Till och med Khemiri

”JTi bloggu mer jag skriver, desto mindre vet jag om skrivande. Jag vet inte hur jag gör eller om jag någonsin kan skriva något igen. Det blir egentligen aldrig lättare.”

Jag lyssnar på Jonas Hassen Khemiri när han intervjuas i Babel och jag hör honom säga något i stil med ovanstående. Jag är svag för allt khemiriskt. Berättarrösten. Vändningarna. Den poetiska nerven. Jag förstår att hans texter (noveller, öppna brev, pjäser, romaner) är så uppskattade, att de sprids, diskuteras och översätts. Han är verkligen ett aktat författarnamn sedan ganska många år tillbaka nu.

Men det betyder tydligen inte att han vet hur man gör. Varje gång han ska börja skriva en ny text tvivlar han på att han kan. Han berättar om skrivdagar då han inte skriver någonting alls. Och en del av det han faktiskt skriver ”blir det ingenting av”, säger han.

Jag sitter i soffan framför teven med höjda ögonbryn. När jag tänker efter har jag aldrig hört Khemiri prata förut. Jag trodde att han var kaxig och streetsmart. Att han var på de säkras sida. Så visar det sig att också han tvivlar. Till och med han.

Och det är lite hoppfullt.

Harklande plockar jag upp mitt nya manus.

Till och med Khemiri tvivlar alltså?

———

Ämnesbyte.

Det här har inget med texten ovan att göra. Det är en dikt bara. Kanske viktigare än någon annan just nu.

Med kulspruta vill SD-politikern Gunilla Schmidt möta flyktingarna.

No one leaves home unless
home is the mouth of a shark
you only run for the border
when you see the whole city running as well
your neighbours running faster than you
breath bloody in their throats
the boy you went to school with
who kissed you dizzy behind the old tin factory
is holding a gun bigger than his body

You only leave home
when home won’t let you stay.
no one leaves home unless home chases you
fire under feet
hot blood in your belly
it’s not something you ever thought of doing
until the blade burnt threats into
your neck
and even then you carried the anthem under
your breath
only tearing up your passport in an airport toilet
sobbing as each mouthful of paper
made it clear that you wouldn’t be going back.

You have to understand,
that no one puts their children in a boat
unless the water is safer than the land

No one burns their palms
under trains
beneath carriages
No one spends days and nights in the stomach of a truck
feeding on newspaper unless the miles travelled
means something more than journey.

No one crawls under fences
no one wants to be beaten
pitied
no one chooses refugee camps
or strip searches where your
body is left aching
or prison,
because prison is safer
than a city of fire
and one prison guard
in the night
is better than a truckload
of men who look like your father

No one could take it
no one could stomach it
no one skin would be tough enough
the
”go home blacks
refugees
dirty immigrants
asylum seekers
sucking our country dry
niggers with their hands out
they smell strange
savage
messed up their country and now they want
to mess ours up”
How do the words
the dirty looks roll off your backs
Maybe because the blow is softer
than a limb torn off
or the words are more tender
than fourteen men between
your legs
or the insults are easier
to swallow
than rubble
than bone
than your child body
in pieces.

I want to go home,
but home is the mouth of a shark
home is the barrel of the gun
and no one would leave home
unless home chased you to the shore
unless home told you
to quicken your legs
leave your clothes behind
crawl through the desert

wade through the oceans
drown
save
be hunger
beg
forget pride
your survival is more important

No one leaves home until home is a sweaty voice in your ear
saying-
leave,
run away from me now
I dont know what I’ve become
but i know that anywhere
is safer than here.

  • Warsan Shire, somalisk poet

Om Christina Lindström

Debutant 2015 som skriver för barn och ungdomar. Manisk läserska och löpare. Tycker mycket om att jobba som lärare.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Till och med Khemiri

  1. Ping: Tvivel | Anni Svensson

  2. Eric skriver:

    Gunilla Schmidt. Erik Almqvist. Björn Söder … vad ska man säga? De får gamle nydemokraten John Bouvin att framstå som Nelson Mandela. Stark dikt, tack för den, och visst känns det lite lovande att en briljant författare som Jonas Hassen Khemiri också kämpar för att finna orden.

  3. annisvensson skriver:

    Fint inlägg. Och viktigt. Ska kika på Babel så snart jag kan 🙂

  4. Manuskt skriver:

    Reblogga detta på manuskt och kommenterade:
    Christina Lindström på Debutantbloggen har skrivit ett inlägg väl värt att läsa med både hopp när skrivandet står och stampar och en dikt som förtjänar att spridas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s