Bloggeliblogg

ThomasJag sade på vägen hem från jobbet (sent) idag att på ett sätt kommer jag inte att sakna Debutantbloggen nästa år, men på ett annat kommer jag att göra det oerhört mycket. Det här att ha en deadline. Klockan just nu är 21.08. Om lite mindre än tre timmar är det tisdag, och då skall mitt blogginlägg både vara skrivet och publicerat. Ni har hört det förut, hur jag loggar in på vår ”grupp” sent på måndagskvällen och har lite panik över att jag inte har skrivit något.

Jag kan lite grann tänka ”åh vad skönt det kommer bli när jag inte måste skriva minst ett inlägg varje vecka” – men samtidigt… Det är trots allt just deadlinen som skapar effektiviteten. Får mig att producera text. Får mig att faktiskt göra det där som jag tycker är så kul. Därför tänkte jag att jag skulle återkomma till ämnet deadlines.

Jag har sagt det förut, men jag tycker det är lite spännande, så jag tänkte återknyta till det. Det här med deadlines var trots allt det allra första jag ville testa när jag för ett par år sedan bestämde mig för att ge mitt skrivande en ärlig chans.

Jag anmälde mig till en kurs tillsammans med en likaledes skrivande vän. En distanskurs. Jag hade ett väldigt distinkt mål med kursen för egen del. Det var att ta reda på om jag kunde leverera skönlitterära texter på beställning, d.v.s. mot en deadline. Och huruvida dessa texter kunde nå i närheten av den kvalitet mina ”inspirationsskrivna” texter från tidigare hade.

Det fungerade. Inte alla texter blev bra, men jag såg att vissa blev det, och jag klarade av att analysera vad som gick snett med de som inte blev det. Därmed var första steget taget.

När jag sedan skrev Incidenten satte jag en väldigt vag deadline. Jag hade som mål att bli klar med första versionen innan nyår (började i maj). Det där datumet fanns där hela tiden, som en målbild, men också som ett hot. Klarar du inte detta så… (Inte för att jag visste vad detta ”så” var. Men det gjorde det inte mindre läskigt.)

Skrev färdigt epilogen i mellandagarna…

När jag skrev mitt senaste manus, det som jag just nu sitter och redigerar, satte jag en tydligare och snävare deadline. Jag började med att mäta hur fort det gick, och sedan satte jag ett mål. Första utkastet skulle vara klart innan augusti började. Det krävde att jag ökade mitt tempo. Att jag verkligen prioriterade skrivandet när jag fick en stund över. Att jag inte tänkte att ”jag är lite trött idag, jag skriver imorgon istället.” Det var inget idiottempo. I snitt, över tid, 360 ord om dagen. Varje dag. Vissa dagar blev det givetvis inget, livet är sånt, och andra väldigt lite. Men i snitt 360 ord om dagen. Detta i en ganska intensiv jobbperiod.

Det viktiga med det var att jag hela tiden hade texten väldigt nära mig. En kommentar jag fick nu när vi diskuterade den (alltså version 1 av den) i gruppen var att det kändes att den var skriven i det tempot – på ett positivt sätt. Det gör kanske att den kräver lite mer redigering än vad incidenten gjorde, men jag tror att den blir mycket mer ”jag” genom att bli så, vad skall man kalla det, intensiv kanske…

Jag gillar deadlines. Just denna har fått mig att skriva ett blogginlägg som jag annars troligen skulle säga att jag var alldeles för trött för att ta tag i idag. Klockan visar 21.25 och jag känner mig ganska nöjd med min prestation. Jag tycker ju om att skriva, och nu har jag gjort det igen. Jag kommer fortsätta att arbeta med deadlines i mina projekt. De får mig att ägna mig åt det jag vill. Jag har en deadline för redigeringsarbetet också. v3 av texten skall vara i klar till oktober. (Skrev ut v2 igår, så det kan gå). V3 är den som jag kommer våga visa för folk utanför den innersta kretsen. Den som med lite korr kanske skall vara så pass att den kan gå iväg till förlag…

Om det funkar för alla? Ingen aning… Hur gör ni? Hur förhåller ni  er till deadlines? Ser ni det som ett hjälpmedel eller bara något jobbigt?

Sen finns det ju ett par skäl till till att jag kommer sakna Debutantbloggen nästa år. Gänget jag är en del av här. Dels vi som skriver. Vi har på kort tid blivit så fantastiskt bra vänner – och alla stöttar alla. Hade jag velat hade jag kunnat slänga ut en fråga om vad mitt inlägg skulle handla om och de hade kastat sig över utmaningen och kommit med diverse inspirerande förslag. Jag vet, för jag har testat…

Och så ni då. Ni som läser och kommenterar. Er kommer jag också sakna.

Fast det är många veckor kvar tills det är dags att lämna över stafettpinnen till någon ny lyckligt lottad. Många veckor och många deadlines!

Annonser

Om Thomas

Författare, debutantbloggare 2015. Incidenten i Böhmen - utgiven 2015 på Undrentide förlag.
Det här inlägget postades i Debut, debutantbloggen, Thomas Årnfelt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Bloggeliblogg

  1. annisvensson skriver:

    Bra och intressant inlägg! Jag har gjort som du. Testat mig fram och funnit att prioritering och deadlines är det som fungerar för mig också. Skriver som aldrig förr 🙂 På kort tid tre noveller på ett tidigare aldrig testat tema. Och till årsskiftet ska min första bok vara klar för korrekturläsning. Och nästa år hoppas jag vara debutant 🙂 Håll gärna en tumme föt att jag lyckas…

  2. Kära Syster skriver:

    Som alltid blir jag vansinnigt inspirerad av att läsa hur andra sporras av deadlines, klarar målen, skapar nya utmaningar åt sig själva… Och jag är ganska duktig själv att hålla deadlines – i allt utom romanskrivandet. Hittills har mitt första romanskrivarförsök pågått i 7-nånting år (har slutat räkna) och det har varit ett idel sökande efter struktur, vad berättelsen egentligen handlar om. Det spelar ingen roll hur många ord man skriver för att uppnå sina mål på utsatt tid, om de skrivna orden anger riktningen i snigelfart.

    Jag tar det med ro. Berättelsen växer trots allt fram som den ska, den har bara ingen respekt för mina deadlines.

    /Anna

    • Thomas skriver:

      Det mest spännande är väl att vi alla fungerar olika. Jag blir bara så lätt distraherad, det finns så mycket jag ”vill” – därför behöver jag hjälp att fokusera på det jag verkligen VILL… (Om du förstår hur jag menar). Om det sedan innebär att sätta deadlines, och ”tvinga mig själv” – so be it…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s