Gästbloggare: Christoffer Holst

christoffer Debuterar med den romantiska komedin Mitt hjärta går på (Bokfabriken), som släpps som inbunden, ljudbok & E-bok i september 2015. Bloggar sporadiskt på christofferholst.se.

 

Rapport från ett nervsammanbrott

Ni vet den där meningen alla med skrivdrömmar väntar på? När det plingar till i mejlboxen efter att man skickat in sitt älskade manus till alla förlag i landet. När man ser att mejlet varken kommer från ens mamma, ens bank eller en polsk datorrobot som söker en ekonomiskt stadig kärlekspartner. När man inser att det kommer från en förläggare som faktiskt är intresserad av ens manus. Som eventuellt, håll i hatten, vill förvandla det till en bok. För mig plingade det till för fyra månader sedan, men jag hade väntat på ett pling i många år. Skickat in spökhistorier och smått hysteriska kokboksidéer till mängder av förlag. Vissa tackade nej, andra tackade inte alls. Inte för att jag klandrar dem. Att jobba som manusansvarig på ett förlag måste vara som att sitta mitt en sandlåda på en förskola samtidigt som tusentals frustrerade barn rusar omkring, slänger papper i huvudet på en och skriker: ”snälla människa – älska min historia!”.

Men låt mig börja från början: i september förra året anordnade det finfina förlaget Harlequin en författartävling. Först skulle man skicka in ett kapitel, och bland alla hundratals bidrag skulle 25 väljas ut. 25 som en månad senare skulle få chansen att skicka in hela sin roman för bedömning. Jag minns när jag fick reda på att mitt kapitel, det om Chavve och Pontus, var ett av de utvalda bidragen. Jag hade precis sorgedruckit två stora (eller sju små – det beror på hur man ser på det) glas vin med min eminenta kompis Romina, och därefter gått och sett Gone Girl på bio. Jag visste att alla som gått vidare skulle informeras denna dag, och hade redan accepterat att jag uppenbarligen inte var en av dem. Så jag satt på tunnelbanan hem och funderade på mitt nästa move – skulle jag skriva en psykopatthriller i stället? En ungdomsroman? Eller något udda – typ en sluka röka-guide i blindskrift? Men 23:50 kom det. Mejlet. Jag var finalist. Jag har nog aldrig blivit så glad i hela mitt liv. Inte heller så panikslagen. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag på riktigt skriva en roman på en månad? Allt jag hade var ett kapitel, och om 31 dagar skulle ett färdigt manus vara inlämnat.

Men ni vet det där man brukar höra om hur föräldrar kan få övermänskliga krafter när deras barn hamnar under en bil? Det var typ så det var för mig. Jag har visserligen aldrig gjort något så hjältedådigt (om man inte räknar den gången jag beställda in tofu i stället för fläskkött på en asiatisk restaurang), men det var som att jag fick övermänskliga krafter. För jag ville det här. Jag ville det. Så. Galet. Mycket. Så jag skrev, varje dag, varje natt, i en månad. Innan frukosten, på vägen till jobbet, på lunchrasten, när jag lagade mat, när jag gick över gatan, hos frisören, på Ica, i bastun. Och det gick. Det blev klart. Och mer än så: jag var stolt. Jag hade inte bara skrivit färdigt en kärleksroman, jag älskade den också. Jag kom tvåa i Harlequins tävling. Och efter det dröjde det inte länge innan ett annat förlag hörde av sig och ville läsa. Några veckor senare kom utlåtandet: ”För att gå rakt på sak: vi vill ge ut din bok”. Det var det märkligaste och mest fantastiska jag någonsin läst.

Den första september i år släpps min debutroman Mitt hjärta går på. En romantisk komedi om två unga killars förälskelse. En rolig och förhoppningsvis rörande berättelse om ensamhet och längtan. Och även om jag vet att den faktiskt kommer ut i butik, så kan jag inte riktigt tro på det helt. Jag trodde att mitt bultande hjärta skulle lugna sig så fort jag skrev på kontraktet. Det var tvärt om. Det bultar mer än någonsin. Omslag, redigering, marknadsföring, hisspitchar, pressfoton, hemsida. Folk omkring mig säger att jag borde koppla av, jag har ju trots allt skrivit kontrakt. Men hur kan man koppla av? Ena dagen tvivlar jag, och tänker att till och med min mamma kommer tycka boken är poänglös. Andra dagen läser jag en skvallertidning och ser att Julia Roberts ska flytta till Argentina, och blir stressad över tanken på hur fan hon nu ska kunna bli tillgänglig för filmatiseringen.

Men jag tror det kommer lugna sig. Jag måste tro det. Det är ju trots allt bara en bok. Men det är min bok. Och jag skulle antagligen kunna lyfta en bil för att den ska få se dagens ljus.

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Gästbloggare: Christoffer Holst

  1. Sanna Dahlin skriver:

    Du är nästa Mats Strandberg ju! 🙂

  2. Christina Lindström skriver:

    Vilken lysande inlägg! Gillar verkligen din ton. Grattis!

  3. Carola skriver:

    Vilket härligt, fängslande inlägg Christoffer! Om du skriver så där bra och roliga inlägg, hur är då inte boken 🙂 Stort, varmt lycka till!!

  4. Manuskt skriver:

    Grattis! Jag kommer ihåg ditt kapitel från omröstningen när ni var fem kvar och är så glad att det blir en bok, för jag ville läsa mer (dessutom skrattade jag flera gånger när jag läste ditt blogginlägg.) Känner igen mig i det uppskruvade läget. Många sömnlösa nätter blev det. Går bättre nu när boken är ute. Lycka till!

    • Christoffer Holst skriver:

      Vad härligt att höra Frida, blir jätteglad 🙂 och vad skönt att de sömnlösa nätterna lidit mot sitt slut!

  5. Jag håller alla tummar och tår men tror faktiskt inte att det behövs. Det kommer att bli glimrande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s