Triggervarning.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n

Jag tycker att hen är ett fantastiskt ord.
Detta lilla och så obegripligt kontroversiella ord, som gjort att jag aldrig mer behöver använda det klumpiga ”hon eller han” när jag talar eller skriver om en hypotetisk eller okänd person. Min fru och jag har under tre graviditeter pratat om hur det kommer att kännas att för första gången få hålla hen i våra armar.
Att ordet sedan kan betyda oerhört mycket för alla de som inte känner sig som varken kvinna eller man gör det ju bara ännu finare.
Ändå var det bara några år sedan jag överhuvudtaget hörde ordet för första gången.

Språket befinner sig i konstant förändring. Så har det alltid varit, och så kommer det sannolikt (förhoppningsvis!) alltid att vara. Och det är väldigt intressant att se hur språket och språkliga förändringar behandlas i den offentliga debatten.
Ordet hen är ett exempel. När det fick sitt genombrott för några år sedan blev reaktionerna absurt kraftiga. Plötsligt skulle könen utplånas, vi skulle aldrig mer få tala om män och kvinnor, och barnen skulle hjärntvättas i genuspedagogikens namn tills den gamla hederliga heterosexualiteten var utplånad och alla hade könsneutrala förnamn.
Allt detta på grund av tre bokstäver som satts samman till ett litet praktiskt och användbart ord.

Språk och ord påverkar oss alla, det påverkar samhället vi lever i. Ord har makt, och att trivialisera det faktumet är i bästa fall naivt och i värsta fall farligt.
Jag har länge försökt att vänja mig vid att skriva ”en” istället för ”man” (till exempel ”så kan en säga” istället för ”så kan man säga”). Att jag har fortfarande har svårt för det beror på rent personliga skäl – i Småland där jag växte upp användes ”en” ofta i talspråk, vilket medför att det känns väldigt dialektalt för mig. Och inte på ett bra sätt. Ser jag meningen ”så kan en säga” så hör jag den i huvudet sägas på bred småländska. Det är helt enkelt inte så estetiskt tilltalande. Och det har än så länge varit ett hinder för mig.
Men jag tror att det i framtiden kommer att vara helt självklart att välja ”en” istället för ”man”. Ord som man, människa, mänsklighet och mangrant är alla delar i upprätthållandet av en mansnorm, och jag är optimist nog att tro att vi går mot ett alltmer normkritiskt samhälle på alla plan.
Tycker du att ovanstående låter fånigt? ”Folk har väl alltid sagt ”man” och ”mänsklighet”, vad är det för liten skitsak att bry sig om?”
I så fall tycker jag att du ska läsa Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Det är en berättelse om hur vår värld skulle kunna se ut om rollerna mellan könen varit de omvända. Genom hela boken ändrar Brantenberg orden jag nämnt ovan så att de passar in i den världens normer. ”Som man säger” blir ”som kvinna säger”, ”mänskligheten” blir ”kvinnskligheten”, ”människa” blir ”kvinniska”.
Så du som tycker att den här diskussionen är fånig – testa att byta ut orden i en vecka. Sedan kan vi diskutera saken igen.

Ett annat tillfälle när ordens makt gjorde sig påmind i samhällsdebatten var när SVT bestämde sig för att göra en förändring i filmversionen av Pippi Långstrump. I originalet säger Pippi att hennes pappa är ”negerkung”, men SVT fixade via en diskret klippning så att hon nu säger att hennes pappa är ”kung”.
De mörka skrymslena på nätet gick bananas.
Kort efter det meddelades att ordet ”negerkung” skulle försvinna även ur framtida upplagor av Pippiböckerna, för att ersättas av ordet ”söderhavskung”. Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman kommenterade det hela med att ”det finns många människor i Sverige som får lida för det jävla ordet”, och att det var på tiden att det togs bort. Hon var övertygad om att hennes mamma skulle ha hållit med.
Men det tystade inte protesterna på nätet. Massor av kränkta vita människor tyckte att deras rätt att få fortsätta säga ”neger” var betydligt viktigare än den smärta ordet kan orsaka afrosvenskar.
Det vanligaste argumentet tycktes vara ”det har alltid hetat neger, det har aldrig varit några problem tidigare”. Även om man bortser ifrån den självklara frågan om vem som äger tolkningsföreträdet när det gäller huruvida ”neger” är ett problematiskt ord (ledtråd: det är inte de kränkta vita människorna), så borde väl även den mest språkkonservative inse att vår vetskap kring saker som kolonialism, slaveri och rasism är så mycket större idag än när farfar var ung. Vi vet helt enkelt bättre nu. Och borde bete oss därefter.
Återigen – språk förändras.

Men det allra tydligaste exemplet på hur förändringar i språket märks i den offentliga debatten är tyvärr ett otäckt sådant.
Vad som för tio år sedan hette rasism har förvandlats till främlingsfientlighet, som i sin tur har förvandlats till invandringskritik. Det är en värdeförskjutning som går väldigt fort, och är jäkligt läskig. Vi har sett den utvecklingen förr. Vi har sett vad som händer när man använder ordens makt för att avhumanisera människor, och just nu ser vi det hända igen. Språket har alltid varit ett användningsbart redskap för de som driver ljusskygga agendor.
Men partier som i sina partiprogram säger att människor definieras av en ”nedärvd essens” och att flera folk inte kan existera i samma nation är inte socialkonservativa, de är rasistiska. Och jag tror att vi är skyldiga det demokratiska samtalet att inte glömma bort det.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Triggervarning.

  1. Skriviver skriver:

    Håller med alla tidigare talare: spot on! Vad underbart att läsa ditt inlägg 😀 Tror som du att ”en” till slut kommer ersätta ”man”, det behövs bara att tillräckligt många träder väg så kommer resten av befolkningen följa efter som en lavin. Även jag själv (kommer alltså följa efter), för då kanske den där småländska vibben försvinner – är också jag delvis från Småland och har samma problem som du med det dialektala.

    Och jag måste bara säga, Egalias döttrar, vilken bok. Den fick mig verkligen att få upp ögonen för en hel del saker när jag läste den i typ tjugoårsåldern. Den borde vara obligatorisk läsning på gymnasiet.

    • Johan Ring skriver:

      Tack så hemskt mycket – värmer extra mycket när det kommer från en fellow smålänning. 😉

      Och jag håller HELT med dig om Egalias Döttrar. Utan tvekan en av de viktigaste läsupplevelserna.
      Jag kommer inte att lägga mig i mina barns litteratursmak, de får läsa vad de vill – men just DEN boken tänker jag faktiskt tvinga dem att läsa. 🙂

  2. Ulrika skriver:

    Håller med i allt! Spot on, sim någon sade ovan. Så skönt att ibland då höra/läsa det formulerat av andra, för ibland kan man känna sig oerhört ensam….

    Tack för denna krönika! Måste den stanna på bloggen, bara!?

  3. Kära Syster skriver:

    Mycket viktigt och bra inlägg! Tror inte att jag kommer kunna säga ”en” istället för ”man”, det är samma för mig, att det låter dialektalt, men det tillhör ingen av dialekterna jag är uppväxt med så det är liksom kantigt och onaturligt att använda. Men en ska aldrig säga aldrig. 🙂 Och förhoppningen är ju att kommande generation tar de steg vi inte klarar att ta nu. Att språket förändras är en självklarhet och det finns något finurligt i att vad som hänt bakåt i tiden inte alltid är det viktigaste utan HUR det beskrivs.

    /Anna

    • Johan Ring skriver:

      Tack Anna!
      Helt enig med dig, jag tror att de som håller fast i språket med näbbar och klor är dömda att bli besvikna. Älskar att se vilka nya ord som dyker upp i SAOL varje år, där kan man nästan känna det levande språkets puls!

  4. Ergo Sum skriver:

    Se där – återigen ”mittiprick”. Jag älskar språk! Och att det är föränderligt.

  5. Moa skriver:

    Ett så spot-on inlägg! Känner exakt likadant på så gott som alla punkter (har också fortfarande problem med att byta ut ”man” mot ”en” av dialektala anledningar då jag också är från Smålandstrakterna men det tar sig väl) och håller verkligen med. Hur vi använder ord säger så mycket om hur vi ser på världen och människorna i den, känner jag. Väldigt små ord kan göra så himla stor skillnad – speciellt för människor i minoriteter som oftast inte får sina röster hörda. Det tar så lite energi att ändra sin språkanvändning för att göra någon annans liv lite lättare, och ändå beter sig folk som om deras rättigheter på något vis kränks för att de inte får använda vilka ord de vill om folk. Herrejissus. I vilket fall – så himla viktigt ämne och jättebra skrivet!

    • Johan Ring skriver:

      Tack! 🙂
      Jag har alltid förstått människor som behöver ”tunga skäl” för att sluta använda ord som sårar andra. Om någon i min omgivning tar illa upp om jag använder ett speciellt ord, så slutar jag använda det. Det är inte svårare än så. Jag tycker att det är rent hyfs.

    • Johan Ring skriver:

      Och där skulle ju förstås stå att jag ALDRIG förstått såna människor. Slarv, slarv. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s