Jag har tänkt rätt mycket på det här med fiktion kontra verklighet den senaste veckan. Inte bara för att jag lever i ett gränsland mellan de båda – där jag i arbetet med nästa bok dagligen rör mig i låtsasvärldar och umgås med karaktärer som inte finns. Men också för att jag ofta hör vänner klaga på att böckerna de läser just nu inte är verklighetstrogna.
”Jamen det där valet skulle man ju aldrig göra i verkligheten!”
”Men en civilklädd polis skulle aldrig gå in obeväpnad på ett tillslag.”
”Fast Drottninggatan ligger faktiskt till höger om Sveavägen om man kommer från det hållet.”
Jag är lite förundrad över denna fixering över vad som är verkligt. Trots att läsaren på något sätt redan är medveten om att en roman är på låtsas, så vill vi ändå få veta om den är helt och hållet galen (som i science ficiton), eller om den är lik den värld som vi lever i. Om det är det sistnämnda, så ska den följa alla de sanningar som finns här.
Men det är just där jag får problem. För vilka sanningar är det egentligen? Och vems?Världen ser ju helt olika ut beroende på vilka glasögon man ser genom. Till och med detaljerna.
Och hur verklighetstroget är det egentligen att en hundraåring kliver ut genom fönstret och är med om fantastiska äventyr? Eller att en liten by på Västkusten har fler mördare än hela Sverige sammantaget? Populära berättelser som rör sig i en härlig låtsasvärld. Precis som min favorit Marie Hermanssons böcker, där allt är som vanligt men där något ändå inte riktigt stämmer…
Så jag känner mig lite kluven till det här med verklighet.
Vad tycker du?
”Life has more imagination than our dreams”
Columbus
Debutantbloggen 
Övernaturliga fenomen är inte riktigt min tekopp och det var det inte heller när jag var barn. Men det är lite lustigt var gränsen för det övernaturliga går … I Pippi på rymmen gick min gräns vid en flygande bil … men att Pippi lyfte en häst hade jag inga problem med. Det var verklighet!
GillaGilla
Inte mitt tefat heller, men Pippi rockar!
GillaGilla
Jamen så sant! Å ena sidan är jag den som stör mig på detaljer som felaktiga dialekter, å andra sidan den som själv inte håller mig till det alldeles sanna när jag skriver. Alltså: som läsare gör jag si och som skrivare så! Intressant! Men varför? Ingen aning…
GillaGilla
Ja man är onekligen annorlunda som läsare än som författare 🙂
GillaGilla