Gästbloggare: Josefine Lindén

Skärmavbild 2015-10-24 kl. 17.00.04

I april förra året debuterade jag med romanen ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”. I år har jag fyra böcker i bokhandeln. Nästa år släpps ytterligare tre. På nästan lika många förlag.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur detta har gått till. Tanken var att jag skulle skriva uppföljaren till min debut, men en biografi på en fotbollsspelare kom i min väg och den sålde så pass bra att jag kunde skriva ett tag till. Under samma period dök Johan upp. Han spelade i bandet på releasefesten för min debutbok, vi tog en fika och jag fick veta att han levt större delen av sitt liv som blind men nu plötsligt kunde se igen. Ni vet sånt man nämner i förbigående över en sojalatte sådär.

ELLER?

Jag var såklart tvungen att skriva hans historia och den släpptes nu i september på Ordberoende förlag. Boken heter ”Med egna ögon” och jag valde att skriva den i romanform, för att man lätt ska kunna ta till sig den här fantastiska människan, musikern Johan Häglerud. Boken innehåller allt från kärlek och tjejtrubbel till funderingar över hur mycket ytan egentligen ska få spela roll i våra liv. Och frågeställningar som: hur ser man egentligen någon i ögonen när man aldrig fått lära sig hur man gör?

Innan den fick jag också äran att skriva en barnbok för Idus Förlag. Tillsammans med ljuvliga illustratören Emma Ganslandt släpptes ”Stella & Kii” i maj. Det är en sann historia om när Stellas älskade kanin försvann men spårades upp över halva Stockholms innerstad av vår egen Siberian Husky. (Det är en hund. Som i vanliga fall inte alls spårar saker.). Jag ville göra en barnbok som mest var en fin historia. För att ibland behöver det inte vara mer än så. Svåra tunga VIKTIGA ämnen för barn krävs betydligt mer begåvat folk än jag till att behandla.

”Stella & Kii” får ni hemskt gärna köpa i julklapp till nån förresten! Jag har inte haft kraften att få ut den ordentligt, en separation under våren har tagit enorm energi och kanske har jag inte riktigt klarat att prata om barnboken just för att den lilla boken ligger så extremt nära mig. Den skildrar ju på ett sätt en del av mitt liv som inte finns längre.

Nåväl, en dag fick jag ett mail. Det var från en go Göteborgare som råkade vara redaktör och ägare till bokförlaget Pintxo som just strax innan råkat bli uppköpt av Natur & Kultur. Han hade hört talas om mitt intresse för sport i allmänhet och fotboll och AIK i synnerhet, och ville ses på kaffe. Vi kom riktigt bra överens från början och jag berättade om min vilja att skriva om den positiva supporterkulturen. Hans ögon började lysa lite såg jag fortsatte:

”Nä men jag tänker ju att det mest skrivs om slagsmål och våld och du och jag vet ju att vi är 25 000 på arenan som hejar men det är dom 20 som bråkar som får löpen. Jag är jävligt trött på att pekas ut som huligan. Så, jag tänker mig fyra supportrar, ungdomar, vi får följa deras liv på läktaren, den gemensamma kärleken till laget, hur de samlar in pengar till matchernas tifon i hinkar eftersom den verksamheten är helt utan stöd från fotbollsklubbarna. Hur de köper tyg, band och annat för just de pengarna, hur de sitter i nåns vardagsrum och syr 5000 flaggor av det tyget och hur de placerar ut dem på exakta platser innan match så att alla vi i publiken skapar det man kallar TIFO. Som höjer upplevelsen av matchen enormt. Hur detta är världens bästa fritidsgård och hur folk bör få veta att om inte fotbollen fanns, DÅ skulle kanske de här ungdomarna vara ute och härja Men det gör de inte nu. Just tack vare passionen för fotboll. Vad tror du om det?”

Han sa ja! Så just nu skriver jag på romanen ”TIFO” som släpps på Pintxo/Natur & Kultur i början av mars 2016. Utöver det släpps uppföljaren till debuten på Ordberoende förlag i september 2016, den heter ”Det lilla huset på Borneo” och är en Eat Pray Love-ig historia. Samma månad kommer också min biografi på fotbollsspelaren och musikern Mats Rubarth. En helt fantastisk person som förvånar mig varje gång vi ses. Och så thrillern då. En än så länge hemlig sak om indiska terrorceller som inte kunnat glömma Boforsaffären. Den första i en serie om Karlskogamorden.

Så livet har förändrats enormt sen debuten. Även om inte just debuten orsakat alla förändringar. Jag hinner inte jobba lika mycket med andras texter nu, vilket gör att jag lever på i stort sett inga pengar alls. Men jag tänker att det får vara så ett tag. Jag bor litet, lever litet, skriver förhoppningsvis stort. Så får det andra komma sen. Vad det nu är. Jag behöver ju faktiskt inte så mycket mer än mina barn och min katt. Och han, den där som kommit in i mitt liv och gjort mig lycklig. Men det är en helt annan historia.

 

Här är ett gästinlägg som Josefine skrev förra året när hennes första bok kom ut.  Följ gärna Josefine på hennes hemsida.

 

Det här inlägget postades i Debut och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Gästbloggare: Josefine Lindén

  1. Kära Syster skriver:

    Det är inte klokt att det gått så fort! Följer ju dig i vanliga fall också, men att få hela storyn sammanfattad såhär ger det hela ett nytt perspektiv. Grattis till allt som är och stort lycka till med det som kommer!

    PS. Jag tror jag har den perfekta kompisen att ge Stella-boken till i julklapp. Eller två. Bra tips!

    /Anna

  2. Christina Lindström skriver:

    Tack för ett intressant gästinlägg! Jag är verkligen nyfiken på dina böcker.

  3. Eva Ludvigsen skriver:

    Det är så roligt att stå på sidolinjen och följa din författarkarriär, Josefine. Jag gläds åt dina framgångar och driv. Lycka till med allt, även icke-skrivrelaterade saker…, så ses vi förhoppningsvis på något mingel snart. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s