Skulle du skriva om ingen läste?

Felicia9

Igår åt jag lunch med en vän som jag inte hade träffat på länge. Hon är lika passionerad över träning som jag är över ord – så det var i princip vad konversationen kretsade kring under hela lunchtimmen. Vi pratade framförallt om hur stor del av vår passion som ligger i att vi kämpar hårt för att uppnå ett mål och tillslut får någon form av bekräftelse på det vi gör. Så mitt i en tugga av pulled pork och broccoli, såg hon mig i ögonen och ställde frågan:

Om du visste att ingen någonsin skulle läsa – skulle du skriva böcker i alla fall?

Och jag blev helt perplex.

För först svarade jag ja. Ja, självklart skriver jag för mitt eget höga nöjes skull. Självklart behöver jag inte bekräftelsen av att bli läst och att någon ska visa tummen upp – sa jag och såg ned i min morotssallad. Men ändå skavde det.

Och redan till kaffet fick jag faktiskt erkänna att jag hade fel. Jag skulle nog inte skriva om inte målet var att någon skulle läsa. Inte böcker i alla fall. Absolut ord och dikter och andra uttryck för att få ned mina känslor på papper, men för mig är just böcker en dialog. En dialog som kräver att det finns en mottagare – någon som så att säga finns där ”i andra änden”. Någon som vill bli underhållen och berörd. Det är denna någon som får mig att orka igenom och att jobba på meningarna för att få dem så tydliga och vackra som möjligt. Det är denna någon som sedan sätter sin egen prägel på berättelsen i läsögonblicket och gör boken till ”vår” och inte bara ”min”.

Så tillslut fick jag erkänna att nej, jag skulle nog skriva – men inte böcker – om inte målet var att någon skulle läsa. Men svaret var inte enkelt.

Skulle du?

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Felicia Welander och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Skulle du skriva om ingen läste?

  1. Ping: Varför skriver jag? | Anni Svensson

  2. Ping: Återbloggare: Johannes Pinter | Debutantbloggen

  3. Victoria skriver:

    Jag skulle skriva böcker även om ingen skulle läsa dem. För mig handlar skrivandet om att bli helt uppslukad av berättelsen och karaktärerna man skapar. Jag skänker den potentiella läsaren en tanke först när det är färdigt och allt ska redigeras. Då är ju berättelsen och karaktärerna redan där, och de är viktigare för mig än läsaren. Om jag skrev en bok med läsaren i åtanke skulle det nog blir svårt att få det att kännas att det jag skrev kom från hjärtat, det skulle kännas anpassat och förfalskat.

  4. Jo, jag skulle skriva böcker. För det har jag gjort sedan tonåren (minus ett litet uppehåll) och alltid föredragit före andra skrivformer som t.ex. dagbok. Fast jag skulle nog inte se det som böcker, utan långa berättelser – hur vettigt det nu låter?! Jag skulle däremot inte lägga tid på redigering, och jag skulle skriva mer sporadiskt, som när andan faller på 😉
    Just nu, när jag vill bli läst, är skrivandet mycket mer strukturerat, för att inte tala om det eviga redigerandet.
    Kul att du ställde frågan. Den behövdes 🙂

  5. Marie Hedegård skriver:

    Att skriva är ju att uttrycka något för någon. Så om ingen läste det jag skrev skulle jag absolut inte kämpa med all denna redigering, allt detta stötande och blötande av textmassa.Jag skulle nog skriva små noveller eller dikter eller betraktelser men de skulle få vara just så som de är när de rinner ner på pappret. Och de skulle kanske landa i en liten fin bok som jag skulle spara någonstans för mig själv eller för någon i närheten som vill läsa.
    Att skriva dagbok är väl att uttrycka något för sig själv, kanske för att sortera tankar, kanske för att spara dem för att titta på dem senare.Jag skriver ner mycket tankar och det kommer jag nog aldrig att sluta med.
    Och nu för tiden lägger man upp sina dagboksanteckningar på bloggen istället för i den där låsta, undangömda boken man skrev i för inte alls länge sedan. Visst är det härligt. Någon annan kan glänta på boken och lämna kvar små kommentarer och nya vinklingar.

  6. Skriviver skriver:

    Jag är böjd att hålla med alla tidigare talare. Som Anna så skriver jag just nu ganska mycket för att se om jag kan få ihop en hel historia från början till slut, men jag skulle inte göra om det om det inte fanns en chans att någon annan ville läsa. Däremot skulle jag aldrig kunna sluta skriva. Förmodligen skulle jag återgå till mina tvångsmässiga, otroligt detaljerade dagböcker och utöka med en sorts släktbiografisk, processinriktad del, som en större utmaning. Och då skulle jag skriva den för mig själv, men med en medvetenhet om att den antagligen skulle bli läst av mina barn och barnbarn efter min död. Så jag skulle ju i ärlighetens namn fortfarande skriva för att bli läst. Bara inte i min livstid 😉

  7. Johan Ring skriver:

    Så glad att du skriver just det här inlägget just nu.
    Den fråga som upptar överlägset mest av mina tankar för tillfället. Svaret jag kommer fram till är nej.

  8. Anna skriver:

    Så bra fråga! Jag skriver för att jag vill veta om jag kan få ihop en lång berättelse från början till slut. Det är mitt mål. Men skulle mitt manus inte bli utgiven bok och ingen skulle läsa, bidde det nog inte mer av samma sort. Det är trots allt för ansträngande att skriva en hel bok för ingen läsare alls förutom en själv, då är det mer tillfredsställande att skriva korta texter.

    /Anna

  9. Christina Lindström skriver:

    Jag skulle svara precis som du. Ja, skriva skulle jag göra, som ett verktyg för tanken, men jag skulle inte skriva böcker. Tror förresten att den privata dagboken i stor utsträckning har ersatts av bloggar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s