Vad Steve sa.

Foto 2015-09-24 11 29 01
2015. Vilket jäkla år du visat dig vara ändå.
Nyligen har jag fått ett flertal väldigt tråkiga besked när det gäller skrivandet. Projekt, som jag sett fram emot, som inte blir av. Samarbeten som avbryts.
Detta kommer dessutom efter en lång period då jag fått allt svårare att se mig själv som författare. Hela grejen har bara känts fel. Att jag skulle lyckas få ur mig en enda läsvärd text har känts allt mer skrattretande.
Jag var helt ärligt redo att lägga ner hela skiten. Att sluta skriva helt och hållet. För om det inte ger mig något annat än ångest, om det inte känns bra eller roligt i ett enda steg av processen, vad är då poängen?

Sen hörde jag Steve Albini intervjuas i podcasten WTF.

Steve Albini är en av mina hjältar. Han är ursprungligen rockmusiker, sångare och gitarrist i band som Big Black och Shellac, men det är framförallt som skivproducent han gjort sig ett namn. Albini har spelat in album med flera av de största inom den ”alternativa” rocken. Band som Pixies, The Breeders och The Wedding Present har fått sina bästa skivor producerade av honom. Han producerade Nirvanas sista studioalbum, In Utero.

Men det som gör Albini till en hjälte i mina ögon, är hans orubbliga integritet. Och när jag hörde honom intervjuas i WTF förstod jag att det fanns mycket jag kunde lära av honom, när det gällde hur jag såg på mig själv som författare.
När Steve Albini skulle producera In Utero erbjöd Nirvana och deras skivbolag honom miljonbelopp för besväret. Albini vägrade. Istället tog han betalt per timme, som han alltid gjort, och samma summa som han skulle begärt av ett lokalt garageband som ville spela in en demo hos honom.
Han vägrar konsekvent ta emot royaltys för skivorna han producerat, trots att enbart Nirvana- och Pixiesskivorna skulle gjort honom till miljonär. I WTF-intervjun utvecklade Albini sina tankar: ”Varje gång någon vill ha en viss procent av inkomster – det kan vara vem som helst, en manager, en agent, en producent, vem som helst – varje gång någon vill ha en viss procent av inkomster som annars skulle tillfallit dig, så är den personen överbetald.”
Visst är det fantastiskt? Att även i en kulturvärld som alltmer styrs av pengakåthet och framgångsfixering så finns det fortfarande människor som inte bara säger sig sätta passionen framför profiten – de lever också efter det. Visst är det ett underbart andningshål i en värld där Bokmässan tycks fokusera mer på kändisskap än författarskap!

Men det citat från intervjun som träffade mig allra hårdast var detta: ”Jag känner en massa folk som är musiker, och de pratar ofta om att de vill kunna leva på musiken. De vill att musiken ska försörja dem. Så ser inte jag på saken. Jag jobbar gärna en fyrtiotimmarsvecka, för att kunna försörja mitt liv som musiker.”
Att höra det kändes som en uppenbarelse. Jag insåg att jag fokuserat på fel saker. Jag har levt i fel värld. Jag har levt i en föreställning om ständig tillväxt, ständig upptrappning. Inte ständigt ökande ”framgång”, såna illusioner har jag aldrig haft, men att hela tiden bli mer författare. Som att allting jag gjorde, allting jag skrev, plötsligt skulle bli viktigare och viktigare. Jag har tänkt på ”min nästa roman”, som om det fanns någon sorts självändamål i att det överhuvudtaget skulle bli en andra roman. När jag började skriva skönlitteratur för många år sedan fanns ingen tanke på romaner, eller andra format heller för den delen. Allt som fanns var en lekfull önskan att se om jag kunde lyckas skriva en berättelse som jag tyckte var spännande, eller otäck, eller gripande.
Det är dit jag måste tillbaka.

Just nu finns det helt enkelt inget utrymme för skrivande i mitt liv. Jag har i nästan fem dagar försökt få klar en enkel jobbansökan – mycket tid har jag att lägga på skrivande just nu.
Men en dag kommer det att vara dags igen, och då tänker jag se till att göra det av rätt skäl. Inte för att ”bli någon”, vad man än nu väljer att lägga i det fåniga uttrycket. Utan för att se om jag fortfarande kan roa mig själv. Bara av det skälet.
Men läsare då? Vill jag inte ha läsare, när texten väl är klar?
Jo, det är klart jag vill! Och det är ju heller inga problem – vill ingen publicera det jag skrivit startar jag bara en blogg och lägger upp alltihop där. Eller ser till att den som vill kan beställa en bok till självkostnadspris.

Jag inser att ovanstående blev ganska långt och ganska osammanhängande.
Men sammanfattningsvis är det hela egentligen väldigt enkelt – jag upptäckte att vägen ut ur min svacka var att sluta se på mig själv som författare, och istället se på mig själv som någon som tycker att det är kul att skriva lite ibland.

Such a small thing makes such a big difference.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Vad Steve sa.

  1. Ella skriver:

    Fantastisk fint skrivet. Blir glad över att du delar med dig av självinsikt, det är viktigt. Att tänka utifrån den där lekfulla önskan du beskriver, vare sig det handlar om skrivandet eller livet i allmänhet, tror jag är det enda sättet att inte stressa sig igenom tillvaron!

  2. Ping: Det här med att kunna leva på sitt skrivande | Lugn. Det ordnar sig.

  3. feliciawelander skriver:

    Jag ser dig ju redan som författare, men jag förstår vad du menar. Läste just i ”Big Magic” av Elisabeth Gilbert ett helt kapitel om varför man inte ska sträva efter att leva på sitt författarskap. Om man når det är det toppen, men att lägga den pressen på författarskapet redan i början kan döda kreativiteten. Man ska liksom säga till kreativiteten: ”Hurrdu, det är okej. jag betalar räkningarna så kan du och jag bara ha roligt så länge.” För då händer det riktigt bra saker. Och skiter det sig ändå så har man inte riskerat hela sin och familjens ekonomi utan bara haft – roligt.

  4. annimy skriver:

    Visst är det fantastiskt med de där ”uppenbarelserna” man kan få ibland? Ibland behöver man få en sån där aha-upplevelse för att ändra tankebana eller synsätt och på så vis hitta rätt väg igen. Känner så väl igen det. Tack för att du delade. Intressant som vanligt 🙂 Och ge för all del aldrig upp skrivandet. Det blir kul igen!

  5. Anna skriver:

    Så vansinnigt klok och ödmjuk han verkar, den där Steve. Och vad dålig jag skulle vara på att följa hans exempel om jag blev erbjuden de där miljonerna. Å andra sidan har du helt rätt, ingenting kommer gratis; inga kontakter, inga avtal, inga kappsäckar med guld.

    Det du skriver är oerhört fint, och viktigt att påminna sig om oavsett om man skriver eller inte. Detta är visdom att applicera lite överallt.

    Jag tycker mig se detta lite överallt i förlagsvärlden, inte bara bland författare. Kampen om framgång förs lika intensiv som om det vore en fråga om liv och död. Och detta är vad jag tänker mycket på i takt med att mitt manus växer fram. Lika bra att det tagit lång tid, förlagsvärlden är inte den lättaste att processa.

    Förhoppningsvis har jag hittat ett förhållningssätt till det hela den dag jag skickar manuset till förlag. Jag kommer inte att hålla Steves nivå, det känner jag på mig. Men jag vill gärna hitta min egen.

    /Anna

    • Johan Ring skriver:

      Jag tycker att du resonerar jätteklokt där – att hitta sin EGEN nivå, där man själv tycker att det känns okej. Det är ju vad det handlar om. Inte var all cirkus runtomkring säger åt en att man borde ha blicken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s