Gästbloggare: Peter M. Eronson

Den långa och krokiga vägen till romandebuten

Forfattarbild_PeterEronsonPeter M. Eronson är bland annat verksam som dryckesboksförfattare med fem titlar i bagaget – Sveriges ölkrogar, Sveriges vinbarer, Öl – kunskap ger mersmak, Öl – från fat & flaska, Ölbryggarboken – Brygg ditt öl hemma. Dessutom kommer hans sjätte ölbok Öl – malt, humle, jäst och vatten i september 2015.

I april i år breddade han sin utgivning då hans debutroman Skägget kom ut på Mörkersdottirs Förlag. Skägget är en burlesk och absurd berättelse kantad av egenartade händelser och unika karaktärer där skägget på gott och ont har en stor betydelse. Historien kretsar kring Pelle Nagy som över en natt får en skäggväxt som aldrig tycks vilja sluta växa och efter en resa med sin svärfar till en by i Ungern hamnar han mitt i en tvist mellan skäggiga och släthyade som pågått under en lång tid.

I augusti 2002 började jag min första skrivarlinje på Sundbybergs Folkhögskola och i samma veva läste jag novellen Förvandlingen av Franz Kafka. Det visade sig att den blev startskottet till det som 13 år senare skulle bli min romandebut. 13 år! Jag kan inte fatta att det var så längesedan som jag skrev min huvudkaraktärs skäggiga eskapader för första gånga och hur mycket jag skrivit om honom som inte kvalificerade sig in i den slutgiltiga tryckta historien.

För dig som inte läst Förvandlingen så kan jag avslöja att berättelsen börjar med att huvudkaraktären Gregor Samsa vaknar upp en morgon och upptäcker att han blivit förvandlad till en skalbagge och efter det följer en del dråpliga situationer. Det var där storyn till min berättelse Skägget föddes. Här vaknar huvudpersonen upp en morgon och upptäcker att han har fått ett skägg som sedan börjar växa i en onaturligt snabb hastighet vilket medför en del komplikationer.

Från början skrev jag berättelsen som en novell på 15 sidor men efter något år valde jag att arbeta vidare med den i ett försök att skriva om den till en längre berättelse, och förhoppningsvis en roman. På den här tiden hade jag inga tankar på synopsis utan jag skrev bara på ”känsla” (som man ofta kallar det). Fantasin var det dock inga problem med och efter ett år hade novellen blivit en roman på runt 200 sidor. Problemet var att det var en mycket rörig berättelse där egentligen den enda behållningen fanns i karaktärerna och berättarrösten som jag fick mycket positiv feedback för. Stor berättarglädje fick jag höra flertalet gånger och att det påminde om de ryska berättarna. Med stor förhoppning skickade jag in manuset till flera olika förlag (har för mig att det var runt 15 stycken) och efter några månader kom lika många refuseringar tillbaka. Jag blev förkrossad.

Som författare är det så himla lätt att börja tvivla på sig själv när de där första refuseringarna ramlat in. När det också bara kommer standardsvar tillbaka som ”Nej tack” så blir det ännu svårare. Ska jag stryka hela historien och börja om från början eller försöka fila och fixa till en del av scenerna? Nej, jag lät historien ligga. Vid detta läge var jag så trött på den och ville hellre börja på något nytt.

Faktum är att det skulle dröja ända till år 2012 innan jag tog fram manuset igen. Mycket hade hänt däremellan. Jag hade nu börjat arbeta som författare på heltid och gett ut fyra böcker om drycker (fyra om öl, med en femte på gång, och en om vin). Jag hade även studerat manusskrivande för film och TV vilket hade öppnat mina ögon för synopsis och att lägga upp stödpunkter och stolpar för historien innan jag började skriva den. Så att jag alltid visste vart berättelsen och karaktärerna var på väg, vad deras mål var. Hur de sedan tog sig dit fick dyka upp medan jag skrev. Sedan kunde händelser och situationer alltid ändra på sig såklart. Ett synopsis är aldrig skrivet i sten.

Jag började med att skriva om scenerna i mitt gamla manus men jag tyckte aldrig att jag fick till det. Min fru gav mig därför det (tuffa) tipset att jag skulle stryka hela berättelsen och börja om från början men ändå behålla karaktärerna och grundidén. Alla författare därute vet hur tungt det är att stryka text man har skrivit. Kill your darlings… Och vad gjorde jag? Jag började om från början. Däremot behöll jag första meningen, av sentimentala skäl.

Den här gången skulle jag inte göra samma misstag. Nu skulle det skrivas synopsis innan jag satte igång med det ”riktiga” skrivandet. Precis som jag misstänkte så gick det betydligt lättare att skriva och själva historien föll mycket lättare på plats. I den här nyskrivna versionen valde jag också att dela upp berättelsen i två parallella historier som utspelade sig under olika tidsperioder. Efter cirka ett år var jag klar och sedan började redigeringsarbetet. I april 2014 kände jag mig äntligen redo att skicka manuset till olika förlag. Och hur visste jag att jag manuset var färdigt? Egentligen visste jag inte det men jag kunde verkligen inte komma på något mer att skriva och det enda jag gjorde under redigeringsprocessen var att ändra någon mening eller ord här och där. Enligt min mening är manuset klart då eftersom förlaget ändå kommer genomföra korrektur och redigeringsarbete om det väl antar manuset. Jag bestämde mig att först och främst enbart fokusera på förlagen som tog emot via e-post. Det började med några standardrefuseringar men sedan, redan i maj, kom svaret som alla författare drömmer om…

Mörkersdottir Förlags förläggare svarade att hon kommit halvvägs i berättelsen och att hon redan skrattat flera gånger och gillade det hon läste. Hon skulle höra av sig när hon läst mer. Jag var chockad, överlycklig och bet sönder naglarna av nervositet. Ändå vågade jag inte riktigt hoppas på det bästa. Men redan dagen efter kom ett nytt mejl från förläggaren där hon skrev att hon väldigt gärna vill ge ut min roman men att jag då behövde stryka den ena parallellhistorien och förlänga den andra. Självklart blev jag glad men jag insåg även att det innebar ännu mer strykningar. Fler darlings var tvungna att försvinna.

Först var jag tveksam. Ville jag verkligen stryka den ena historien? Det dröjde några dagar och jag bad om råd, både från dem som läst manuset samt mina författarkollegor. Alla tyckte att jag skulle följa förlagets önskemål. Och efter att tänkt efter ytterligare höll jag med. När allt kommer omkring så handlar en författares vardag just om att skriva, stryka, skriva, stryka… ja, ni fattar. Mycket av det man skriver kommer aldrig bli utgivet eller tryckas men det behöver skrivas för att romanen, novellen eller dikten ska bli det den blir i slutändan.

Sommaren och sensommaren gick åt till att skriva, skriva och åter skriva. I mitten av oktober var jag klar och jag var mycket nöjd med resultatet. Den ena parallellhistorien var struken och jag hade 100 sidor nyskriven text. Berättelsen blev mycket mer konkret och tydligare nu när det enbart rörde sig om en kronologisk historia. Visst gillade jag även den berättelse jag tvingades stryka, men vem vet, kanske kan den bli en fristående skäggberättelse i framtiden. Därefter följde några korrvändor och en väntan som i tid kan beskrivas som en evighet.

När jag kom hem från en utlandsresa den 3 april väntade en avi på mig och jag kunde äntligen hämta en låda och hålla min debutroman Skägget i handen för första gången! Målet var äntligen nått, 13 år efter jag skrev den där första meningen: ”När Ivan den förskräcklige i 1500–talets Ryssland myntade orden ”Att raka av sig skägget är en synd som inte ens blodet från alla martyrer kan tvätta bort”, trodde ingen att samhället skulle förändras.”

Angående titeln på romanen var det också något som pendlande fram och tillbaka. Från allra första början hade den samma namn som den har i dag – Skägget. Men när jag skrev om berättelsen till två parallella historier och skickade till förlaget gick den istället under namnet Bland skägg och släthyade och denna hängde kvar fram till någon månad innan tryckning. Min förläggare föreslog då att vi behövde en lite mer slagkraftig titel. Flera förslag dök upp. Både från mig och min förläggare. Valet föll slutligen på Skägget eftersom det skägg som huvudkaraktären får på sätt och vis är en egen karaktär och då tyckte vi att det passande.

Men kontentan av allt detta är att jag vill uppmana alla författare att aldrig ge upp. Tro på din idé. Tro på din stil. Tro på ditt språk. Det är dessa komponenter som gör dig unik och urskiljer dig från andra författare. Det som gör att läsaren får upp ögonen för just dig i virrvarret av alla böcker därute. Fortsätter du tro på ditt författande och försätter skriva kommer du bli utgiven förr eller senare. Kan jag bli utgiven så kan även du. Att skriva, stryka och skriva om är dock en viktig del i det hela. Den viktigaste skulle jag vilja påstå. Det är få romanidéer som blir perfekta efter första utkastet. Det är däremot inte omöjligt att man hittar grundstoryn från början men hur den sedan ska skrivas kräver mycket arbete. Var inte heller rädd att skicka in till förlagen. Dra inte ut på det. Sitter du bara där och småpillar med språket så är manuset redo. Skickar du inte in kommer du aldrig bli utgiven, det är den enkla sanningen.

 

Vill du läsa mer om mitt skrivande och mina skrivtips kan du gå in på min blogg Eronson på pränthttp://eronson.blogspot.se/

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gästbloggare: Peter M. Eronson

  1. kuggekugge skriver:

    Tack för ett intressant, peppande och positivt inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s