Mer miljömummel

ThomasPratade om miljö (och feber) förra veckan. Jag tänkte att jag skulle plocka upp miljötråden lite – på förekommen anledning. (Skippar gärna febern faktiskt).

Häromdagen läste jag nämligen en text. Författaren beskrev ett par ögon. Beskrivningen drev ut över ett helt stycke, och texten fortsatte med att beskriva landskapet och de inblandade karaktärerna tämligen ingående. Visst fanns det ett händelseförlopp, men framförallt målades en bild upp. En bild som tog en eller ett par sidor i anspråk.

Här någonstans känner jag ett styng av avundsjuka. Jag klarar inte det. Att bre ut i en lång beskrivning vill säga. Alltså, det är inte ens så att jag vill skriva så. Tvärtom. Men samtidigt är det inte så att jag vill skippa miljön. Miljö och känsla är viktigt. Fast jag vill göra det lite annorlunda.

Mitt ”ideal” vad gäller miljöbeskrivningar är mer åt det väldigt tajta hållet. Miljön ska följa med i handlingen, texten ska inte handla om miljön. Nått sånt. Det vill säga; jag försöker undvika att bara ”beskriva”. Helst ska det hända något –  i en viss miljö – eller så ska miljön få en person (eller flera) att känna något. Ingen beskrivning som inte är inbakad i något annat.

Inte så att jag lyckas alltid. Tvärtom, letar du i någon text jag skrivit finns det säkert rena beskrivningar både en och flera gånger – men de är  förhoppningsvis korta. För det är så jag vill ha det.

En av mina absoluta favoritkommentarer som jag fått på en text löd ungefär så här:

Du håller ett tätt fokus kring NN. Det är som om själva vädret är med och skär av dem från yttervärlden och allt koncentreras ner till hästen, NN och vagnen. Det blir väldigt mycket miljö med några få ord!

Ett sånt omdöme gör mig glad som sagt.

Men samtidigt.

Jag blir lite avundsjuk på de där som kan snirkla iväg. Jag minns en historisk roman som beskrev hur en flod slingrade sig fram, med säkert tre, fyra adverb bara för att beskriva en enda av flodens krökningar.  (Nu överdriver jag en aning som ni säkert förstår)… Jag tyckte det var jättejobbigt att läsa, men samtidigt ville jag ta mig igenom, dels för att det var en erkänd författare och dels för att jag gillade själva historien.

Ok, nu har han flippat – tänker ni säkert. Om han nu inte vill skriva så, varför är han avundsjuk på de som kan?

Det handlar givetvis om längd. Textlängd. Och produktionstakt. Eftersom jag vill ha en kompakt stil blir givetvis berättelserna ganska korta – och tar förhållandevis lång tid att skriva. Fatta vad skönt det hade varit att kunna hiva ut på FB, eller på bloggen att ”nu är jag uppe i 120 000 ord på det senaste manuset!!!

Fick en kommentar på Incidenten att det var lite synd att den inte var längre… Fast hade jag skullat göra den längre hade jag antingen fått dra ut på den i det oändliga eller så hade jag fått väva in ytterligare bihistorier – med stor risk för att det hade blivit onödigt komplicerat och/eller krystat.

Det nuvarande manuset är än mer kompakt i nuläget, och därmed ännu kortare…

Så när andra ropar ut sina ”nu är jag uppe i 90 000, bara 40 000 kvar!” så tänker jag ”haha jag får ihop det – det här manuset kommer nog i alla fall upp i 50 000…”

Mina böcker kommer nog aldrig bli långa… Ber om ursäkt för det… Vill ni ha långa böcker får ni kanske läsa Robert Jordan istället.

Annonser

Om Thomas

Författare, debutantbloggare 2015. Incidenten i Böhmen - Undrentide förlag (2015). Sällskapet i Genua - Undrentide förlag (2017)
Det här inlägget postades i Debut, Thomas Årnfelt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mer miljömummel

  1. Manuskt skriver:

    Skippa de där långa miljöbeskrivningarna även i framtiden. Så tradigt att läsa sånt tycker jag. Är helt för att väva in lite miljö i förbifarten. Och det är väl bättre med en kort bok som folk vill ha mer av, än en lång som de önskar ska ta slut 🙂

    • Thomas skriver:

      Hehe jag lär nog inte ändra mig, så ingen fara. Och du har helt rätt Frida, det är en bättre känsla helt klart. Bara att man blir lite sotis ibland på de som kan. 🙂

  2. Moa skriver:

    Så bra inlägg! Håller med om allt ovanstående! Hade också lite komplex över att ett av mina manus kändes ”för kort” (det var ett manus på någonstans runt 50 000 ord som var en uppföljare till ett manus som låg på över 150 000 så jag gav nästan mig själv prestationsångest haha), men läste en gång något citat som gick i stil med att man ska skriva tills historien är slut, och sen inte skriva mer. Är historien slut så är den, liksom. Ingen mening med att försöka proppa in mer än nödvändigt ”bara för att”, försöker jag intala mig, i alla fall.

    • Thomas skriver:

      Jo men visst är det så. Längden på en historia är ju egentligen helt irrelevant. Men samtidigt sneglar man ju helt naturligt på vad andra gör. Men när jag faktiskt tänker efter inser jag att många av mina favoritböcker – både nya och gamla – är rätt korta…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s