Tangenterna som ett verktyg för tanken

Ti bloggEtt tag var jag Facebook-kompis med ett ganska stort antal före detta klasskompisar från USA. De tog bort mig som vän en efter en. Vi hade så diametralt olika åsikter om vapen, jämställdhet, patriotism och religion att vi alltså inte ens kunde vara vänner på Facebook längre. Japp. Så illa var det.

På Twitter är det ett måste att koka ned de där åsikterna till några få ord, oavsett om ämnet är Game of thrones, abort, klimathot, vapen, godaste sommarglassen, schlagerfestivalen eller skolpolitik. Formatet bäddar för slagord. Tugga Toy! Kexchoklad gör dig go och gla’. Styr upp flumskolan! Folkpartister hatar barn! You’re either with us or against us.

Jag är inte den första som funderar över vad sociala medier gör med vårt språk och vår förmåga att föra resonemang som inte genast stagnerar i tvärsäkra ställningstaganden. Jag tror att många med mig längtar efter diskussioner som får leva på riktigt. Samtal som får vaja lite fram och tillbaka. Tankar som prövas och faktiskt omprövas.

I mars skrev jag ett blogginlägg om att jag sörjde de unga liv som gått förlorade vid trippelmorden på gatan utanför mitt och min familjs hus. Vi fick stänga ner kommentarsfältet  på grund av alla troll där. Det slog mig inte ens när jag skrev texten att inlägget kunde betraktas som politiskt. Men en del kommentarer hittade vägen till andra forum, där jag ignorerade flera men läste några. Kontentan:

Unga människor som blir mördade får faktiskt skylla sig själva.

Det var faktiskt mitt fel att morden skedde och det var synd att inte jag blev mördad. Eller åtminstone våldtagen. Det är människor som jag, med min naiva syn på världen, som har förstört vårt land. Mördad borde jag bli. Då kanske jag skulle lära mig att inte känna sorg bara för att unga människor avrättades utanför mitt fönster.

Oj.

Vad är det med oss människor och vår oförmåga att kunna kommunicera med meningsmotståndare? I det här anti-intellektuella klimatet finns bara utrymme för slagord och skyttegravskrig. Hån. Hot. Att överallt läsa in vad man ständigt scannar webben efter, vare sig det finns där eller inte. Att ge ryggmärgsrespons på det.

Alla invandrare ska ut. Raus. Kvinnan ska tillbaka till spisen. Och mördas lite om hon sticker upp. Det finns inga problem med integrationen. Parförhållanden och föräldraskap är ett kvinnofängelse. Allt med en längre tradition än tre veckor är patetiskt och förlegat.

När vi inte skriker ut våra endimensionella politiska budskap på sociala nätverk, levererar vi punchlines eller promotar oss själva. HÄR ÄR VÄRLDENS BÄSTA BIL! KÖP MIN FANTASTISKA  BOK! VÄLJ MIN SKOLA! JAG ÄR UNDERBAR OCH ÄLSKAD AV ALLA. HÄR ÄR MINA KRUKVÄXTER eller SURDEGSBULLAR eller BOOBS eller HEMSNICKRADE ALTANMÖBLER I  MOTLJUS!

Människan har ramlat ner från trädet och tappat svansen men instinkterna och grotthjärnan hotar hela tiden att ta över. Muta in revir. Slå sig för bröstet. Hugga mot någon annans strupe.

Språket och intellektet – när det får utrymme – kan rädda oss. Jag tror verkligen det. Men ibland undrar jag om inte sociala medier är ett större hot mot oss själva och våra tankeprocesser, än vi förstår.

 

Annonser

Om Christina Lindström

Debutant 2015 som skriver för barn och ungdomar. Manisk läserska och löpare. Tycker mycket om att jobba som lärare.
Det här inlägget postades i Christina Lindström, Debut, Hjärnan och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.