Brave new world

Later that night

I held an atlas in my lap

Ran my fingers across the whole world

and whispered

where does it hurt?

 

It answered

Everywhere

Everywhere

Everywhere.

  • Warsan Shire

Ti bloggJag skulle vilja göra det Margaret Atwood gjorde när hon skrev Tjänarinnans berättelse. Hon påverkade de politiska vindarna med en extremt intelligent dystopi. Hon viftade med en varningsflagga i skönlitterär form. I just den romanen varnar hon för den religiösa högern och beskriver ett omänskligt samhälle byggt på en viss tolkning av bibeln. I andra fantastiska böcker beskriver hon framtida samhällen där stora företag äger städer, bostadsområden och medborgarnas integritet, där den teknologiska utvecklingen har gått skrämmande långt, och där rika på ett absurt sätt isolerar sig från fattiga. Hon beskriver livet efter miljökatastrofer och hon förutsåg för länge sedan en porrmarknad som badar i det sorgligaste absurda, där alla gränser för tabun har förskjutits och fattiga barn blir de största offren.

Karin Boye beskriver i Kallocain ett samhälle där individen är så underordnad kollektivet att människor i den paranoida diktaturen i stor utsträckning agerar som robotar, snarare än som människor. Den väcker viktiga frågor om människans natur.

Susanne Collins skildrar i sin Hungerspelstrilogi framtidens USA, efter en stor miljökatastrof med svält som följd, när demokrati har ersatts av diktatur och när en rik huvudstad mer eller mindre förslavar medborgarna i andra stater. Jag såg den allra sista filmen, Mockingjay 2, på premiären natten till i onsdags. Budskapet är politiskt och har aldrig varit mer angeläget än just nu: Skräckväldet vill göra människor rädda och få oss att vända oss mot varandra. Ett splittrat folk är ett lättstyrt folk.  De hjärntvättade mördarmaskinerna i IS är kanske grymmare och mer barbariska än fienden i den mörkaste av dystopier. De vill så hat och rädsla och få grupper av människor att vända sig mot varandra. Gå dem inte till mötes. Så kan budskapet i Hungerspelen tolkas just här just nu.

Jag vet att jag refererar till dystopier som anses vara mer sofistikerade och sådana som anses vara betydligt mindre sofistikerade. Vet att jag blandar “högt” och “lågt”. Böckerna har delvis olika målgrupper. Min kärlek är nästan lika stark till allihop. Jag  tycker nämligen att välskrivna dystopier, också sådana som kanske främst riktar sig till ungdomar, är bland det mest intressanta som går att läsa. Om unga får läsa dem med vägledning av engagerade lärare, kan fanatism förebyggas och politiskt intresse väckas. Böckerna kan kopplas till riktiga världshändelser och sprida ett avslöjande ljus. Jag skulle gå så långt som att säga att dystopier kan vitalisera demokratin och respekten för mänskliga rättigheter. (I mina ögon är det där sista skolans viktigaste uppdrag. Jag är glad över att kunna bidra där.)

Så. Jag vill också. Att skriva små vardagsberättelser (som mina) känns futtigt. Inte meningslöst, men ganska futtigt. Jag skulle önska att jag kunde skriva en dystopi. Men det kan jag inte. Jag landar bara någonstans i Västra Götaland runt 2015.

Visst, alla berättelser är ändå viktiga och meningsfulla på ett eller annat sätt. Diktraderna som inleder det här blogginlägget kan illustrera läget i världen i dag, de stora konflikterna, men de kan också läsas på en existentiell nivå och handla om individens svårighet att känna glädje i sin tillvaro, oavsett i vilket samhälle hon lever. Det är värt att utforska med tusen olika angreppssätt. Ett av dem är mitt. Och det är kanske good enough.

Trots den slutsatsen skulle jag kunna offra min häst för att kunna skriva en angelägen dystopi. (Nej, jag har absolut inga planer på att försöka.) (Förresten har jag ingen häst.)

 

Hunger_Games_

 

 

P.S För ett par år sedan upptäckta jag likheten mellan Boyes Kallocain och den fantastiska filmen De andras liv som beskriver livet i Östtyskland. (Ett tips till andra lärare: Låt era elever jämföra!)

 

 

Advertisements

About Christina Lindström

Debutant 2015 som skriver för barn och ungdomar. Manisk läserska och löpare. Tycker mycket om att jobba som lärare.
This entry was posted in Debut and tagged . Bookmark the permalink.

5 Responses to Brave new world

  1. Ditt inlägg gick direkt till hjärtat.
    Jag önskar också att jag kunde skriva en dystopi, en sån där viktig bok som skulle öppna ögonen på oss alla. Men det finns andra viktiga saker att skriva om, och jag ser att dina böcker handlar om det där viktiga med ungdomarnas sökande efter kärlek och bekräftelse. Mycket av det som händer i samhället idag handlar ju just om människor som är vilsna och söker efter tillhörighet.
    Så jag tror att det finns många viktiga historier att berätta. Och den där dystopin skulle nog någon annan göra bättre än jag.
    Och du: Tur att du inte har någon häst 🙂

    • Christina Lindström says:

      Tack för din kommentar! Och ja, absolut, man får försöka se det så. Tur också att det finns andra som kan eftersom dystopierna verkligen behövs! Nu ska jag kika in på din blogg.

  2. Jag har sagt det förut och kommer fortsätta tjata … nej! Året är snart slut! Jag kommer inte få läsa dina/era inlägg längre. 😢
    Dina inlägg ser jag fram emot. Intelligent, viktigt och roligt på samma gång. Din berättarstil till är vass.
    Jag har beställt din första roman till vårt bibliotek. Här ska läsas!
    Kram!

    • Christina Lindström says:

      Tack så jättemycket för de fina orden, Anna! Tack för ditt stöd under hela året. Du är så generös och peppande! Hoppas att du tycker att boken är okej. Själv ser jag förstås fram emot att läsa dina böcker! De finns på min “att läsa”-lista. Kram tillbaka!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s