Att (typ) lämna sin bekvämlighetszon.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Det sägs ju vara nyttigt, det där. Att lämna sin bekvämlighetszon.
Så jag tänkte att då gör jag väl det då.

Min roman släpptes för nästan två månader sedan, men tiden sedan dess har ändå varit fylld med saker som haft med den att göra. Jag har besvarat lite intervjufrågor, jag har gjort lite ”marknadsföring” (och jag använder ordet i dess vidaste bemärkelse), och jag har jobbat en del med framtiden för boken (stay tuned).
Det har helt enkelt inte funnits lika mycket tid för nya projekt som skulle ha hoppats.

Men för ungefär en månad sedan blev jag kontaktad av förlaget Swedish Zombie. De sysslar vanligtvis med skräcklitteratur, och har bland annat gett ut min julskräcknovell Rent-A-Clause (jodå, det går utmärkt att skriva skräck som utspelar sig på julen – har du exempelvis tänkt på att när du släpper in tomten i huset kan du aldrig vara riktigt säker på vem (eller vad) som döljer sig bakom masken och skägget…?).
Swedish Zombie undrade om jag ville medverka i en novellantologi de ska ge ut i höst, på temat ”svenska superhjältar”.
Jag gillar verkligen superhjältegenren, både i seriealbumform och på film. Jag tackade genast ja.

Sedan kom tvivlen.
Visst, jag älskar Batman. Jag tycker X-Men och Hulken och Spider-Man är hur häftiga som helst. De är fantastiska, djupa och fylliga karaktärer, i vanligtvis spännande och medryckande berättelser.
Men hur skulle jag kunna skriva om en superhjälte? I svensk miljö? Och få det att kännas trovärdigt?
Trots att själva utmaningen kan tyckas besläktad med att skriva om monster i Småland, visste jag knappt var jag skulle börja. Det kändes farligt lätt hänt att historien skulle bli fånig. Radioaktiva spindlar, fjärran planeter och spandexdräkter kändes minst sagt vanskliga att kombinera med svensk diskbänksrealism.
Men så började jag tänka baklänges.
Vilken superkraft skulle jag själv helst vilja ha?
Lätt: att kunna flyga. Den tanken har alltid fascinerat mig.
Men tänk om ”superkraften” egentligen var mer som ett sjukdomstillstånd? En sjukdom som sakta men säkert tar död på en varje gång man använder den, men som också kan användas för att rädda liv i olycks- och katastrofsituationer?
Jag tyckte att det var en intressant konflikt.
Och sakta men säkert började en berättelse växa fram. En berättelse om tolvårige David, som börjar misstänka att det är något märkligt med den ensamme mannen i grannhuset…

Så, jag lämnade min bekvämlighetszon, med åtminstone ett ben. Ingen skräck, inget blod, inga monster. Men förhoppningsvis ändå något som kan väcka känslor, om än andra känslor än rädsla.

Jag lär säkert få anledning att återkomma.

11357268_996730883694244_692651327871460890_o

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Att (typ) lämna sin bekvämlighetszon.

  1. annahelgesson skriver:

    Låter intressant och spännande. Lycka till och återkom gärna. ☺

  2. Ella skriver:

    Vilket kittlande ämne – svenska superhjältar. Kanske är det bara jag, men känner att varenda superhjälte jag känner till skildras i antingen USA, framtiden eller regnskogen. Ser framför mig en person i trikåer med neonlysande ögon och myndig röst som spatserar fram (eller flyger omkring?) i Malmö, Göteborg eller Umeå. Lustigt men oerhört intressant!

    • Johan Ring skriver:

      😄 Jag är precis likadan, superhjältar känns per automatik amerikanska för mig. Det var därför detta kändes som en så kul men svår utmaning!

  3. Kära Syster skriver:

    Spännande projekt, lycka till!

    (Nu vill jag också skriva om superhjältar!)

    /Anna

  4. Daniel Hansander skriver:

    Låter som ett kul projekt, men samtidigt en aning svårt vid första anblick. Det gäller som sagt att kombinera något som är väldigt fantasifullt med ”diskbänksrealism”. Det får ju inte bli för klichéartat heller. Att du tänker på superhjälteförmågan som en sjukdom är en intressant vinkling. Det finns ju andra aspekter med, tex hur man förmår att hantera de ”gåvor” man fått på ett psykologiskt plan. Har du sett filmen ”Chronicle” från 2012? Om inte, gör det. Den är bra.

  5. lindgrenh skriver:

    Låter hur spännande som helst 🙂 Lycka till, jag läser gärna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s