…och det skär igenom allt.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n

Jag skulle vilja berätta om min vän Adam.

Adam är killen som lyckades övervinna så jävla mycket.
Han lyckades övervinna de nästan omöjliga oddsen att gå ifrån att vara sångare i vårt gamla punkband hemma i Högsby, till att fronta ett par av Stockholms mest hyllade punk- och rockband. Sånt händer ju liksom inte, vi andra från den tiden harvar fortfarande runt i källare och garage och spelar in egenproducerade låtar på en dator. Men Adam gjorde det.

Han lyckades övervinna de djävulska djupen som alkoholen höll på att dra ner honom i. När allting snurrade fortare omkring honom var det spriten som, tillsammans med en sent diagnosticerad ADHD, höll på att elda upp hans liv inifrån.
Men Adam övervann det också. Beväpnad med en viljestyrka jag bara kan drömma om, beslutade han sig för att bli nykter. Och han lyckades. Det vände hela hans liv. Han träffade sitt livs kärlek, och de blev gravida.
För mig som under de där åren mest följde hans liv på avstånd var det fantastiska nyheter. Jag var så glad för hans skull.

Men så, i juli 2013, kom det som han inte kunde övervinna.
Adam och hans flickvän fick veta att barnet var sjukt. Allvarligt sjukt. Han – de hade redan gett honom namnet Cornelis – skulle dö ett par dagar innan han skulle födas.
Hur processar man något sådant? Var börjar man ens?
Jag vet inte mycket om detaljerna kring vad som hände sedan. Jag tycker att det finns någon allmän anständighet i att det ska få vara en sak enbart mellan Adam och hans flickvän (som numera är hans fru).
Allt jag vet är små brottstycken. Hur Adam klippte sin sons navelsträng. Hur de fick en stund ensamma med honom innan sköterskorna kom och hämtade hans lilla kallnande kropp. Hur Adam höll sin son, och för en liten stund nästan kunde låtsas att allt var som det skulle.
Under tre dygn fick de vara med Cornelis under en kvart, tre gånger om dagen. Det såg ut som om han sov, har Adam berättat.
Tre kvartar om dagen, under tre dagar. Det är knappt två och en halv timme.
Hur mycket hinner hjärtat trasas sönder under den tiden?

Men okej. Varför skriver jag allt detta på en blogg som ska handla om skrivande?
Därför att på dagen ett år efter Cornelis födelse och död gav Adam ut låten Till Cornelis. Den består bara av gitarr och sång, och på fyra minuter och fyrtiotvå sekunder levererar Adam en av de starkaste texter jag någonsin hört eller läst.
På riktigt. Ge mig några av våra mest uppburna poeter, och deras främsta verk har inte en chans mot den emotionella skärseld som ryms inom texten till Till Cornelis.
Jag går sönder när Adam sjunger om att han önskar att de åtminstone hunnit ge sin son ett ordentligt farväl innan han måste vidare. Och när han sjunger om att den dag då det är hans och hans frus tur att lämna jordelivet, då är rollerna i livet efter detta ombytta – då får du lära oss, och visa oss allt / då, min son, har vi bytt plats – då levererar han helt enkelt den hårdast träffande lyrik som någonsin skrivits om föräldrar som förlorat sina barn.

För mig är den här texten så många olika saker.
Den är ett vittnesmål från en gammal vän, om den största sorgen i hans liv.
Den är en påminnelse om hur lyckligt lottad jag själv är, och hur jag skulle gå sönder om något hände mina barn.
Men framförallt är den en hyllning till den bottenlöst djupa kärleken mellan förälder och barn, och till den mänskliga andens styrka.

Och jag gråter varje gång jag hör den. Gråter som ett barn. Riktig hackande fulgråt. Ändå lyssnar jag, om och om igen. Därför att detta går igenom min tjocka hud, genom alla lager av inövat vardagligt beteende, och blottar den råa Mänskligheten därunder.
Jag älskar Adam och hans sång för det.

Och du vet, vi hade gärna hållit din hand
Mamma och jag, vi hade gärna hållit din hand
När du passerade porten hade vi velat kyssa din kind
Och säga att du är med oss överallt

 (Både Adam och hans fru Cornelia har fått läsa igenom och godkänna den här texten i förväg. De har idag en liten son tillsammans, Cornelis lillebror, och jag är så jävla glad för deras skull.)

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till …och det skär igenom allt.

  1. Anni skriver:

    Vilken fantastisk text. Och sorglig berättelse om det mörka i livet. Du berör med dina ord och jag är hänförd, sorgsen och tacksam över att ännu leva. Fortsätt skriva. Vad du än gör. Fortsätt skriva.

  2. annahelgesson skriver:

    Oj. Jag ska lyssna. När jag orkar. Tack. Fint skrivet. Skitbra. Lyckades inte hålla tårarna borta.

    • Johan Ring skriver:

      Tack snälla Anna. Det var en väldigt speciell text att skriva. Tvekade länge om jag ens borde.
      Men Adam och Cornelia tyckte om den, och det innebär att jag åtminstone på något sätt lyckats göra deras berättelse, och deras son, rättvisa. Det räcker för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s