Ett besök hos mig själv, sexton år.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Det är sent. Borde inte du sova så här dags?
Det är faktiskt en dag i morgon också. Skola och allt det där, du vet.
Men här sitter du, i skenet framför datorskärmen, i din systers gamla rum som fungerat som gästrum ända sedan hon flyttade hemifrån. Du är bara klädd i t-shirt och kalsonger trots att du fryser, men du har fått för dig att det ska vara så. Att det du gör blir lite bättre om du har det lite obekvämt medan du gör det.
Leonard Cohens röst strömmar från datorns högtalare. Inte den äldre skrovliga Cohen, utan den yngre lena versionen. Ljudet är nerskruvat, du vill inte att dina föräldrar som sover en våning ner ska veta att du sitter uppe och skriver. I natt igen.

För det är ju det du gör här mitt i natten, när du egentligen borde sova. Du skriver. Jag står här bakom dig, med en hand på din axel. Du känner den förstås inte. Men jag känner. Jag känner ditt hjärta rakt igenom huden. Jag känner den du är, jag ser den du har varit, jag vet den du vill bli.
Men jag har också lyxen av att veta mer än så – jag vet vem du faktiskt blir. Åtminstone så här långt, hösten år 2015.

Minns du hur det kändes, när du först upptäckte kraften i att fylla en tom sida med ord? Hur all den där vaga skiten som flöt runt i huvudet plötsligt, för första gången i ditt liv, kunde fokuseras och riktas mot en enda punkt. Minns du lättnaden det förde med sig?
Du är fortfarande så oerhört ung när jag står här bakom dig med handen på din axel. Jag vet att du har ont. Jag vet att för dig bor ensamheten inte bara inuti ditt bröst – den finns också överallt omkring dig, som en fysisk entitet med röda ögon och vassa huggtänder. Jag vet att skrivandet har blivit ett sätt att skära upp ett snitt, just där det gör ont, och sedan låta orden blöda ner över det tomma papperet. Du har aldrig haft något sådant tidigare, du har aldrig haft en röst.
Det gläder mig så att du hittat det nu.
Men jag önskar ändå att jag kunde prata med dig, få dig att lyfta blicken lite. Du är så rädd för alla sammanhang – jag skulle vilja få dig att förstå att du inte behöver vara det. Att även du kommer att hitta sammanhang som du trivs i, till och med känner dig hemma i. Och när du en dag gör det, så kommer du att upptäcka att skrivandet kan vara så mycket mer. Du ska såklart fortsätta att blöda ner i texten, men du kan berätta också! Vilka berättelser du vill! Hitta på låtsasmänniskor och skriv berättelser om deras liv! Du skulle nog inte tro på mig nu, men du kan aldrig ana hur mycket det kommer att ge dig.

Du kommer aldrig att kunna skriva bort ensamheten. Men en dag kommer ensamheten att fullständigt ha bytt karaktär, och då kommer du att vilja skriva helt andra sorters berättelser. Detta vet jag, och jag önskar så att jag kunde förmedla det till dig.

Du kommer kanske aldrig att se dig själv som författare, och det är helt okej. Du kommer kanske aldrig att sälja eller intressera agenter eller se filmer som börjar med förtexten ”based on a novel by Johan Ring”, och det är också helt okej. Herregud, det är mer än okej.
Du kommer att fortsätta skriva därför att det är vad som ger din själ vingar.

Nu sjunger Leonard Cohen Last Year´s Man, och jag ska lämna dig i fred.
Jag skulle egentligen vilja viska till dig om att inte sitta uppe för länge, men jag vet att du inte skulle lyssna.
Istället kysser jag mjukt din hjässa, och går.
Jag stänger mjukt dörren bakom mig.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Ett besök hos mig själv, sexton år.

  1. Älskade bror ❤️

  2. feliciawelander skriver:

    Underbart inlägg. Tänk vad man hade kunnat lära sitt 16-åriga jag – men jag är rätt säker på att hon inte skulle lyssna. För hon visste ju allt redan. Precis hur livet var och skulle vara. Eller inte.

    • Johan Ring skriver:

      Tack Felicia. Och visst är det fantastiskt hur mycket man ”vet” i den där åldern, vare sig det handlar om att man är världens mittpunkt eller om att man aldrig lär bli lycklig. 😊

  3. Annika skriver:

    Oerhört fint skrivet, fick gåshud av stycket om att allt som var vagt äntligen fokuserades mot en punkt. Kändes som att läsa om mig själv. Starkt förmedlat, att på några rader svepas iväg, tillbaka till tonåren.

    • Johan Ring skriver:

      Tack så mycket, Annika. 🙂
      Ju äldre jag blir, desto tydligare framstår det för mig hur många vi faktiskt är som delar den här sortens upplevelser. Och hur många vi är som funnit vår tröst i skrivandet.

  4. annahelgesson skriver:

    Vilken text Johan. Du har förmågan att trollbinda. Dina kåserier/inlägg ger mig alltid något.
    Min äldste son är 14. Han blöder. Precis som alla andra i hans ålder. Tack och lov är det inte riktigt blod som rinner, men i den åldern är allt så stort. Minsta lilla bagatell kan blåsa upp sig och visa sina huggtänder. Det är hårt att vara ung. Din text visade på sårbarheten hos en ung människa men också vilken styrka det bor i alla oss. Hur den kommer till uttryck är olika.
    Jag önskar jag kunde trösta mitt unga jag. Fy fan för att gå igenom det en gång till.
    Tack för din text Johan. Nu ska jag torka mina röda tårar.
    Kram

    • Johan Ring skriver:

      Först och främst – tack så hemskt mycket, Anna.
      Och för det andra – det värsta med den där tiden är ju att vi alla inbillar oss att vi är så fullkomligt ensamma med våra känslor. Jag var helt övertygad om att jag var den enda i världen som var olyckligt kär (åtminstone på det sättet, åtminstone så starkt) och kände mig ful och klumpig och som att jag inte passade in någonstans.
      Så var det ju förstås inte. Och det är det jag så förtvivlat gärna önskar att jag kunde få mitt tonårsjag att förstå.
      Allt gott till din son. Jag är säker på att han är en fullkomligt fantastisk ung man. Och en dag kommer även han sluta blöda.

  5. annisvensson skriver:

    Fantastiskt fint inlägg. Vilken inlevelse och vacker berättelse. Du är grym!

  6. Gabriella skriver:

    Jag hade tappat bort debutantbloggen för en tid… hittade hit igen nu på morgonen, till det här. Tack. En hand på axeln, det ska vi ge oss själva oftare. Jag lägger min där nu och skriver vidare.

    • Johan Ring skriver:

      Tack själv, Gabriella. Och jag instämmer – att känna den där handen där, även om det är en fantomhand från ens eget framtida jag… Det gör en värld av skillnad.
      Lycka till med skrivandet!

  7. Anna skriver:

    Åhh… kunde varit jag! Tack för morgonens minnen och ljuva tårar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s