Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm

Ti bloggOm några veckor är det dags för del två av min dubbeldebut som ”författare”. Då gör första boken i min serie om Leo entré i världen.

Trots att de korta, väldigt lättlästa böckerna om Leo är så enkla och avskalade tycker jag att Leo har en lika distinkt personlighet och lika mycket själ som Fille i Hälsningar från havets botten, eller som Jack i den ungdomsroman jag kommer ut med nästa vår. Leo är en finurlig liten tänkare.

När man skriver en roman är det bra att veta väldigt mycket mer om sina karaktärer än läsaren någonsin får veta. Ibland kanske man skriver kapitel eller delar av boken som måste strykas eftersom de saknar energi framåt. Jag tror inte att de är bortkastade för det. Det ger författaren en ännu klarare bild av karaktärerna och deras värld. Strukna delar och kapitel skapar ett eko i de delar som blir kvar, ett osynligt djup.

För mig är det likadant med Leo och karaktärerna i böckerna om honom. För att ta ett exempel tänker jag mig honom som ett regnbågsbarn även om det nog aldrig kommer att framgå i berättelserna. Utöver alla de detaljer jag tycker mig känna till om Leo och hans värld, kommer sedan illustratören Kajsa Lind med mängder av nytt ljus och helt nya vinklingar. Då förändras och förtydligas Leo och hans omgivning på ett smått makalöst sätt. Jag beundrar verkligen Kajsas öga för detaljer. Leos randiga tröjor. Pappas förkläden. Deras krukväxter. Leos röriga rum. Att hon låter något för mig helt oväntat stå i fokus på bilden, och att hon därmed förskjuter perspektiven. Ger emfas åt något alldeles nytt.

Leo och klumpen i magen

I böckerna om Leo har Kajsa och jag skapat en distinkt stämning och stil som jag hoppas ska prägla alla böcker i serien. Också korta, lättlästa böcker förtjänar humor, kärlek och poesi. Den här typen av lättlästa böcker innehåller inte så mycket text men varje ord har vägts på guldvåg och det går nästan inte att föreställa sig hur mycket jobb som ligger bakom illustrationerna. Kajsa Lind är lite min idol faktiskt.

Apropå barnböcker: Igår fyllde Pippi Långstrump 70 år. Jag storgillar språket och lekfullheten i Pippi. Modet, styrkan, humorn och auktoritetstrotset i själva karaktären Pippi. (En av hennes suveräna repliker: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert.”) Storgillar också omtanken, ansvarskänslan och öppenheten (inför en normbrytande ny, rödhårig granne) hos Tommy och Annika.  Tycker så mycket om den yviga språkglädjen. Livslusten. Humorn. (”Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm.”) Samt tanken på att det tydligen finns folk som har en prickig häst på verandan,  styrka nog att jonglera med inbrottstjuvar och dessutom bakar sjukt många pepparkakor med sin apa.

 

Om Christina Lindström

Debutant 2015 som skriver för barn och ungdomar. Manisk läserska och löpare. Tycker mycket om att jobba som lärare.
Det här inlägget postades i Barnböcker, Debut, Illustrationer och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Poliser är det bästa jag vet, näst efter rabarberkräm

  1. Eric skriver:

    Det är alltså inte bortkastat att slänga ett stycke eller två? It all happens for a reason. Vad klokt tänkt. Och vad skönt att höra!

  2. Eva Karlsson skriver:

    ”Strukna delar och kapitel skapar ett eko i de delar som blir kvar, ett osynligt djup.” Åh, vad bra sagt! Så är det ju. Nu kommer det att kännas ännu bättre att stryka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s