Felicia profil

I mitt första manus hade jag sådan ångest över att det inte skulle finnas några korrekturfel när den kom ut i bokhyllorna att jag knappt kunde sova. Nu när jag är inne på manus nr 2 tycker jag visserligen om att korrigera, redigera och se till att allt blir så bra som möjligt – men samtidigt tycker jag ändå att det är våra misstag som gör oss mänskliga.

Jag har också under debutant-året upptäckt hur vanligt det är med korrekturfel i stora verk av kända författare. Så när jag hittar dem blir jag inte ens irriterad längre, utan faktiskt rätt så glad. Det betyder att även stora författare – och förlag – gör fel ibland. Att de också är så uppslukade av berättelsen och det författaren försöker säga att de missar små detaljer. Det tycker jag är underbart.

Jag blir mer irriterad när jag som häromdagen lånar en bok av en känd författare på biblioteket och lite här och var hittar korrektur-markeringar över sidorna. Någon har alltså – i en bok som inte tillhör hen – gått in och markerat med rödpenna på de ställen där det finns ett stavfel eller fattas ett ord. Det gör att jag hajar till när jag läser. Det gör mig ofokuserad på berättelsen. Det gör att jag vaknar till ur mitt drömlika tillstånd där jag egentligen är på en annan plats, och börjar tänka på stavfel istället. DET irriterar mig.

Men jag har förstått att alla inte tänker så. Min man kan till exempel inte läsa vidare om han upptäcker ett enda stavfel i en bok eller att någon annan detalj (som att de kom från höger sida av Centralstationen när de faktiskt borde kommit från vänster) för att det förstör hela läsupplevelsen för honom.

Men jag tycker ofta att vi fokuserar för mycket på detaljer när vi borde fokusera på helheten – på boksidor som i livet. Som volontär på Berättarministeriet är jag ofta med på ordverkstäder och hjälper barn och unga att hitta till läs- och skrivglädje. I början är de så fokuserade på att göra rätt att de inte ens vågar sätta ned pennan. ”Hur stavas fåtölj?”

Vi försöker bolla tillbaka frågan: ”Hur skulle du stava det? Här finns inga rätt och fel, skriv på du bara så löser vi stavningen efteråt.” Det tar ett tag – för det ligger så djupt inlärt att man alltid måste göra rätt redan från början – men tillslut lämnar de stavningen och skriver fantastiska historier med en fantasi som jag blir grymt avundsjuk på.

Missförstå mig rätt, jag är språknörd, jag tycker absolut att det är viktigt att lära sig grammatik och stavning. Men det är inte det viktigaste. Att göra sig förstådd är viktigare. Att våga göra misstag är viktigare. Att förstå att de misstagen är en förutsättning för kreativitet. Och att först och främst fokusera på vad man egentligen vill säga.

Så vad vill jag säga? Bara att vi ska glädjas även åt våra misstag och fokusera på att skriva bra berättelser. Kanske ska jag låta några rebelliska stavfel vara kvar i manus nr 2 bara för att..?

 

Skärmavbild 2015-10-23 kl. 11.07.45

Länk | Det här inlägget postades i Debut och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Varför jag älskar stvfel.

  1. Ylva skriver:

    Underbart! Håller fullständigt med dig. En bok med korrekturunderstrykningar är fullständigt förstörd. Innehållet är viktigare än formen tycker jag. Och direkt när jag skriver det så tänker jag tvärtom, att formen och grammatiken betyder så mycket. Ungefär som musik antar jag. Bara ekvilibristiskt kunnande blir tråkigt, och bara fumliga improvisationer blir också tråkigt.
    Men börjar man med melodin, så kan man lära sig tekniken allteftersom. Bara jobba med skalor och inga melodier är ju stentrist.
    Jo, har själv en pedantisk ådra, som ibland är en tillgång, men ibland kan verka hämmande och stoppa nya projekt mer än något annat. Försöker jobba mer kreativt och strunta mer och mer i min inre censur. Precis som du tipsade om.
    Känner för en slogan: Mer stavfle i livet! 🙂

  2. Kära Syster skriver:

    Underbar insikt, som du säger, både för skrivandet och livet i stort. Och tänk, en viss rebelliskhet kan leda till helt nya uttryckssätt. Om vi inte skiter i regler, kommer vi aldrig skapa det där som sätter tonen för allt annat.

    (Eventuellt överanvänder jag ”och” i början på meningar som ovan, just för att en mellanstadiefröken alltid påpekade ”man får inte börja meningar med ‘och’ eller ‘men’, det är FEL” så fort jag gjorde så.)

    Sitter alltså mentalt fortfarande kvar i det klassrummet, men försöker samtidigt fokusera på ”hur ska den här berättelsen berättas” snarare än ”vad är rätt sätt att berätta om jag valt att berätta ur första persons perspektiv?” Ibland lyckas jag släppa kontrollen, ibland är det svårare.

    Kanske vimsade jag iväg helt nu, det jag ville säga var främst: fint inlägg!

    /Anna

    • feliciawelander skriver:

      Tack för fint svar. Ja, det är svårt med alla gamla, onödiga regler som sitter kvar i ryggmärgen också. Men jag börjar gärna meningar med både ”och” och ”men”. Och jag skriver ”internet” med gement ”i” också. Rebell…

  3. feliciawelander skriver:

    Tack Emma! Ha en bra skrivardag!

  4. Emma skriver:

    Bra skrivet, Felicia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s