Gästbloggare Alex Haridi: Vi måste prata om det här med målgrupp

Dagens gästbloggare Alex Haridi har skrivit manus till filmer och TV-serier som Skilda världar, En plats i solen, Äkta människor och Blå ögon. Han romandebuterade i år med den gotiskt inspirerade uppväxtskildringen Huset mittemot.

Alex Haridi Stefan Tell                                                                               Foto: Stefan Tell

”Jag har hittat ett gammalt fotoalbum”, utbrast mamma när jag häromdagen klev in genom dörren till kedjehuset i Järfälla där jag växte upp. Exalterad drog hon med mig till köket, öppnade pärmen och pekade längst ner till höger på första uppslaget. ”Titta!” sa hon. ”Ser du vad pappa har i handen? Vet du var bilden är tagen?” Och sedan, utan att vänta på svar: ”På dagis! På en föräldrafika!”

I pappas ena hand hängde jag, kanske två år gammal, i den andra hängde en cigarett. Och om det inte har framgått med all önskvärd tydlighet var bilden tagen inomhus på en förskola och cigaretten var tänd.

”Tänk vad annorlunda allt var”, sa hon och tillsammans stod vi tysta en stund över fotografiet. Jag vet inte vad som snurrade i mammas huvud, men jag tänkte på mina läsare och hur mycket som skiljer deras erfarenheter från mina. De är inte i närheten av att vara så unga som jag var på bilden, de går på högstadiet och gymnasiet, men jag kan lova att de aldrig har utsatts för socialt accepterad passiv rökning inom ramen för den kommunala barnomsorgen.

Nu när jag skriver på min andra ungdomsroman känns frågan om målgrupp mer relevant än tidigare. Av den enkla anledningen att jag förra gången var omedveten om att jag skrev en ungdomsroman. Jag skrev en roman – punkt, slut. Och när den var färdig skickade jag in den till ett förlag – punkt, slut.

Även om jag var smärtsamt okunnig om bokvärlden visste jag en sak: Att det skulle dröja månader innan det kom ett svar. Därför mailade jag iväg manuskriptet till Huset mittemot det sista jag gjorde innan jag hoppade in i en taxi mot Arlanda för vidare transport till kusinbröllop i Australien. Tidpunkten för utskicket var noga utvald. Resan var en skyddsvall mot överdrivet kollande av inkorgen efter ett svar som inte skulle finnas. Det fungerade så där. Och med så där menar jag inte alls. Sett i backspegeln borde jag ha låst in mig själv i ett rum med dator, trådlös uppkoppling och vadderade väggar. Istället alternerade jag mellan att trissa upp mobilräkningen med utländska dataroamingavgifter och att tråka ut varenda människa jag mötte med att tjata om hur spänd jag var just nu eftersom jag hade skickat iväg min första roman, men nej, jag ville inte berätta vad den handlade om eftersom det kändes för skört. (Det är knappt att ens närmaste vänner bryr sig i mer än fem minuter, ens kusins blivande frus morbrors nya flickvän får flackande blick och stelt leende betydligt fortare än så.)

Några dagar efter bröllopet satt jag på en stökig bar i Sydney med de delar av kusinskaran som inte befann sig på smekmånad. Det var mitt i natten, jag hade fått i mig några drinkar och för en gångs skull glömde jag bort att noja. Då ljöd ringsignalen. Mobildisplayen lös. +46-8-nåntingnåntingnånting0000. Ett okänt växelnummer i Stockholm. Utan minsta förklaring till sällskapet störtade jag upp från bordet. Svarade i farten. Genom sorlet och musiken hördes en kvinna säga att hon var förläggare på Wahlström & Widstrand och ringde hon olägligt?

”NEJ!” skrek jag. ”Vänta lite … jag ska bara … två sekunder …”

”Jag kan ringa tillbaka”, sa hon men det tänkte jag inte gå med på. Jag hittade en bakdörr ut till en smal gränd med soptunnor och köksingångar och sa att jag kunde prata nu. Fast så värst mycket sa jag inte. Hon pratade, jag slutade andas.

”Jag har läst ditt manus och jag tycker så himla mycket om det”, sa hon men tonläget var fel. Hon lät inte glad. Det fanns något ursäktande i rösten. ”Jag tror …” fortsatte hon trevande. ”Jag tror att det kanske ligger liiiite för lågt i målgruppen för vår utgivning. Jag kan ha fel, men jag skulle säga att det här är en ungdomsroman och sådant ger inte vi ut.”

Nu kanske ni tänker att jag är bra korkad som blev förvånad av den utsagan, visst var jag medveten om att min huvudperson var tretton år, men det finns vuxenromaner med unga huvudpersoner. Och framförallt hade jag skrivit en roman som jag själv ville läsa så vad sa det om mig? Man behöver knappast gräva upp Freud för att spinna loss om regression och odiagnosticerade Peter Pan-komplex.

Jag tackade för den snabba responsen (mindre än en vecka!) och ställde in mig på en lång natt av att förstöra feststämningen för alla med självömkande gnäll. Så kunde det ha blivit, men förläggaren i luren ville annorlunda – hon ville fortsätta prata.

I nära på en timme satt jag på en trottoarkant på andra sidan jordklotet, lätt salongsberusad, och diskuterade vad som är en vuxenroman kontra en ungdomsroman. Stundtals debatterade hon nästan mer med sig själv; flera gånger sa hon att manuset var för bra för att inte ges ut, men hur mycket hon än ville kunde hon inte motivera en utgivning i W&W:s utgivningsprofil. Hon frågade om hon fick visa det för andra förlag som kanske passade bättre och hon tvingade ur mig ett löfte om att hålla henne uppdaterad om hur det gick. När jag väl återvände till kusinerna studsade jag på moln. Jag hade precis blivit refuserad, men det var världshistoriens bästa refusering.

Jag har sedan dess haft många samtal om vad ungdomslitteratur egentligen är. Med min underbara förläggare och lika underbara redaktör på Bonnier Carlsen, där manuset till slut hamnade (tack vare den snälla W&W-förläggaren), och med läsare, lärare, bibliotekarier och elever. Det bästa svar jag har stött på är att en ungdomsbok är en bok om ungdomar skriven ur ungdomarnas perspektiv. Jag vet att det är vagt, men bättre kan jag inte.

Och om jag ska vara helt ärlig så har jag en viss antipati mot att lägga för stor vikt vid målgruppstänkande. Kanske beror det på att mitt brödjobb – tevemanus – är genomsyrat av tittarstatistik och fokusgrupper. Numera kan man få en detaljerad nedbrytning för avsnitten, replik för replik, med vad publiken tyckte. (Ingen mår bra av att veta att det där harmlösa skämtet man skrev, det som kommer vid 00:23:40, det fick 62% av kvinnor 20-44 med högskoleutbildning som bor i en storstadsregion att vilja byta kanal.) Missförstå mig rätt, det finns mycket inom film och teve som jag älskar. Och det finns mycket som litteraturen gott kan inspireras av, men att ta till sig det konstanta undersökandet och teoretiserandet om publiken vore att kopiera de sämsta sidorna. För om det verkligen fungerade skulle ju all bra konst i världen ha skapats av marknadsavdelningar och vi kan väl ändå vara överens om att så inte är fallet.

Tillåt mig därför (med hela EN roman bakom mig – kors i taket!) att lämna er med mina råd om hur man ska tänka om målgrupp när man skriver: Gör det inte. Över huvud taget. Jag menar det. Och blanda för allt i världen inte ihop ”att skriva en roman” med ”att sälja en roman”. Ditt enda jobb när du attackerar den tomma sidan är att skriva något du själv tycker är bra. Att ta dina påhittade personer på allvar och se världen genom deras ögon. Om du gör det kommer du att skriva hänförande och trovärdiga gestalter även om du inte delar deras ålder, kön eller härkomst. Människor är inte så olika egentligen; vi formas av våra erfarenheter men aldrig mer än att man kan föreställa sig hur en annan tänker och känner om man bara försöker. Resten är detaljer. Och detaljer (som att man inte får röka på dagis, eller att det inte ens heter dagis längre) kan man få hjälp med av duktiga testläsare.

slutbild_2

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Gästbloggare Alex Haridi: Vi måste prata om det här med målgrupp

  1. Ping: Söndagsgäst: Alex Haridi | Debutantbloggen

  2. Anna Arvidsson skriver:

    Ja, det är verkligen skillnad på upplevelsen beroende på vilken generation man råkar tillhöra. När jag gick i högstadiet hade vi en plats (utomhus) att röka och i en närliggande butik såldes lösa cigaretter för två kronor styck (antagligen inte lagligt då heller). Däremot hade vi inga mobiltelefoner. Som vi fick stå och vänta på varandra medan vi rökte våra singelcigaretter.

    Ser fram emot att läsa Huset mittemot.

    • Alex Haridi skriver:

      Haha, jag kan tänka mig att det blev många singelcigaretter.
      Mina gymnasieår föll inom en mycket begränsad övergångstid mellan ”inget” och mobilen – jajamensan, jag är generation ”sökaren”. Den där lilla manicken som kunde ta emot nummer men inte bokstäver och som var populär i exakt tre år. Vi hade utstuderade sifferkombinationer för allt möjligt. De enda jag minns nu är att om man var sen skulle man skicka sin nya tid (typ 2015 om man skulle dyka upp kvart över åtta), samt att varje kodat meddelande som började med siffrorna 911 betydde ”det här är asviktigt, typ liv och död, typ jag har precis blivit dumpad av mitt livs kärlek – så släpp vad det än må vara du håller på med, ljug för föräldrarna om du måste, fejka ett epileptiskt anfall så att du får gå till skolsyster, du MÅSTE ringa tillbaka NU-NU-NU”.

      • Anna Arvidsson skriver:

        Åh, sifferkodsmöjligheterna missade vi. Vi bara väntade. (Jag gick på gymnasiet samtidigt som du. Är ett år äldre, men sökte så mycket att jag var tvungen att byta program efter ett år och testa ett till.)

        • Alex Haridi skriver:

          Hur kunde ni missa sifferkodsmöjligheterna?!?!?! De var en livräddare. Funkade dock inte mot missförstånd. Som den gången jag och en kompis väntade i över en timme på olika sidor om Stureplan utan att se varandra.

  3. Christina Lindström skriver:

    Jag är helt med på tanken att ungdomar ofta har lättare att identifiera sig med andra unga. Samtidigt håller jag med om att det tveksamt om alla böcker med unga huvudpersoner per automatik ska betraktas som ungdomsböcker. I fredags sträckläste jag till exempel Patrik Lundbergs Onanisterna. Bortsett från att jag växlade mellan att sträcka mig efter luktsaltet (den här boken är liksom ingen lämplig konfirmationspresent) och att skratta magskratt (se förra parentesen) tyckte jag att den var viktig, intressant och berörande. Jag är dock riktigt tveksam till om den ska kallas ungdomsbok. Den har helt enkelt väldigt mycket att säga vuxna.

    • Alex Haridi skriver:

      Hehe, nu sa jag ju att du inte skulle tänka för mycket på målgrupp 🙂 men visst vore det trist om vuxna hoppade över Onanisterna (som fortfarande ligger oläst i min alldeles för stora TBR-hög) för att den kallas ungdomsbok. Ett annat problem som ibland tas upp just om B&U:s åldersindelningar är risken att man stigmatiserar läsare, och därmed får dem att tappa läslusten, om de inte läser på exakt den nivå som de ”ska” läsa på. (Nu ska jag gå och flytta upp Onanisterna några snäpp i högen. Detta eviga pusslande med allt man vill läsa och tiden man har.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s