära Syster skriver:

    Tack för att du delar med dig, Eli! Det är inte klokt att det ska vara så svårt att sluta förminska sig själv och det man gör. Försöker påminna mig om att tala om vad saker faktiskt är istället för vad de inte är. Men så trillar man dit: ”tja, alltså… Det kanske inte är så spännande och alltså… Javetinte…”

    Jag har stora planer på att skärpa mig.

    /Anna

  3. Känner igen detta. Jag brukar vända på steken och säga att ”Min bok är garanterad mordfri. Inte heller förekommer där misshandel av djur, kvinnor och barn. Däremot innehåller min bok och du kommer att ha det trevligt medan du läser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s