Kärlek.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Förra veckan skrev jag om våld. Jag skrev att det var ett svårt ämne att göra rättvisa i text, svårt att skildra smakfullt och utan onödiga överdrifter.
Men om jag kan tycka att våld är svårt att skriva om på ett snyggt sätt, så är det ingenting jämfört med hur svårt det är att skriva bra om kärlek.

Men jag skriver ju skräckberättelser. Varför skulle jag göra en så big deal av att skriva om kärlek?
Därför att det viktigaste för mig, som författare och som läsare, är berättelser om känslor. Känslor som hakar tag och berör. Starka känslor, som borrar sig ner i djupet av läsaren.
Skräck är just en sådan där primal känsla. Hanterar man den rätt i sin text kan man få läsaren att nå djup som hen inte trodde att hen hade.
Och av exakt samma anledning är jag så grymt avundsjuk på de som kan skriva en riktigt bra kärleksberättelse.

Jag har svårt att skriva om kärlek, därför att jag har en så massiv respekt för ämnet. Hur skriver man om något så enormt som kärlek, hur plockar man ner det i sina beståndsdelar, hur gör man det allmängiltigt? Jag vet inte. Det är därför mina försök i vuxen ålder varit så blygsamma.

När jag var yngre, däremot, då skrev jag knappt om annat än kärlek. Mörk, förtärande, dödsdömd, destruktiv kärlek. Rena rama solskenshistorierna, alltså. Jag skulle ju såklart kunna skylla på ungdomligt svårmod. Den ursäkten funkade ju för den unge Werther.
Men faktum är att jag fortfarande har en dragning åt att skriva om kärlek som, om inte slutar i tragedi, åtminstone är väldigt problematisk. Jag vill gärna gråta när jag når slutet på en kärleksberättelse, och det får gärna finnas lite smärta i den gråten. Berättelsen stannar kvar längre hos mig om de älskande inte får riktigt det där lyckliga slutet tillsammans. Fråga inte, det är bara sån jag är.

I min roman Fyra Minuter stod trots allt ett kärlekspar och deras relation i fokus av berättelsen. Min nästa roman kommer i ännu högre utsträckning att utforska de mörka hörnen av en kärleksrelation.
Men någon gång skulle det faktiskt vara fantastiskt roligt att skriva en Stor Kärleksberättelse, en där man går all in, där jag som författare kan få mina läsare att gråta och skratta och hoppas och förtvivla tillsammans med mitt kärlekspar. En berättelse som inte blir nervös över de där stora känslorna, inte grubblar över det mest drabbande sättet att skriva om kärlek, utan bara stolt visar upp sitt bultande hjärta för alla som öppnar bokpärmarna.
Jag tror inte att jag är där än. Jag tror inte att jag har vad som krävs än.
Men en dag.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kärlek.

  1. Annika skriver:

    Hej! Ja, visst är det svårt att skriva om kärlek. Även om det inte handlar om mig ö h t så känner jag att alla (tre läsarna) kommer tro att det är mina känslor, att jag har upplevt det här. Känner inte likadant när det handlar om våld/skräck/spök, men det är ju inte heller sånt som alla upplever i lika hög utsträckning = alla kommer att begripa att det är hittepå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s