”Du är ju manodepressiv – fast samtidigt.”
En kommentar jag minns, även om det var många år sedan jag gavs det omdömet av en kollega. Till viss del är det väl sant. Men framförallt är det en bra beskrivning av den väg man vandrar som skrivande människa. Det är hela tiden uppåt och neråt. Ofta samtidigt. Men ibland är det mer upp – och kanske oftare, eller i alla fall lättare, mer ner.
En av mina värsta perioder – har jag kommit på – är när jag inte skriver. Då blir jag låg. Riktigt låg.
Men det är väl lugnt tänker ni? Bara att skriva då, eller hur?
Fast problemet är att en del skrivstopp är inte självvalda. När det är tungt på andra håll. När orken tas av något annat. Då orkar man inte skriva. Och skriver jag inte – ja ni vet, tänk er själva ett lite trä- och segelduksklätt flygplan från 1914 ungefär som tappat för mycket fart i ett desperat försök att komma upp i höjd. Spinnen blir allt mer okontrollerbar. Marken kommer närmare, och man känner att den här landningen blir nog inte mild.
Ett annat problem, i alla fall för mig, är att jag på något sätt bara känner att jag skriver när jag skapar ny text. Och det en så himla liten del av själva skrivandet egentligen. Fast som sagt, det känns inte som att jag skriver. Redigerar jag så ”fixar” jag ju bara till. Jag ”skapar” inte något. Bara pillar. Likaledes om jag sitter och försöker översätta. Det känns inte som att jag ”skapar” text då heller.
Och vad gör jag nu då? Lite redigerande. Lite översättande. Och alldeles för mycket annat. (Ni vet den där andra världen, den man får sin lön ifrån). En treoenighet som inte är bra alls för mig.
Som tur är har jag den här bloggen. Ibland en hemsk känsla det här att det är måndag och jag måste producera en ny text. Men samtidigt. Bloggande är också skapande. Skrivande. Jag känner att hade inte ”tvånget” funnits, hade det inte blivit något skrivet alls idag heller.
Så vet ni vad? Ni som läser den här bloggen, kanske just det här inlägget. Det är en himla tur att ni finns! Utan er hade jag garanterat känt mig ännu mer misslyckad som skrivande människa just nu. Kanske förlorat hoppet helt om att någonsin kunna skriva något nytt igen. (För det är så det känns).
Men vad jag vet är att det kändes likadant i början på året (minns att jag bloggade om just det), då jag inte hade något ”nytt” projekt igång heller. Och det kom jag igenom. Det ger mig i alla fall lite hopp. Jag kan nog kanske få igång mitt skrivande igen. Jag har gjort det förut. Det här manuset jag just avslutat kanske inte blir mitt sista det heller.
Och ni kära läsare. Kanske känner någon av er likadant. Och då tänker jag att det kanske, i alla fall mikroskopiskt lite, kan hjälpa er också att veta att ni inte är ensamma om att känna så ibland.
Eller så kan jag inte skriva igen. Vad vet jag?
Debutantbloggen 
Det är klart att du kommer att kunna skriva igen. Tro mig. Jag hade ju rätt förra gången. 🙂
Ja, du brukar ju ha det… 😉
Thomas – jag har det nog som du, skriver inte och mår dåligt av det, skriver lite och mår aningen bättre – fast inte.. Känner igen dina tankar, önskar dig ork och kraft att skriva mera – för du kan och du må skriva så att vi får läsa mera! Kram – antagligen ville jag skriva något annat – men det här är vad det blev
Tack!!!
Hej igen Thomas, det är nog mest det där med skrivande person. Att det går upp och ned, men att skrivandet blivit en nödvändighet. Att jag bara måste skriva. Och samtidigt är det så mycket annat som tar ens ork. Då bloggar även jag för att ändå få skriva och vara kreativ. Ja nåt åt det hållet tänkte jag på. Håller tummen för att du strax kommer igång med nya texter. Det är jag förresten säker på att du gör 🙂
Tack Anni – och kämpa på du med! 🙂
De där perioderna av ickeskrivande är så himla jobbiga! Jag känner mig misslyckad och olycklig rent av. Samtidigt förstår jag någonstans att det säkert funkar så för de allra flesta. Har ju läst om fler än dig med samma tankar. Så håll ut! Det är just bara – perioder.
När sedan skrivandet är igång igen så upplever jag att det är jobbigt för då vill jag bara skriva hela tiden. Då är alla runtomkring i vägen och onödiga. Det blir ganska jobbigt i längden. Jag tycker det är svårt att hitta lagom. På – av – på – av – på – av … Men helst på! I alla lägen!
Lycka till!
Du har helt rätt, på alla punkter. Vore ju enklare om jag kunde känna samma ”uppåtkänsla” av de andra delarna av skrivandet också, men jag gör liksom inte det…
Hej Thomas, du skriver jättebra, verkligen. Jag tycker om att läsa dina inlägg och känner igen mycket av det du beskriver. Så fortsätt skriva. Du berör med dina ord. Tack! /Anni
Tack Anni!
Kul att du känner igen dig. Eller ja, kanske inte just kul om du känner igen dig i just det här inlägget – men du förstår vad jag menar tror jag. 🙂
Och ska sanningen fram så måste jag komma igång med nyskapandet igen. Annars vet jag inte vad jag skulle ta mig för riktigt… Det är trots allt sån jag är. En skrivande person… Så jag har inte så många andra val.