Karaktär V.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Jag skulle vilja berätta om en kille som inte finns.
Jag vet massor om honom. Jag har djupa kunskaper om hans allra innersta. Jag vet exakt hur han ser ut, hur han klär sig. Det enda jag märkligt nog inte vet om honom, är vad han heter. Förutom att det börjar på V. Det är jag säker på.

V är en karaktär i min nästa roman. Jag har inte börjat skriva den än, men i mitt huvud håller grunden på att läggas. Den där som man sedan bygger sin stora jäkla katedral på.
En av de viktigaste delarna i den där grunden är karaktärerna. Människorna som ska befolka ens berättelse.
När det gäller min nästa roman – som jag ännu inte ens har ett arbetsnamn på – så dök de upp ganska tidigt. Eller snarare, de dök upp först. Hela berättelsen, så som den nu ligger utmappad i mitt huvud, utgick från dem. En svensk kärnfamilj ur medelklassen, så mellanmjölkigt det någonsin kan bli. Mamma, pappa, son, dotter. Rena klyschan.
Men ingen familj är en klyscha. Ingen människa är en klyscha.
Så den här familjen har jag burit med mig ett bra tag nu, i huvudet. Jag vet fortfarande inte vad de heter. Men det kommer, det vet jag. Det är ingen brådska.
Och V är den som klivit fram allra tydligast hittills. Vilket är lite oväntat, dels för att berättelsen handlar mer om föräldrarna än om barnen, och dels för att han är en person som sällan kliver fram i ljuset.

V är sonen i familjen. Han är sjutton år gammal, och har gett upp det mesta. För V är livet inte ens ett slagfält – det är en kyrkogård. Han känner inte längre någon samhörighet med resten av mänskligheten, och allt han numera bryr sig om är att markera avstånd till den. Han klär sig i svart och målar sitt ansikte vitt, som en krigsmålning. Han har mer eller mindre slutat att tala. Lärarna ifrågasätter det inte ens längre. De bara accepterar honom som ett tyst spöke längs skolkorridorerna.
De senaste åren har V och hans lillasyster vuxit upp i skuggan av sina föräldrars tysta krig (mer om det vid ett senare tillfälle). Lillasystern har hanterat det på sitt sätt, genom att vända sig utåt, och desperat söka godkännande och bekräftelse, från vänner och killar.
V har valt den rakt motsatta vägen. Han har vänt all sin smärta och rädsla inåt, och där har de blivit hela hans värld.

Kära V. Du tror att du hatar allt och alla. Men det du misstar för hat är bara kärlek i behov av en skulptör. Du är ingen dålig människa. Du är bara ledsen.
Jag ser dig så otroligt klart framför mig, V. Jag hoppas bara att min penna är tillräckligt vasst vässad för att göra dig lika tydlig för läsaren.

Jag tror att de flesta (roman)författare skriver upp någon form av karaktärsbeskrivning av sina huvudpersoner, innan de ens börjar skriva på första utkastet. Så här ser det ut i mitt fall, så här gör jag. Jag tänker på mina karaktärer tills de blir så verkliga för mig att jag knappt kan skilja dem från människor av kött och blod. Jag vet allt om dem, betydligt mycket mer än vad jag lär använda i texten.
är det dags att börja skriva om dem.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Karaktär V.

  1. Gabrielle skriver:

    Låter som en intressant människa att läsa om. Kör på!

  2. annisvensson skriver:

    Oj! Jag ser redan fram emot att läsa. Blir riktigt nyfiken. Låter mycket intressant. Jag skriver just nu ett inlägg om att hitta inspiration till skrivandet. Jag vet vad som inspirerar mig. Men jag är nyfiken på vad som inspirerar dig i ditt skrivande och hur du t ex kommer fram till/hittar karaktären J? Vore kul att höra mer om. /Anni

    • Johan Ring skriver:

      Tack, så kul att du tycker det verkar intressant! 🙂
      Och när det gäller inspiration… Puh, egentligen skulle det behövas ett helt eget blogginlägg för det. Och jag har hittills fegat lite för det, för det där med inspiration är en så stor fråga.
      Jag skulle gissa att jag liksom de flesta inspireras av i stort sett allt och alla jag ser omkring mig. När det gäller familjen i den här kommande romanen så innehåller de allihop delar av mig själv, men jag har också plockat delar av andra i min närhet.
      Jag gör ingen hemlighet av att just V, tonårssonen, i högre utsträckning än de andra innehåller inslag av mig själv. Av mina tonår. Antagligen är det därför just han har varit så lätt att föreställa sig. Jag målade aldrig mitt ansikte vitt och jag gick aldrig så långt in i ett asocialt beteende som V har gjort, men jag kan väldigt lätt relatera till hans motvilja mot att överhuvudtaget förhålla sig till världen omkring sig.
      Men som sagt, det här med inspiration är en väldigt stor fråga.
      Jag ska klura lite på det, och se om jag inte kan få till ett inlägg om det framöver.
      Ser fram emot att läsa din text om inspiration! 🙂

  3. nathaliesjogren skriver:

    Känner igen mig. Jag tänker mycket på mina karaktärer före, under och efter skrivandet. Agerar ut scener för att se vad som funkar och hur de reagerar i olika situationer. Men just namn har jag mycket svårt med. Mitt senaste manus är nästan klart (första utkastet) men jag har ännu inte kommit på en titel. 😅

    • Johan Ring skriver:

      Namn och titlar kommer ganska sent för mig också. 🙂
      Jag tror att det viktigaste är att bli bekant med sina karaktärer. Precis som i vanliga livet är det egentligen inte så viktigt vad de heter. 🙂
      Lycka till med ditt manus!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s