När hjärtat och hjärnan äntligen är överens

Felicia profil

Något av det svåraste med att vara vuxen är att försöka låta både hjärta och hjärna komma till tals.

Mitt hjärta och min hjärna är tyvärr väldigt sällan överens.

Hjärtat vill till exempel till varje pris flytta in till stan. Få vandra runt i min mormors kvarter i Birkastan (i Stockholm), få sitta på sitt favoritcafé och skriva, få vakna upp till en morgonpromenad omgiven av andra storstadshjärtan. Hjärnan däremot, vill bo kvar i förorten. ”Kostnadseffektivitet” hävdar hjärnan bestämt. Det är viktigt, det.

De är också väldigt oense om vad jag ska äta (”Ät mer grönt!”, säger hjärnan. ”Ta mer sås!”, säger hjärtat), vad jag ska ha på mig (”Sköna gympaskor med mjuk sula”, säger hjärnan. ”Höga klackar – så ser vi bättre!”, säger hjärtat) och hur jag ska leva mitt liv (”Lågmält och lugnt”, säger hjärnan. ”I sus och dus!” säger hjärtat).

Och mest av allt har de varit osams de gånger i livet när jag har fått säga farväl till någon jag älskar. Häromveckan, när jag var tvungen att låta avliva min hund, var de mer oense än på flera år. ”Han bits”, sa hjärnan. ”Man kan inte behålla en aggressiv hund som försöker hugga folk i ansiktet. Tänk om någon blir illa biten. Då är det ditt fel.”

Men hjärtat skrek ”neeeeej” med sin allra högsta röst. ”Han är min bästa vän! Han har sovit, promenerat, vilat, lekt och gosat bredvid mig i hela 5 år. Du rör honom inte.” (Tyvärr fick hjärnan rätt den gången, men hjärtat gråter fortfarande högt och förtvivlat om nätterna.)

Det finns egentligen bara ett tillfälle när hjärnan och hjärtat är helt överens: och det är när jag skriver. Då är det som om både hjärta och hjärna får precis lika mycket uppmärksamhet. Som om de båda får säga sitt om gemensamma upplevelser och får tillräckligt med hjärngympa (och hjärtgympa) för att vara nöjda. Då kan de till och med njuta av varandras sällskap och inse att de behövs lika mycket båda två. Dela på utrymmet. Skratta tillsammans. Och sluta vara som trotsiga barn – så att jag för en gångs skull kan få njuta av att leka vuxen.

Det här inlägget postades i Felicia Welander och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till När hjärtat och hjärnan äntligen är överens

  1. Christina Lindström skriver:

    Suveränt inlägg. Precis så där är det! Sant att skrivandet blir en ventil. (Förstår också hundbeslutet måste ha varit tufft. Känner med dig.)

  2. Anna skriver:

    Så sant! Och nu förstår jag äntligen varför jag mår bra av att skriva – det är ju så enkelt som att hjärtat och hjärnan umgås på ett sätt som båda trivs med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s