VAB-rapport från verkligheten.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n  Jag visste precis vad jag skulle skriva om idag.
Men så gick min ettåriga dotter och blev dunderförkyld, så min ordinarie bloggskrivtid gick istället åt till att torka snor och bära och vyssja. Natten till idag (tisdag) sov hon och jag knappt två timmar sammanlagt. Vi låg i en fåtölj, i någon slags halvdvala, och såg Daredevil på Netflix mellan hennes gråtutbrott.
Och den här dagen har jag spenderat med att bära runt på en snorig, hostande och febrig liten zombie.

Nej, jag försöker inte skriva min audition för att få blogga hos Mama eller Vi Föräldrar.
Det här är relevant, det här är författargrejer.
I alla fall för oss författare som har barn.
Och med risk för att verka exkluderande, så är det oss jag tänker skriva om idag.

Det händer att folk frågar mig hur det kunde ta hela tre år att bli klar med min roman Fyra Minuter (okej, då ska man ju också hålla i minnet att det varit flera produktionsstopp i romanfabriken under de åren, då jag istället skrivit ett gäng noveller och ”kortromanen” Den Mörka Fläcken). Men påfallande ofta är det människor som inte själva är föräldrar som undrar.
Det är mycket jobb att ha tre barn. Det är sjukt mycket jobb. Mitt yngre jag hade fallit ihop och dött vid blotta tanken på så mycket jobb och ansvar. För tjugo år sedan tyckte jag att det var enormt betungande att behöva göra lite hushållsarbete. Idag kan jag drömma om det himmelrike som är att få plocka ur diskmaskinen utan att någon försöker klättra in i den samtidigt, eller att dammsuga utan att någon drar ut sladden till dammsugaren hela tiden, eller att försöka genomföra en storstädning av huset utan att var femte minut behöva medla i ett nytt bråk mellan de äldre döttrarna.
Jag är föräldraledig med vår yngsta tre dagar i veckan, de resterande två dagarna är min fru hemma. Ändå går nog sisådär nittiofem procent av vår gemensamma vakna tid åt till saker som har med barnen att göra. Ensamstående föräldrar, jag applåderar och bugar inför er – jag begriper inte hur ni fixar det.

Med allt ovan sagt – jag klagar verkligen inte. Barnen är det bästa som någonsin hänt mig, och jag skulle inte vilja byta bort en minut tillsammans med dem.
Men detta är ändå verkliga omständigheter för mig som fritidsförfattare, och för många med mig. Det där förbannade livspusslet. Och jag har gjort mitt val, för länge sedan – barnen och familjen kommer alltid först. Oavsett vilka konsekvenser det än må ha för mitt skrivande och mitt författarskap.
Jag kunde ju förstås gjort ett annat val, jag kunde valt att göra som alla de där hyllade manliga författarna gjort genom tiderna, både innan och efter det att de slagit igenom – låst in mig på min kammare för att skapa min konst, och låta min partner ta hand om barn och hem.
Nu gör jag inte så, därför att det är ett unket och vidrigt val som hör hemma i historieböckernas skamvrå.
Men också därför att jag värdesätter tiden med mina kids mycket mer än jag värdesätter mitt skrivande.

Och även om jag kanske får det att låta så, så behöver det ju faktiskt inte alls finnas något motsatsförhållande mellan att vara småbarnsförälder och att skriva riktigt, riktigt bra böcker.
Tvärtom, faktiskt.
Jag får så oerhört mycket av barnen, så mycket material och inspiration. Deras självklara närkontakt med sin fantasi är något jag avundas dem, och något jag försöker hålla liv i hos mig själv.
Jag skriver trots allt i en genre som på ganska goda grunder skulle kunna kallas för ”barnslig”, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Skräck, åtminstone den som jag uppskattar mest och hoppas kunna skapa i mina egna texter, bygger till stor del på kommunikation med det där lilla barnet inom oss alla. Det som vet att där finns något som lurar under sängen när vi släckt lampan på kvällen. Och mina barn ger mig så mycket av det där, när jag pratar med dem, när vi leker tillsammans, när de visar mig världen genom deras ögon.
Mitt skrivande skulle vara så katastrofalt mycket fattigare utan mina barn.
Då känns det faktiskt helt okej att de samtidigt gör så att processen tar lite längre tid.
Och apropå det – nu ska jag se om min nyvakna förkylda skönhet är intresserad av en flaska välling.
Det där mystiska huset, familjen som bor där, och alla deras hemligheter – det vill säga, romanmanus nummer två – får helt enkelt vänta tills i morgon…

PS: Apropå det här med barn och ens eget skrivande. När jag vaknade dagen efter att min roman getts ut, så låg det här på mitt nattduksbord. Min äldsta dotter hade gått upp i förväg för att rita sitt eget omslag till Fyra Minuter. I hela den fantastiskt fina upplevelse som boksläppet var, så var nog detta det allra finaste.
(Och ja, jag har bett om hennes tillåtelse att få lägga upp den här.)

Foto 2015-05-02 08 13 57

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till VAB-rapport från verkligheten.

  1. P.M. Wilson skriver:

    Jag har också tre barn och ler när du beskriver hur otroligt mycket jobb det är – hela tiden Jag var otroligt lat som ung ville ju bara läsa. Aldrig hade jag kunnat ana hur mycket jobb det skulle bli 🙂 men precis som du säger också otroligt mycket inspiration från de små som fortfarande tänker utanför boxen.
    Det är svårt att få tiden att räcka till och även om tiden finns, någon timme på kvällen, så är hjärnan redan trött efter jobb, dagishämtningar, matlagning – att det för mig inte är helt självklart att skriva då. Därför jobbar jag deltid, för att ge mig själv en chans att verkligen få skriva.
    Lycka till med skrivandet!

    • Johan Ring skriver:

      Visst önskar man ibland att man kunde få sitta ner och ha en lång pratstund med sitt unga jag…? 🙂
      Jag är som sagt föräldraledig just nu, men när lillan börjar förskolan till hösten kommer jag också att jobba deltid. Både för skrivandets och för familjens skull.

      Tack detsamma! 🙂

  2. Kära Syster skriver:

    Vilket inlägg, verkligen superfint! Och modigt att skriva så ärligt om livspusslet.
    Gillar omslaget såklart, tycker särskilt virrvarret säger väldigt mycket. 🙂

    /Anna

    • Johan Ring skriver:

      Tack så hemskt mycket för de vänliga orden. 🙂
      Och ja, visst blev omslaget superfint! Borde nästan fixa en special edition av boken med det omslaget… 😉

  3. annahelgesson skriver:

    Fullständigt underbart! Tack för att du delar med dig. Tid att skriva går att hitta. Dumpa tex tv- och mobiltid. Om jag gjorde det … Tips bara! 🙂

    • Johan Ring skriver:

      Tack själv!
      Och visst är det så, visst skulle man kunna bli bättre på att hitta de små stunderna. Antar att ibland måste man helt enkelt få sjunka ihop i soffan och slappa lite också. 🙂

  4. Anna skriver:

    Wow! Vill börja med att säga att omslaget verkligen var bra gjort! Enkelt och tydligt och väcker nyfikenhet! Sen vill jag säga detta: jag känner igen mig om skrivande med barn i närheten! De är dessutom en aldrig sinande källa när det gäller fantasi! Om jag någon gång inte vet vad jag ska skriva frågar jag bara mitt barn (nu sex år) och får de allra mest fantastiska historier och inledningar serverade – bara så där. Såna gånger kan jag undra varför vuxna ibland har så svårt att bara hitta på! Tack för dagens blogg, jag kommer att tipsa andra skrivande föräldrar om detta!

    • Johan Ring skriver:

      Kul att du känner igen dig, och att du vill tipsa andra! 🙂
      Det låter som en strålande idé, att rent konkret fråga barnen om uppslag till historier! Måste testa det. Risken är bara att det blir fan fiction till Star Wars eller My Little Pony. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s