En idé och en Liten Värld.

Foto 2015-09-24 11 29 01
”Var får du idéerna ifrån?”
Alla som skriver känner säkert igen frågan. Själv får jag den väldigt ofta.
Det är såklart en helt rimlig fråga, men vi vet alla att den är snudd på omöjlig att besvara. Idéerna är kärnan av magi i en skrivprocess som – även om folk kanske inte tror det – mest består av att kavla upp ärmarna och jobba hårt. Nittio procent av skrivandet handlar om disciplin, struktur och arbete.
Men de resterande tio procenten – det är där magin finns.
Det är där idéerna finns.

Men den där frågan alltså. ”Var får du idéerna ifrån?”
Vad tusan svarar man? Hur mejslar man ut ett begripligt svar ur en process som man inte ens förstår själv? Som man antagligen inte ska förstå?
Jag brukar svara genom att berätta om när jag skrev min första ”riktiga” novell.

En vårkväll år 2008 tog jag och familjen tåget över Öresundsbron, för att fira en födelsedag i Köpenhamn. Framme vid Hovedbanegården upptäckte vår då tvååriga dotter den stora modelljärnvägen som tronar i ett hörn av byggnaden, och därefter var det som förgjort att få henne därifrån. Hon var förtrollad av miniatyrlandskapet som byggts upp runt järnvägen, de små människorna som stod vid stationsbyggnaden och väntade på tåget, de små husen och kyrkorna, de målade sjöarna och skogarna av miniträd. Inte förrän vi lagt i ett mynt för att få se tåget röra sig gick hon med på att följa med oss ut på stan.
Veckorna och månaderna därefter fortsatte hon att prata om den där modelljärnvägen. De små människorna som väntade på tåget var verkliga, bestämde hon. Hon kallade dem för ”modellkompisarna”. Kompisarna som levde i tågmodellen. Och varje kväll vid läggdags ville hon att jag skulle hitta på en saga om dem.
Upplägget var alltid ungefär detsamma. I sagan gav sig min dotter ut på någon sorts spännande resa, hamnade som av en händelse hos modellkompisarna, som alltid behövde hjälp med någonting som bara hon kunde hjälpa dem med. Hon räddade dagen, modellkompisarna blev överlyckliga, de firade tillsammans, och sedan reste min dotter hem igen. The end. Hon älskade de där sagorna.

En kväll, efter att ha hittat på ytterligare en godnattsaga, satt jag framför tv:n och såg ett avsnitt av Antikrundan. Där intervjuades en äldre man vars största passion i livet var – modelljärnvägar. Hans källare var som ett enda stort Märklinmuseum. Framförallt så slogs jag av hur han talade som sina tåg och banor. Det fanns i en värme i hans röst som fick det att låta som om han talade om vänner och familjemedlemmar snarare än om gamla leksaker.

Den stora modelljärnvägen på Köpenhamns Hovedbanegård.
Min dotters påhittade modellkompisar.
Den gamle mannen med källaren full av sina älskade leksakståg.
Jag kunde nästan höra ljudet i skallen när alla de där sakerna smälte ihop till en berättelse.
Jag skrev novellen för hand, i en gammal anteckningsbok. Det tog mig knappt två veckor. Först när den var klar renskrev jag den på datorn.
Själva berättelsen är egentligen inte så mycket att orda om, det finns ett skäl till att jag bara låtit den ligga och aldrig försökt göra något av den. Men det är sekundärt – det viktiga är vad den innebar för mig, vid just den tidpunkten i livet. Den visade för mig att jag faktiskt kunde följa en narrativ tråd från A hela vägen fram till Ö.
Den visade för mig att jag kunde skriva annat än tonårsangstpoesi, om jag bara gav mig fasen på det. Och därmed förändrade den riktningen på mitt liv.

Om någon skulle vara intresserad av att läsa den där gamla novellen, så har jag lagt upp den på min hemsida. Den är på alla sätt och vis ett förstlingsverk. Den har aldrig gåtts igenom av en lektör eller redaktör. Den är vad den är, helt enkelt.
http://www.johanring.com/uncategorized/forsta-novellen-2008/

(Och ja, jag har bytt profilbild här på bloggen. Sådär korthårig som jag var på den andra bilden har jag inte varit på länge. Den här kändes mer Jag Nu.)


Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till En idé och en Liten Värld.

  1. Magnus Johansson skriver:

    Hej jag fattar inte jag bor på ett serviceboende inom Eskilstuna kommun som heter Höjden nu har vi inget tjänstefordon inom vår verksamhet och jag bodde tidigare på skrinnarvägen 10 och då åkte jag buss varje dag och personalen körde mig då gjorde folk som man mötte i bilarna fuck you fingret alla fall 8 pers grorde det plus att folk från gatan råblänger på en när man satt i den gråa wolkswagen caravelle 8 säten i mini bussen och det är tonade rutor ändå så kände jag blickar från folk och jag känner inte dom personerna heller så jag kan omöjligt ha gjort dom nåt personligt men jag har inte fattat mentaliteten det är lika dant när jag går här borta på höjdens serviceboende balstavägen 12 då glor stirrar blänger folk från bilarna
    Och jag förstår inte varför dom inte kan vara vänliga mot mig istället så attackerar dom mig med sånt jag inte gillar osv. Men jag vet själv att jag inte gjort dom personerna nånting fel jag varken råblänger tillbaka det ända jag brukar göra är att peka finger på vissa förare och när man går över vägen mellan Hemköp och Lidl här i Eskilstuna så kör folk inte lite dåligt drt är fan på ett hårstrå att bli påkörd så jag gillar inte riktigt samhället kan man säga jag har högfungerande autism och har utåtagerande beteende plus att jag inte gillar när folk tittar en i ögonen man ska undvika ögonkontakt med mig och jag vet inte men jag tycker folk i Eskilstuna skulle ha lärt sig hur man uppträder bland andra ute i samhället rättare sagt jag fattar mig inte på dessa personer sant skriv tillbaka till mig.
    Mvh Magnus j

  2. feliciawelander skriver:

    Bra beskrivning av hur en idé kommer till. Älskar det där ”klicket” när några – först osammanhängande saker – läggs ihop och blir till något helt nytt.

  3. Kära Syster skriver:

    Tack för mysig morgonläsning! Det var ju inte alls meningen att jag skulle läsa hela novellen, men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Fantastiskt härlig ton med ett dovt muller i botten. Jag tror bestämt jag kommer bära med mig den gamla mannen i fickan idag…

    /Anna

    • Johan Ring skriver:

      Tack så hemskt mycket Anna, otroligt kul att du gillade den! 😃
      Och ”ett dovt muller i botten” är en perfekt beskrivning av vad jag hoppades på att uppnå med den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s