Drömmar är till för att drömmas

104Hej hopp, nu hamnade jag här igen. Trevligt att vara tillbaka. Det var egentligen inte så länge sedan, men det känns som en evighet. Just nu, i detta nu, när jag skriver detta, inser jag att saknaden av att skriva på Debutantbloggen har varit stor. Ett inlägg i veckan var krävande, speciellt med tanke på att det var så mycket annat som hände förra året. Men det var ju värt det, riktigt värt det.

Förra året skrev jag om julfriden, tesorter, löpning och diverse skrivrelaterat material. Jag dricker fortfarande English Breakfast och snörar på mig löpardojarna när jag får möjlighet till det, men annars ser vardagen något annorlunda ut. Det är inte ett ständigt bevakande av nätet längre. Frågeställningar som: Har jag fått någon mer info från förlaget? Har någon kommenterat mitt inlägg på Debutantbloggen? Har jag blivit en känd författare ännu? – är numera långt ifrån de frågor jag brottas med i min vardag. Istället kretsar livet kring: Behöver gräset klippas till helgen? Är det en såsfläck eller kattkräk på golvet? När ska vi handla lördagsgodis? Och visst, de frågorna fanns ju förra året också, men varvades med någon form av overklig känsla av att vara på väg emot det okända. Emot en verklighet jag eftersträvade men som jag inte riktigt förstod mig på. Den där känslan har försvunnit, men ligger och lurar bakom hörnet och finns inom räckhåll. Även om ett räckhåll ibland kan kännas som en resa till Mars.

Jag skrev klart ett nytt manus i våras och har tagit emot ett antal refuseringar. Inget konstigt med detta, jag förväntade mig inte en galaktisk dödsstrid om mitt manus, som är ännu mer skruvat än Klubb Hjärta, men jag hoppades såklart. Nu är inte hoppet förlorat riktigt ännu, jag väntar fortfarande på några svar, och jag får väl glädjas åt att en del refuseringar varit mer än standardrefuseringar, något som varit en framgång för några år sedan, men som nu känns lite torftigt, lite som stolpe ut.

Som ni förstår har jag ingen framgångssaga att bjuda på. Jag är långt ifrån mitt mål, det vill säga att jag har författarskapet som mitt levebröd, och var det något som förra året lärde mig så är det hur svårt och ovanligt detta är. Men drömmar är till för att drömmas. Och vet ni vad? Jag har kommit på att Boyes ord: ”Det är vägen dit som är mödan värd” är väldigt träffsäker när det gäller mig. Glädjen i att få en ny idé som börjar formas i bakhuvudet och sedan börjar sättas på pränt, är den sanna glädjen i skrivandet – inte sålda exemplar eller positiva recensioner. För vad är skrivandet om man inte älskar att skriva. Klyschigt värre, men varje bra klyscha bygger på en sanning.

Det riktiga misslyckandet är inte att misslyckas i sig, utan att inte tillåta sig själv att misslyckas. Att våga misslyckas är det som ska definiera mig som person – att våga sikta mot något svårt och att aldrig acceptera att det är kört, är det som ska driva mig framåt.

När jag slutade spela i ett rockband i 25-årsåldern slog det mig att skrivandet aldrig skulle vara något jag skulle kunna avsluta på samma sätt. Att spela i ett rockband innebär att du är beroende av andra som drar åt samma håll, att skriva prosa är ensamt, det är upp till dig själv. Skulle jag sluta skriva så måste drömmen bli obetydligt, inte slockna emot min egen vilja. Jag kan fortsätta att skriva tills jag är gammal och gaggig, och vem vet, så kanske det blir. Eller så försvinner drivkraften och försvinner den, så skit samma, då hittar jag väl något annat att drömma om. Enkelt uttryckt: Jag skriver så länge det är roligt. Och än drar jag på smilbanden.

Tack för förra året Debutantbloggen. Du kommer alltid att ligga kvar i mitt bokmärkesfält i webbläsaren. Och det är typ bara text-TV som också kan räkna med den äran i evighet.

Annonser

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Drömmar är till för att drömmas

  1. Eva Karlsson skriver:

    Kul att se dig här igen. Och kul att du fortsätter skriva och att du gör det av rätt anledning. Jag tänker också skriva så länge det är roligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s