Att gestalta mörkret.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n

”Hello darkness my old friend
I´ve come to talk with you again…”

I ett samtal med min förläggare för något år sedan sa hon något som fick mig att rycka till. Hon sa det bara i förbifarten, jag minns inte ens vad vi pratade om, men för mig blev det något av en uppenbarelse.
Hon sa: ”Du skriver ju ofta om onda män.”
Först förstod jag inte alls hur hon menade. Sedan började jag tänka efter.
I min första novell Stugan är huvudpersonen en manlig pedofil. I Lång Väg Hem blir en kvinna kidnappad av två manliga gangsters. I Saken som åt Danny Smith är en av de centrala karaktärerna en bufflig farbror som sätter skräck i sin omgivning. Och i långnovellen Den Mörka Fläcken är huvudpersonen en bitter självömkande kvinnomisshandlare.
Så okej. Det låg något i det hon sa, trots allt.

När jag senare funderat på saken, så känns det egentligen helt självklart att jag skrivit om de karaktärer jag gjort. Jag intresserar mig helt enkelt mer för trasiga människor och deras historier, i fiktionen och till stor del även i verkligheten. Lycka och välmående är väldigt trevliga tillstånd att leva i, men som bränsle för fängslande berättelser ger de mig helt enkelt inte lika mycket som det skrovliga, det fula, det trasiga. Oavsett om det personifieras genom Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas Sammansvärjning eller Patrick Bateman i American Psycho.
På 90-talet sjöng rockbandet Broder Daniel om att ”happy people never fantasize”, och kanske är det också ett – aningen mer drastiskt – sätt att uttrycka det. Jag vet bara att jag som människa skräms av mörkret, men som författare lockas jag av det. Att gå in i det och försöka att, om inte förstå det, så åtminstone tolka det.

Låt mig nämna två exempel: Tom i novellen Stugan, och Frank i Den Mörka Fläcken.
Med Stugan ville jag skriva min egen skräckversion av filmen Hard Candy. För er som inte sett den handlar den om en pedofil som får kontakt med en fjortonårig flicka via nätet, och lyckas få henne att följa med honom hem. Väl där visar det sig dock att han gått i en dödlig fälla – flickan är en ”pedofiljägare”, som använder sig själv som bete för att sedan förvandla (den korta) återstoden av sexförbrytarens liv till ett helvete. En ren hämndfantasi, alltså.
Därför behövde jag skriva berättelsen ifrån pedofilen Toms perspektiv, han fick bli min huvudkaraktär. Det blev en lärorik och utmanande uppgift.
Det första jag behövde inse var att, som någon sa, ”även seriemördare hjälper ibland gamla tanter över gatan”. Inte ens de som samhället anser vara de mest förtappade monstren – såsom pedofiler – ser sig själva på det sättet. Jag tror att de hittar sätt att rättfärdiga sina handlingar, och snarare ser sig själva som missförstådda offer för en orättvis omvärld.
Huvudpersonen i Stugan, Tom, har när novellen börjar just kidnappat en elvaårig pojke som han menar sig ha varit förälskad i länge. Vi får också veta att Tom någon gång tidigare varit inblandad i traffickinghandel med en ung pojke från Lettland. Men det är viktigt att påpeka att jag inte tog med de här delarna av Toms förflutna för att ”chocka” eller ”provocera” – för mig var de viktiga nycklar till att förstå Tom som karaktär.
På ytan ser inte Tom sig själv som en dålig människa. Tvärtom, det är omvärlden som är grym och dömande. Han vägrar identifiera sig med ”det där vidriga ordet som börjar på P”. Men när han påminns om händelsen med den lettiske pojken ryggar han tillbaka och slår minnet ifrån sig. Det kommer för nära vad han egentligen är, och hotar att förstöra illusionen han byggt upp om sig själv.

Frank i Den Mörka Fläcken har inte samma kluvna självbild. Han är mycket väl medveten om att han misshandlat både sin före detta sambo och deras son, men han menar sig ha tvingats till det. Franks allra mest utmärkande karaktärsdrag är självömkan. Han tycker synd om sig själv, och vägrar ta ansvar för sina handlingar.
Men som författare är det mitt jobb att försöka se världen genom Franks ögon. Att skriva karaktärer är, som jag ser det, en form av skådespeleri. Ska vi kunna skriva intressanta och flerdimensionella karaktärer, så måste vi, tillfälligt och med någon liten del av hjärnan, bli dem. Det låter kanske pretentiöst, men jag hittar inget bättre sätt att säga det på.

Och det var riktigt, riktigt jävla otäckt att kliva in i huvudet på Tom och Frank. Men det var absolut nödvändigt, om jag skulle kunna skriva de två berättelserna. Och jag vill gärna tro att jag kanske lärde mig någonting på kuppen. Jag har på flera ställen i det här inlägget nämnt trasiga människor, och Tom och Frank är verkligen trasiga. På de mörkaste och hemskaste sätt. Och att skriva inifrån dem var att dela deras trasighet.
Mest av allt tycker jag synd om dem.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Att gestalta mörkret.

  1. ergo sum skriver:

    *ler* Just precis så är det: inte ens de onda ser sig som onda. Mig fascinerar det motsatta: att de allra godaste också kan, i alla fall, tänka onda tankar. Vad är det som gör att de inte agerar på dem? Att de förverkligar dem? Iscensätter dem? Mycket intressant. Det där om onda människor rättfärdigande av sina handlingar har jag mött på alltför nära håll: min far. Mitt i sin våldsamma alkoholism gjorde han ju också goda saker. Och att han slog var ju inte hans fel… :))

    Nåväl – bra skrivet. Snart skall jag våga läsa din bok!!

    • Johan Ring skriver:

      Du har så rätt, det där är så otroligt intressant! Vad är det som skapar den där ”spärren”? Ser den olika ut för olika människor? Går den att flytta?
      De där sakerna kommer jag aldrig att tröttna på att skriva om.

      Kramar till dig. Du är en stark och fantastisk människa.

  2. Amanda skriver:

    Du och jag reagerade visst på två helt olika ord i den meningen! Jag tänkte mest på att det var karaktärer av manligt kön snarare än att de var ”onda”. Men statistiskt sätt är ju fler män än kvinnor mördare, så det kanske är därför?

    • Johan Ring skriver:

      Nej du har rätt, det är jag som varit slarvig i blogginlägget! 🙂
      Jag valde här att fokusera på ”onda” i ”onda män”, eftersom det var vad jag ville diskutera i inlägget. Men att det handlade om just män var ju egentligen det allra mest uppseendeväckande i det min förläggare sa, och hon och jag pratade länge om det.
      Ska jag försöka på svara på varför de är just män i mina berättelser, så tror jag helt enkelt att det kokar ner till en enkel men mycket ovetenskaplig grundtes: jag ser kvinnor som ”godare” än män.
      Det har inte att göra med någon trött ”madonna-glorifiering”. Istället beror det dels på, just som du nämnde, statistiken. Män står för en så förkrossande stor majoritet av alla sex- och våldsbrott. Män har genom historien haft snudd på monopol på makten, och mycket ofta missbrukat den grovt.
      Men det beror också på vad jag sett omkring mig. Jag växte upp med en fantastisk mamma och storasyster, idag är jag gift med en stark och klok kvinna och vi har tre döttrar. Hela mitt liv har präglats av att se kvinnor möta och övervinna utmaningar som många män viker undan för.
      Så det är mina högst personliga bevekelsegrunder till varför det ofta är kvinnliga ”hjältar” och manliga ”skurkar” i mina berättelser. Just därför vore det väl kanske därför mer spännande att någon gång vända på rollerna. Skapa en demoniskt ondskefull kvinnlig karaktär.
      Någon gång framöver, kanske. 🙂

      Tack för din kommentar!

      • Skriviver skriver:

        Väldigt intressant inlägg, och intressanta kommentarer! Jag måste bara tipsa om Fantastisk podd där de i veckans avsnitt diskuterar karaktärsutveckling. Vid ett tillfälle berör de just det här med att porträttera onda eller obehagliga män på ett sätt som gör att man förstår dem och ibland kan känna viss sympati med dem (de pratar inte i första hand om psykopater och pedofiler, men jag tycker att diskussionen går bra att applicera även på dem), medan kvinnor sällan porträtteras på det sättet. Även om jag verkligen håller med om det du säger, det som helt enkelt gäller statistik och mäns makt, så finns det ju något problematiskt med att porträttera män på det här sättet, och inte kvinnor. Och även om jag personligen (i ärlighetens namn) är så pass rädd för ondska att jag har svårt att läsa om den i vilken form eller skepnad som helst, så tänker jag att det är viktigt att låta båda könen ha samma tillgång till alla egenskaper. Självklart vilar inte det ansvaret på någon enskild författare (alltså inte på dig, menar jag), för jag tycker att man måste få skriva om det som känns viktigt och rätt för en själv, men jag tycker ändå att det är en intressant diskussion och väl värt att tänka på!

        • Johan Ring skriver:

          Håller fullständigt med! Och just därför jag kanske borde testa att helt byta roller på karaktärerna nästa gång… Alltid nyttigt att tänka utanför boxen. 🙂

  3. Anne Kaarina skriver:

    Reblogga detta på Anne Kaarina och kommenterade:
    Mycket bra inlägg och mycket igenkänning.

  4. Anne Kaarina skriver:

    Mycket bra inlägg. Jag har samma fascination till trasiga människor och att utforska ondska.

    • Johan Ring skriver:

      Tack! 🙂
      Det där är väl en av många viktiga saker konsten – däribland litteraturen – kan göra för oss. Att den kan tillåta oss att försöka få grepp om saker som ”ondska”.

  5. A skriver:

    Du skriver så bra om just det, att gestalta ondskan. Och visst är det läskigt när man upptäcker att man befinner sig inne i just den onda personen, och visst kan man både tycka synd om, och hata densamma!

    • Daniel Hansander skriver:

      Sant det där om att se den ”ondes” version av sanningen genom dennes ögon för att göra det hela mer trovärdigt. Just detta skrev Stephen King om i ”On writing”. En ond/sjuk person ser sig ju själv inte som detta, men det är författarens uppgift att visa för läsaren att personen är sjuk/ond genom karaktärens tankar och handlingar.

    • Johan Ring skriver:

      Tack så hemskt mycket. 🙂
      Håller helt med. På sätt och vis blir att skriva ”onda” karaktärer till en sorts empatiövning, när vi tvingas befinna oss inuti huvudet på en annan människa blir det betydligt svårare att se världen i svart och vitt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s