Våld.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Våld är kanske det äldsta maktutövningsmedel vi har. Ända sedan den första apan smällde en annan i huvudet har vi använt våld för att skaffa oss mat, för att försvara oss, för att driva igenom vår vilja, och för att skada andra. Våld finns rotat i vår kultur som få andra saker. Vi använder det, vi hotar med att använda det, vi tar avstånd från det. Oavsett vilket så tvingas vi förhålla oss till det.

Därför är det ju också alltid ett delikat problem att skildra våld i text.
Hur mycket våld är för mycket?
När förvandlas en våldsskildring till förhärligande?
Behövs överhuvudtaget något våld?
Svaret på den sista frågan är väl förstås – det beror på vilken sorts berättelse du skriver. Våra populära moderna deckare skulle gissningsvis funka ganska dåligt utan något våld. Kalla mig gärna cynisk, men jag gissar att innerst inne är det nog rentav det som lockar många läsare till kriminalgenren. Det finns något kittlande att läsa om fiktiva bestialiska våldshandlingar, åtminstone så länge vi vet att brottslingen får sitt straff i slutet.

När jag skrev Fyra Minuter hade jag med ett antal ganska groteska våldsscener. Inte av samma slag som de man finner i deckarna förstås, eftersom min roman är en övernaturlig skräckberättelse. Mina monster är inte metaforiska, utan bokstavliga. Och väldigt bra på att slita sina offer i stycken.
Men min redaktör tyckte att jag borde tona ner det värsta blodbadet. Less is more, liksom. Jag höll inte alls med henne. De gamla skräckfilmerna jag vuxit upp med och vars ande jag ville fånga i Fyra Minuter hade ju allihop åtminstone en totalvidrig splatterscen som fick en att vända bort blicken, klart min bok också skulle ha ett par såna scener!
Men min redaktör framhärdade i att scenerna i själva verket skulle vinna på mindre grafiskt beskriven blodspillan. Att mer lämnades till läsarens egen fantasi. Jag följde motvilligt hennes råd. Och upptäckte vid första genomläsningen att hon haft fullkomligt rätt. Givetvis. Jag vet att jag nämnt det förr, men min redaktör är ett geni.

1999 läste jag för första gången amerikanske Bret Easton Ellis roman American Psycho. Våldsscenerna i den boken var det absolut grövsta jag någonsin läst. De tog sig in under huden på mig, eftersom de var så känslokallt och kliniskt återgivna. Huvudpersonen, Patrick Bateman, berättar lugnt och sakligt, nästan lakoniskt, om hur han slaktar alltifrån prostituerade till affärsrivaler. Våldet blir till slut så överjävligt att jag inte kan låta bli att undra vilka sorts tankeprocesser Ellis hade innan han skrev de scenerna. Alltså, jag moraliserar inte, jag blandar aldrig ihop en upphovsperson med sitt verk, jag bara undrar om han använde något sorts skissblock eller storyboards för att komma fram till några av de värsta groteskerierna.

Det var först efter att jag avslutat boken och hunnit fundera igenom den som jag insåg att den inte alls var en skräck- eller splatterhistoria, utan en satir. Och en briljant satir dessutom, över 80-talets yuppiekultur, girighet och excesser. Det överdrivna groteska våldet blir till slut en karikatyr – allting i Batemans tillvaro är överdrivet och groteskt.

American Psycho lärde mig som författare en viktig läxa. Våld kan användas allegoriskt, precis som så många andra berättartekniska grepp. Men det kräver finess och fingertoppskänsla, och är precis som allt annat en övningssak. Jag är övertygad om att det finns berättelser där våld är ett snudd på nödvändigt inslag, men används det fel finns risken att läsaren finner det omotiverat och smaklöst.

Vad är dina tankar om våld i fiktionen?

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Våld.

  1. Kära Syster skriver:

    Kul ämne! Jag tänker att det är med våld som med t ex sexscener: författaren behöver ha ett klart syfte med både varför det ska eller inte ska vara med och därefter hur det ska skildras. Allt som allt är det slutresultatet, själva berättelsen, som styr. Vari ligger effekten liksom?

    Inser just att jag snuddar vid våld i mitt manus och behöver nog fundera lite över mina egna frågeställningar ovan… 🙂

    /Anna

    • Johan Ring skriver:

      Håller med dig, och det var väl lärdomen jag drog efter arbetet med min roman – det kan faktiskt bli bättre när man drar ner på blodspillan…
      Lycka till med ditt manus!

  2. Gabrielle skriver:

    Intressant! Det beror på som du säger. På genre, allegori eller inte. Men allegorier känns enligt min mening onödiga på ett sätt då vi befinner oss i ett fritt land och inte behöver undkomma myndigheter genom att skriva allegorier. Det känns mer elitistiskt eller rent estetiskt än funktionellt idag. Kommer väl få en del emot mig nu. Men jag är väldigt bokstavlig och fattar dem sällan så då måste jag bortförklara dem som onödiga.
    Jag är för det bokstavliga våldet, men i lagom dos såklart. Så länge det är motiverat i berättelsen är det bra. Jag har med litet våld i min bok och det är helt motiverat:)

    • Johan Ring skriver:

      Du får åtminstone inte mig emot dig, tycker du har spännande och intressanta tankar! 🙂
      För du har ju helt klart rätt i att ingen måste skriva i allegoriform idag, vilket kanske inte alltid var sant förr.
      Så det du nämner, om att göra det av estetiska skäl, det var vad jag syftade på med mitt exempel.
      Ser fram emot att läsa din bok, med våld och allt! 🙂

  3. Pia Widlund skriver:

    Det är jättesvårt att veta hur mycket våld man ska skriva, hur detaljerat och utstuderat det ka vara. Jag har med ett antal scener med våld i min kommande bok Första given. Det känns som att det är nödvändigt för storyn, men samtidigt svårt att veta hur mycket man ska skriva. Alla tycker ju olika och man får nog lyssna till sig själv så att man står för vad man skriver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s