Pendelparanoia 2

FredrikMitt första inlägg på Debutantbloggen i år hade rubriken Pendelparanoia. Jag skrev om hur jobbigt det var att skriva på bussen eller tåget när någon satte sig bredvid. Det var jobbigt om någon satt för nära. Eller verkade vara någon jag ville verka normal inför. Det jag oftast gjorde var att bara packa ner datorn i väskan igen och sätta mig och lyssna på musik. Men någonting har hänt. Jag kom på häromdagen att jag har förändrat mitt busskrivande.

Jag satte mig som vanligt på bussen till jobbet och öppnade datorn för att skriva. Tio minuter senare hoppade det på en tjej i min egen ålder och satte sig bredvid. Ingen telefon att flippa mellan olika tv-serier i. Ingen bok att läsa. Hon bara satt där och åkte buss.

Det var inget konstigt i sig. Folk sätter sig på bussar varje dag utan att göra något annat än att bara åka. Jag märkte att hon satte sig där. Jag märkte att hon inte hade något annat för sig. Jag tittade ner i min text igen. Hmm vart var jag nu. Just ja… Dom tävlar till första brevlådan. Kul. Jag har fortfarande 30 minuter kvar innan jag måste kliva av. Då hinner jag precis skriva klart tävlingen. Hon sneglade lite då och då på min dator. Men det var inte förrän hon klev av jag själv reagerade på vad som hade hänt. Jag satt fortfarande och skrev. Jag packade inte ihop datorn och slutade skriva när hon satte sig. För ett år sedan hade jag gjort det. För ett halvår sedan hade jag gjort det. Men inte nu.

jag är inte säker på vad som har hänt.

Det kanske är för att jag har erkänt för folk att jag faktiskt skriver.

Det har gått 41 veckor av 2015 nu. Vi har bloggat 41 gånger var. Pratat lite mer varje vecka om hur det känns att skriva och att debutera. Det kanske är det. Jag vet inte. Men hur som helst så känner jag mig lite bekvämare att skriva bland folk.

Eller så skiter jag bara i om nån ser att jag skriver.

Eller så är det för att boken jag skriver nu inte har massa mörka passager med sex eller våld.

Eller så förstår jag att ingen annan bryr sig om vad jag gör när jag sitter på bussen.

Eller så har det här året med bloggande om att skriva helt enkelt gett ett terapeutiskt resultat också. Pendelparanoian kanske håller på att släppa.

Advertisements
Det här inlägget postades i Fredrik Frängsmyr. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Pendelparanoia 2

  1. Christina Lindström skriver:

    Jag är imponerad av att du kan skriva när någon annan kanske ser texten. Själv kan jag inte ens läsa när någon okänd verkar snegla mot boken. Kan inte skärma av då.

    • nfredrikn skriver:

      Det verkar krävas mycket träning. Vet inte hur många år det tagit innan jag kan skriva när någon tittar. 🙂 Och jag vet inte om jag verkligen verkligen är där än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s