Säg omelett.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Jag hade läst Stephen King i flera år innan jag hade en aning om hur han såg ut.
Jag och en kompis satt och såg filmatiseringen av Jurtjyrkogården på video, då han plötsligt pekade på skärmen och sa: ”Ser du prästen där? Det är Stephen King själv som spelar honom.”
Vi pausade filmen. Jag kisade, tittade noga. Var det alltså han? Den där oansenliga figuren med de stora glasögonen. Var det skräckmästaren som skrämt vettet ur mig så många gånger, som hållit mig vaken så många nätter då jag med darrande fingrar vänt blad och tänkt ”bara en sida till…bara en sida till…”
Han såg inte ut som jag föreställt mig.
Detta var ju alltså långt innan internet. Och åtminstone Legendas svenska utgåvor av Kings böcker, de som jag läst, hade inget författarfoto på omslaget.

Jag tyckte verkligen om det där, att böckernas värld var så befriade från ansikten. Jag kom från musikvärlden, från rocken. Där var fokuset på utseende etablerat sedan länge. Därför kändes anonymiteten i skrivandet så befriande. Mitt självförtroende har definitivt aldrig varit sådant att jag trivts med att ”visa upp mig”. Perfekt då att skriva bok, då bryr sig ju inte en människa om hur man ser ut!
Så tänkte jag.

Men i samband med att antologin Efter Stormen skulle publiceras, där min långnovell Den Mörka Fläcken ingick, bestämdes det att det skulle tas författarfoton. På mig. För första gången.
Så på avtalad tid körde jag ner mot hamnområdet i Malmö, där jag träffade fotografen Adam.
Och nej, jag tyckte inte att det här med att stå modell var en särskilt bekväm upplevelse. När en person jag inte ens känner riktar en kamera mot mig och ber mig titta än hit och än dit, och jag samtidigt vet att de här bilderna kommer att användas i pressmaterial och liknande under lång tid framöver… Då finns det många andra ställen jag hellre skulle vara på.
Men hur som helst så blev det faktiskt några bilder. En av dem ser ni här på bloggen varje vecka, nämligen min profilbild. Och om ni tycker att jag ser lite bister ut på bilden, så har det sin förklaring.
Dagen då vi tog bilderna var en underbart vacker vårdag, med strålande solsken. Fotografen hittade en plats med perfekt ljus, och bad mig stå där och titta mot honom. Problemet vara bara att när jag gjorde det fick jag det otroligt skarpa solljuset rakt i ögonen. Och det var verkligen fruktansvärt skarpt, sådär så att det skar som knivar. Så där stod jag och kisade så gott jag kunde, medan fotografen knäppte bild efter bild. Till slut blev jag så tårögd att det bara inte fungerade längre, och vi fick avbryta.
Det är därför jag har den där sammanbitna minen och de smala ögonen på profilbilden.

Jag har kommit att både förstå och acceptera att saker som författarfoton är en smått nödvändig del i materialet kring en boklansering. Men helt bekväm med det kommer jag aldrig att bli.
Kanske är det därför som jag alltmer börjat fundera över framtida fotosessioner som skulle kunna bli något helt annorlunda.
En vän till mig, som också råkar vara en duktig hobbyfotograf, frågade mig hurdana författarfoton jag helst skulle vilja ta, om han fotade och jag fick bestämma utformningen helt och hållet.
”Då skulle jag vilja vara klädd i svart kostym, en riktigt tjusig och dyr en, och sitta på ett vitkaklat golv, nerdränkt med fejkblod.”
Jag vet inte riktigt vad det svaret säger om mig. Men jag tycker fortfarande att det skulle vara en grymt häftig fotosession.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Säg omelett.

  1. Sussi Andersson skriver:

    Wow! Det där var en riktigt häftig idé! Ett väldigt passande författarfoto för en skräckförfattare! Det svaret säger att du är en äkta älskare av skräck och att du är kreativ till max. Jag skulle älska att se det författarfotot på din kommande bok!

  2. Kära Syster skriver:

    Grymt bra idé till författarfoto! Tror många författare har rätt höga tankar och ambitioner och så blir det ändå ”bara” ett porträtt. Tänk om fler idéer kunde förverkligas!

    /Anna

    • Johan Ring skriver:

      Så himla glad jag blir att du säger det!
      Jag gillar tanken på kontrasterna – blodet på det vita kakelgolvet, den fina kostymen som blir nerkletad med blod… Får nog ta tag i detta. 😉
      (Jag ber så mycket ursäkt för mitt sena svar, har haft ett par galet stressiga dagar!)

  3. Ethel skriver:

    Kul att få ta del av din fotosession :-)! Jag är också en av dem sin ogillar det konstgjorda i situationen, har svårt att vara naturlig.

    Sanningen att säga, när jag första gången såg Stephen King på foto (även jag långt efter jag läst många av hans böcker), tyckte jag att han var ful. Kan ju inte han hjälpa ;-).

    • Johan Ring skriver:

      Tack! 🙂 Och jo, sanningen att säga tänkte jag ungefär detsamma om Kingen… 🙂
      (Jag ber så mycket ursäkt för mitt sena svar, har haft ett par galet stressiga dagar!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s