Garageband.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Det finns så sjukt mycket talang som gror i underjorden där ute. Precis som det alltid varit. Precis som det ska vara.

Jag växte upp i garagebandsvärlden. Från och med att jag började åttan bestod hela mitt universum av gitarrer, replokaler, skivor, konserter, affischer. Jag spelade i band, och alla jag umgicks med spelade i band. Det var vårt kosmos. Vi anordnade konserter, vi spelade in demos som vi sålde och köpte.
Vi visste att det fanns en helt annan typ av band också, de stora och framgångsrika, men de hörde liksom inte till vår värld. De var något annat.
I vår värld fanns inga skivbolag och inga pengar. Men där fanns passion, hängivenhet och kreativitet. De enda förutsättningar vi hade var de vi skapade själva.

Jag kanske romantiserar, men jag tycker mig se liknande fenomen i bokvärlden. Vad den genomsnittlige läsaren/konsumenten ser och hör talas om, det är förlagens största och säkraste pengamaskiner. Branschens posterboys/girls.
Under dem finns sedan ett myller av mindre framgångsrika – men fortfarande framgångsrika – författare. Och så vidare, och så vidare, ända ner till standardrefuseringsbreven.
Men, förutsatt att man nu köper den här hierarkiska uppdelningen, det är där under som de verkligt spännande sakerna händer!
På sajter som kapitel1 och på skrivarcirklar runtom i landet fullkomligt flödar kreativiteten och skaparglädjen. Det tänks utanför alla möjliga boxar. Nya genrer skapas och nya berättarformer testas.
Och om förlagen är kloka, så håller de både öron och ögon riktade mot den världen, långt ifrån releasefester med snittar och bubbel. För det är där deras framtid finns. I den råa talangen hos Sveriges alla ännu outgivna författare.

Jag är själv inte mycket av en fighter, jag ger upp alldeles för lätt. Just nu är jag till exempel inne i en svacka där det känns som att ingenting av det jag skriver eller någonsin har skrivit bär minsta vikt – allt är bara luft, allt är bara fluff. Substanslöst och uselt. Helst av allt skulle jag bara vilja lägga ned, och så tyst som möjligt försvinna in bland skuggorna.
Men det är jag det.
Där ute i den stora världen, där folk skriver som om själva livet hängde på det, där ger de fan inte upp. De fyller sina texter med blod, svett, tårar och år, och när förlagen viftar bort dem, då stryker de svetten ur pannan och försöker igen. Kämpar ännu hårdare.

De är rockstjärnorna.
De är hjältarna.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Garageband.

  1. henrikwidell skriver:

    Fan, tack. Men jag vill ha bubblet och snittarna ju. Kan vi byta stol, du och jag?

  2. mia bergenheim skriver:

    Tack för den trösterika energikicken, härligt uttryckt, vad glad jag blir! Att skriva för brinnkära livet med texten som uppgift och passion, att pressa ur sig varje uns av ork, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna och skriva om det som vill skrivas – är alldeles extraunderbart. Att kämpa för sig själv och orka tro på sig som skribent är det motsatta och kan faktiskt vara direkt knäckande.
    Ändå fortsätter vi att trumma på i våra garage. Det är vår drivkraft. Vi skriver med brinnande hjärtan och öppna själar och det måste väl ha någon betydelse, måste väl lämna några spår? Även andra än refuseringsbrev?
    Heja alla garageband, let’s go for the rock ‘n’ roll!

    • Johan Ring skriver:

      Refuseringsbreven är bara konfettin vi använder på scen när vi spelar konserter! 😉
      Jag tycker att du uttrycker det alldeles fantastiskt bra. Skrivandet är det viktiga, inte branschen.
      Tack Mia, för att du tog dig tid att kommentera. 🙂
      Rock on!

  3. Annika skriver:

    Nästa gång jag sitter där vid tangenterna och känner mig 1) som en tönt, och 2) som den sämsta författaren i mannaminne, ska jag bara köra med nya mantrat ”jag är ett garageband, jag är ett garageband!” Seriöst, det känns redan bättre 🙂

  4. Kära Syster skriver:

    Så himla klockrent!

    /Anna

  5. Pia Widlund skriver:

    Nej, vi får inte ge upp. Jag har jobbat med kultur på fritiden hela livet och man jobbar med hjärtat och sliter om f-n hela tiden, oftast i motvind. Nu skriver jag och har släppt min första e-bok. Ingen vet vad läsarna kommer att tycka, men jag ska minsann streta på med bok nummer 2. Mot alla odds, även om det också blir en e-bok. Och likt teater och dans så jobbar jag med hjärtat och skriver så det ryker om tangentbordet. Finns inget annat att göra när man har tankar som måste ut. Kör på!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s