Känslan.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Det slog mig häromdagen – året som Debutantbloggare börjar så sakta gå mot sitt slut.
Det här galna intensiva året, året som jag sett fram emot så länge, året då min debutroman sett dagens ljus.
Vi har i och för sig just börjat fingra på Halloweendekorationerna, det är ännu några månader kvar innan vi ser några nyårsraketer på himlen, men jag tänkte ändå redan nu ta en liten titt i backspegeln. Och speciellt då i relation till min tid här på Debutantbloggen.

Det var strax innan förra årsskiftet som jag fick veta att jag valts ut som en av fem att driva bloggen under 2015.
Hur tänkte jag då? Vad såg jag framför mig som målen med mitt år som Debutantbloggare?
Jag rodnar lite när jag erkänner att vad jag ursprungligen tänkte på var – reklam. Att marknadsföra min kommande roman. Att försöka skapa ett intresse kring min lilla skräckberättelse, en möjlighet för den att få synas i det ständiga informationsbruset.
Vad jag planerade att fylla de övriga tre fjärdedelarna av året med, efter att Fyra Minuter hade släppts? Ingen aning. Det skulle väl lösa sig. Typ.

Det blev inte riktigt så.
När jag scrollar igenom mina gamla inlägg så ser jag att jag skrivit ganska lite om romanen. Några inlägg just kring boksläppet, men annars nästan ingenting.
Året på Debutantbloggen handlade aldrig om att affischera på en reklampelare. Det borde jag förstås ha begripit. Det handlade om mycket mer än så.
Jag har kommit i kontakt med så många otroligt begåvade och drivna människor. Först och främst mina kära bloggkollegor, givetvis, men även så många andra. Mitt kontaktnät har växt, för att använda en läskigt branschig term. Jag har fått så många råd och tips kring skrivandet, betydligt många fler än jag själv levererat.
Jag har sett många människor klart mer förtjänta av att publiceras än jag.

För det där är en annan sak som vuxit fram under året, något som jag aldrig räknat med och därför inte haft några strategier för. I brist på bättre ord kallar jag den bara för Känslan.
Den tog sig in som en tjuv genom ett trasigt fönster, och nu sitter den jäveln mitt i vardagsrummet och stirrar på mig.
Känslan talar om för mig att jag inte alls fixar det här. Den här grejen. Det här att vara författare. Jag är ingen författare. Jag är bara en kille som gillar att skriva ibland.
Ju längre året har gått, ju mer talang och passion jag sett i människor jag pratat med, desto högre har Känslan talat. Det har skett ett missförstånd. Du borde inte vara här.
De säger att när man väl har en bok ute så är ens jobb att sälja, inte i första hand boken, men sig själv. Sälja sitt varumärke. Men hur ska det gå till när det svåraste man kan tänka sig är att rikta sig utåt?
Även om det kanske inte verkar så i mina texter, så är jag i grund och botten introvert. Där jag egentligen borde ta plats vänder jag mig istället inåt. Jag undviker sammanhang som andra uppsöker. Hur ska man kunna sälja sig själv när man mest av allt önskar att ingen ska lägga märke till en?

Jag vet inte, jag kanske inte ens borde skriva det här. Jag har ingen aning om hur transparent man kan, bör, eller ska vara.
Allt jag vet är att de här sakerna – Känslan – har dominerat mina tankar när det gällt skrivandet på sistone. Jag har nog aldrig varit så frestad att lägga ner verksamheten för gott. Vilket är så otroligt sjukt att känna, bara några månader efter att första romanen kommit ut, och dessutom fått ett så fint mottagande.

Och jag vill ju vara väldigt tydlig – jag är otroligt glad över det här året på Debutantbloggen. Den har ingenting att göra med mina eventuella svackor. Tvärtom. Bloggen ger mig ju möjlighet att lufta exempelvis såna här saker. Knepiga saker. Och det är ju en oerhörd förmån i sig.
Ni skiner så förbaskat starkt och vackert där ute, allihop. Någon dag hoppas jag att mitt eget sken kan bli lika starkt som ert.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Känslan.

  1. Pia Widlund skriver:

    Du lyser starkt du också, kanske starkare än du tror. Fortsätt skriva, vi känner alla till de dalar och toppar som finns!

  2. Marie Hedegård skriver:

    Tack Johan för att du sätter ord på all ångest som finns runt den där säljbiten. Du skriver så starkt och naket så jag vill gå direkt ut och köpa din bok. Jag har skrivit i hela mitt liv och kunnat ägna mig åt det utan att fundera så mycket mer. Jag har drömt om att bli utgiven men den drömmen har känts så avlägsen. Nu när jag ”äntligen” ska bli utgiven ställs det plötsligt helt andra krav. Nu ska man även sälja. Och är det något jag är riktigt dålig på så är det säljande. Det jag är mest rädd för är nog att bli jämförd med alla som är så mycket bättre än jag. Du satte fingret på spiken när det gäller tankar som handlar om att inte duga, att inte platsa, att det har skett ett missförstånd. Sådana tankar brottas jag med. På utsidan syns det inte. Det gör det inte på dig heller (i alla fall inte på fotot). Men genom att läsa detta lilla inlägg har jag fått uppleva ditt sken. Och det lyser verkligen.
    Jag tillhör inte de som har hängt här så länge, inte länge alls. Men åh vad jag har blivit debutantbloggsbiten.

    • Johan Ring skriver:

      Tack själv, Marie!
      Tack för att du hittade hit, tack för att du läser, och tack för att du tagit dig tid att kommentera! 🙂
      För det är ju detta som är den allra största behållningen med Debutantbloggen, den här möjligheten att samtala om allt som hör skrivandet till. Det fantastiska såväl som det jobbiga.
      Och för mig känns det otroligt bra, att kunna dela med mig av de här funderingarna och känslorna, och få så himla fin och konstruktiv respons! Att brottas med de där bitarna kan kännas väldigt ensamt – men nu vet jag ju att exempelvis Du upplever precis samma sak. Redan där har vi ju båda två kommit en bit på vägen. 🙂

      Än en gång tack Marie, hoppas du fortsätter läsa och delta i samtalet!

  3. henrikwidell skriver:

    Ha ha, någonstans förstår jag känslan men samtidigt skulle inget annat än att älska än att få känna mig otillräckliga över min utgivna bok. Har just hittat den här bloggen. Så du skriver skräck? Spännande. Ajvide får sällskap. Jag ska kolla upp dina grejer.

  4. Titti Persson skriver:

    Oj, oj, oj vad jag känner igen den känslan – och då har jag ändå kommit ut med åtta böcker vid det här laget. För mig uppstår den ofta som en följd av trötthet/utmattning och händelser som har med författare men inte nödvändigtvis med skrivande att göra. Du vet, de där som SYNS överallt, de vars böcker recenseras i mängder av tidningar och är med i intervjuer där de säger saker som på riktigt är kloka och smarta (och dessutom har fantastiskt vackra hem). När man liksom plötsligt tappar fokus i varför man överhuvudtaget gör det man gör och istället börjar grubbla över hur i helvete man skulle kunna kläcka ur sig en enda tänkvärd grej i en sådan där intervju. För mig är det oftast ett tecken på att jag A) faktiskt behöver ta några veckors semester från skrivandet, tills den där HUNGERN på orden i sig kommer tillbaka eller B) egentligen inte jobbar med den bok jag är mest sugen på att skriva. För skit samma om man är utgiven eller inte, varje bok måste man i första hand skriva för sig själv i bemärkelsen ”jag skriver det här för att jag måste och för att ingen kan skriva det på samma sätt som jag”. Eller så har man bara en dålig dag. (Om du själv kunde se hur mycket du har utvecklats som författare bara under den korta tid jag har haft nöjet att vara din förläggare. 🙂 )

    • Johan Ring skriver:

      Det är exakt den där känslan jag längtar tillbaka till – att jag skriver bara för MIG, bara för att jag tycker att det är så förbaskat roligt, och för att göra mig själv nöjd. Så jag tar båda dina tips till mig. Jag tycker att de låter väldigt kloka.
      Och TACK, snälla Titti – för dina vänliga ord här ovan, och för allting annat.

  5. Thomas skriver:

    Att vara författare… Det är väl en himla tur att det inte finns några måsten där, Johan? Hur skulle sådana som vi få plats då. Jag känner dina tvivel både genom dina tankar här och annorstädes. Men givetvis också genom mina egna tvivel. Vi är de vi är, och dessutom är vi personer som känner ett behov av att skriva, av att berätta. Det är det som gör oss till författare – inte vilka sammanhang vi syns i eller hur vi uppträder offentligt.

  6. annahelgesson skriver:

    Snälla Johan fortsätt! Och det grundar jag på de texter jag läst här på bloggen. Jag har ju inte läst din bok – än. Men jag ska. Jag är nyfiken på alla skrivande människor. Du är intressant. Go boy! 🙂
    Kram!

    • Johan Ring skriver:

      🙂 Tack snälla Anna.
      Och skriva lär jag alltid fortsätta göra, vid det här laget är det en alldeles för viktig del av mitt liv för att jag ska kunna släppa den. Det är själva cirkusen jag ibland är sugen på att hoppa av – försöka synas, försöka bli publicerad, försöka bli läst. Jag kan sakna tiden då jag bara skrev för mig själv och byrålådan.
      Kram!

  7. Skriviver skriver:

    Jag måste säga som jag nog har gjort förut, antagligen flera gånger. Din röst här på Debutantbloggen är så stark, så närvarande och ärlig och äkta, att jag inte vet om jag sett maken till den under de år (kanske tre) som jag hängt här. Din känsla av att du kanske inte klarar det här är en känsla, och ingenting annat, den har absolut ingenting med verkligheten att göra. Du måste fortsätta skriva eftersom du BEHÖVER skriva, för din egen skull. Och att jämföra sig med andra kan vara bra när man är stark, för att utvecklas och se sig själv med distans, men när man tvivlar är det bättre att sluta titta utåt och dra sig in i sin introverta bubbla och bara skriva för sig själv. Skriv för att du älskar att skriva. Lita på att skrivandet kommer bära dig, och visa dig vägen i den takt som är den bästa för dig. Bara för att du gett ut din första bok finns det inga regler för vad som ska hända sedan. Andra gör på sitt sätt, du gör på ditt sätt. Skriv bara för att du måste, så som du alltid har gjort. Jag är hundra procent säker på att du kommer klara det 😉

    /Linda

    • Johan Ring skriver:

      ”Andra gör på sitt sätt, du gör på ditt sätt.”
      Det är exakt de orden jag måste få in i min ibland extraordinärt tjocka skalle! 🙂 För det är ju en så klok och klockren sammanfattning.
      Ibland tror jag att det är mitt ”kära” gamla akademikerkomplex som spiller över även på skrivandet. Att det blir en sorts bakgrunds-/tillhörighetsfråga. Författare ”ska” ju vara akademiker liksom, inte en outbildad knegare som jag.
      Och ibland tror jag att jag helt enkelt funderar alldeles för mycket. 😉
      Oavsett vilket är jag väldigt glad för dina kloka råd och snälla ord, Linda!

  8. annisvensson skriver:

    Johan, du är en av de starkast lysande därute. Och brevid dina texter är det lätt att känna sig blek. Många skrivare tvivlar ibland. Du behöver inte tvivla. Du lyser förbenat starkt. Så fortsätt skriv!

  9. Manuskt skriver:

    Been there, is there. Mellan varven i alla fall. Paradoxalt nog blir mitt nuvarande manus sämre i mitt huvud varje gång Dränkt får beröm tex. Men som vi ju egentligen vet så finns det inte ett rätt sätt att vara, varken författare eller annat. Som Marianne i Färjan när hon samlar ihop sig och tänker ungefär ”jag har också rätt att vara här.”

    • Johan Ring skriver:

      Exakt det där! Visst är det märkligt! Hur det känns som att självförtroendet dippar varje gång romanen får beröm. Så märkligt irrationellt. Det borde ju vara precis tvärtom.
      Bra citat, för övrigt. MÅSTE läsa Färjan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s