Gästbloggare: Lina Wolff

Lina Wolff Lina Wolff är författare och debuterade med novellsamlingen Många människor dör som du 2009. Hennes roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna fick Tidningen Vi:s litteraturpris 2012 och blev finalist i Sveriges radios romanpris 2013. Hon är bosatt i Skåne och har bott många år utomlands, huvudsakligen i Spanien där flera av hennes berättelser utspelas.

 

Dolores Claiborne

Om jag skulle definiera mig själv som läsare skulle jag nog få tillstå att jag är ganska ensidig och sällan provar något nytt. Medveten om detta händer det att jag går till en bokhandel och anstränger mig för att välja något som jag annars inte skulle valt. I en sån ansträngning valde jag för några månader sedan en bok av Stephen King. Jag befann mig i Bologna och den största bokhandeln i Bologna heter Ambasciatori och är ett flera våningar högt hus med böcker, kafé, bar och restaurang. Man kan samla alla böcker som intresserar en i en korg, sätta sig på restaurangen och äta och dricka ett glas vin medan man i lugn och ro bläddrar igenom det man hittat. Så gjorde jag med Stephen Kings roman Dolores Claiborne. Det blev en riktigt fin stund. Efter det samlade jag på mig ytterligare några böcker av King innan jag gick till kassan, bland annat hans bok om skrivande.

I sin bok om skrivande skiljer Stephen King på ”berättelse” och ”situation”, och vill över huvud taget inte prata om intrig. Det tycker jag är sunt, även om hans styrka samtidigt ligger just i intrigskapandet. Men han föreslår alltså att man som författare av fiktion antingen ska utgå från situationerna, eller från en mer underliggande berättelse. Personligen utgår jag gärna från situationerna, sen försöker jag hitta berättelsen bakom. Det är tålamodskrävande, ändå är det just utforskandet av berättelsen bakom som med tiden blir det mest intressanta, mer intressant än de enskilda situationerna. Att hitta berättelsen blir som att försöka hitta den ideala jordmånen för att situationer ska kunna växa.

Dolores Claiborne är inte vilken King-bok som helst. För det första skriver King oftast i tredje person vilket gör att karaktärers attityder och synsätt måste underordnas en övergripande idé. Men i Dolores Claiborne skriver han i jagform, dessutom ur en kvinnas synvinkel. Och han får till en väldigt bra röst, en väldigt intressant, gripande och trovärdig röst.

Vad handlar då boken om? Man kan säga att den handlar om en kvinna som blir anklagad för ett mord hon inte har begått. Däremot har hon begått ett annat mord, ett mord som hon aldrig blivit anklagad för. Under en natt berättar hon sin historia för personalen på den lokala polisstationen. Historien har flera stegringar. Dolores Claiborne dödar nämligen sin man efter att denne förgripit sig på deras dotter, och i äkta King-anda så byggs detta defining moment upp mycket detaljrikt och noggrant. Här och där är det outhärdligt spännande. Men sen – och det är detta som är det mest intressanta när man väl ser det – så finns det också i boken ett slags bakomliggande mystik och drivkraft som baseras på naturens rörelser. Man är inte riktigt medveten om detta när man läser, men när man lägger boken ifrån sig slås man plötsligt av hur hela historien egentligen har styrts av en eklips. Förtätningen i historien följer eklipsens annalkande. En scen när eklipsen väl äger rum är oförglömlig: månen står framför solen som en iris i ett öga. Och King beskriver hur ögat ser på människorna, men ögat finns också inne i människorna och ser som en människa på människan själv. Det är svårt att återge det såhär men King bäddar snyggt för det, och låter sen situationen blomma ut i all sin prakt.

Något liknande tror jag man kan säga finns i Marie Hermanssons Musselstranden. Myten om de bergtagna, och möjligheten att den lilla Maja blivit bergtagen ger en känsla av mystik som förstärks av Hermanssons inkännande och samtidigt spänningsstegrande skildringar av naturen, och de saker som utspelar sig där. Ni kanske minns karaktären Kristina som paddlar kajak rakt in bland havsfåglarna, och som bor i det lilla huset vid hagen. Musselstranden som är fylld av blåaktiga skal, och den triggande svårigheten och faran att ta sig dit. Också sist men inte minst – den döda kvinnan som hittas i gången bakom klippblocken.

Att hitta miljöer och ledmotiv som tillåter de skeenden man vill komma åt är en utmaning i skrivandet, men ibland läser man berättelser vars olika nivåer hakar i varandra perfekt. Och just naturen kan ge en högst fertil jordmån ur vilken situationerna kan växa. Dessutom är den ett utmärkt redskap i skrivandet. Vet man inte vad som ska hända härnäst? Börja med att beskriva naturens rörelser, så kommer det.

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gästbloggare: Lina Wolff

  1. Kära Syster skriver:

    Mycket inspirerande! Nu fick jag riktigt lässug efter både dessa böcker, och dina såklart.
    Ang berättelse vs situationer tror jag att berättelsen kommer först för min del, en fin insikt. Det är ju bara när man är medveten om hur man gör som man kan använda det till sin fördel.

    Tack!
    /Anna

    • Lina skriver:

      Ja, man kan ju göra en del utan att vara medveten om det, men blir man medveten om vissa saker så kan man ju göra andra sen. Och att hitta en historia som ger insikter är alltid en skön känsla. Hälsningar, Lina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s