Ibland har jag känt att jag duger

Raden är från Tidvis, av Lars Winnerbäck. En av de mest sorgsna låtar jag känner till. Dessutom passar den oerhört bra på hur det är att vara debuterande författare. På något sätt, trots att man bevisligen har lyckats med något, är de svarta stunderna fler och starkare än de ljusa. Och debutantåret tar ju slut snart. När man inte är debutant längre. Vad är man då?

Jag säger inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Inte ens för att varna andra. Men det kanske man borde göra. Ge dig inte in på det här om du inte _verkligen_ vill! Fast det kan jag ju inte heller göra. För trots att tvivlen är så starka, även nu, och jag inte vet med säkerhet om jag någonsin kommer få en bok till publicerad, så ångrar jag mig inte ett dyft. De bra stunderna är få, ”varannan dag geni, varannan dag jättekass” brukar många säga om sin syn på sitt skrivande. Det är nog mer en önskedröm att det skulle vara så jämnt fördelat tror jag. Men det är ändå så värt det. Lovar!

Tidvis är också med på en spellista som heter ”Mimmi”.

Det är den jag använder när jag skriver – fel, skrev – på mitt senaste manus. För att bibehålla samma stämningsläge och känsla genom hela boken. Och vid revideringsarbetet. (Mimmi är inte manusets egentliga huvudperson, men det är på något sätt hennes lista, och det var hon som fick låna sitt namn till filen med manuset. )

Jag gjorde likadant när jag skrev på Incidenten. Lyssnade på i princip samma musik om och om igen. Jag hade ingen dedikerad spellista den gången men det blev ändå allt tydligare efterhand att jag plockade fram samma saker om och om igen. Filmmusiken till ”Bram Stoker’s Dracula” var väl det som spelades mest faktiskt. (Nej, jag skriver inte om vampyrer – men det är grymt bra filmmusik, och en helt ok film dessutom. Framförallt har den en klang som jag ville ha med.)

Det kanske är så att jag har ett udda förhållande till musik men jag använder den aktivt i det jag gör. Jag kan fortfarande än idag känna känslan från en fäkthall i Uppsala våren 2007 när jag hör ”Kom ihåg mig” spelas. Jag körde den på repeat i mina lurar mellan matcherna hela dagen. Så jag gör så när jag skriver också. Pumpar samma saker om och om igen. Till min familjs förtret tror jag. Ett romanprojekt blir ju ganska långt. Fast jag tröttnar inte. Tvärtom, musiken hjälper mig på något konstigt sätt att inte tröttna på manuset. Den tar mig tillbaka in i det. Hjälper mig att skriva. Så att jag ibland kan känna att jag duger.

Hur funkar det för er andra? Använder ni också musik? Hur?

För den nyfikne skall jag försöka klistra in en länk till Mimmis spellista. Kanske funkar det till och med…  (Annars får ni skrika så ska jag se om jag kan få till den på något smart sätt).

(Och nej, låterna mappar inte mot kapitel i boken, oftast kör jag dem i slumpmässig ordning – ifall någon undrade).

Annonser

Om Thomas

Författare, debutantbloggare 2015. Incidenten i Böhmen - Undrentide förlag (2015). Sällskapet i Genua - Undrentide förlag (2017)
Det här inlägget postades i Debut, Thomas Årnfelt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ibland har jag känt att jag duger

  1. Det här med att använda musik har gått lite upp och ned – vilket jag alldeles nyligen gjort två inlägg om 🙂 Men visst sätter det stämningen, skapar en känsla och inspirerar. Ytterligare något som gör skrivandet till en positiv och härlig stund. Vad roligt att du tog upp det 🙂

  2. annisvensson skriver:

    Du skriver fantastiskt bra så jag hejar på dig 🙂 Och det här var intressant att läsa. Jag ägnar en liten del i min bok om just musikens betydelse i ett liv. Jag lyssnade för en tid sedan på ”Spiegel im spiegel” av Arvo Pärt. Hade inte hört tals om den förrän jag läste en artikel i en morgontidning där den som intervjuades talade om just detta stycke som att man kommer nära något större än livet självt. Och precis så kände jag när jag lyssnade. Den här musiken lyssnar jag ibland på när jag skriver: https://www.youtube.com/watch?v=QtFPdBUl7XQ /Anni

  3. Kära Syster skriver:

    Så väldigt intressant att höra hur andra använder musik i skrivandet. Jag skriver gärna till musik, och alltid instrumentalt. Filmmusik eller den där genren som kallas ”klassiskt”. Repeat funkar ett tag, när låtarna är nya är det lätt att sluta skriva och lyssna istället, så någon slags igenkänning måste det finnas. Fast inte så mycket att man lessnar och aldrig vill hör mer igen, så det gäller att hitta balansen. Jag är jättedålig på att göra listor, så jag lägger album och kompositörer på minnet och söker upp dem när jag behöver deras input istället. Lite mer omständigt, men på det viset ”okynneslyssnar” jag inte på samma sätt när jag inte skriver och sliter därmed inte ut musiken i onödan.

    /Anna

    • Thomas skriver:

      Jag tycker det är lite extra kul att du skriver att du helst vill ha instrumental musik. Det känns ju logiskt på något sätt. Men jag blir inspirerad av textrader. Det triggar igång min hjärna – fast inte nödvändigtvis på just den raden jag hörde. Mer att jag blir mer medveten m hur jag själv skriver.

      vad gäller låtarna i sig så är det kanske konstigt, men jag tröttnar inte på dem. De blir nästan snarare en nödvändighet, något jag kan lyssna på t.ex. när jag saknar skrivandet. Men jag är väl lite konstig kanske…

  4. Gabriella skriver:

    Ja, musik och även här samma spellista genom hela manusarbetet. Har även en spellista jag använder när jag inte vill lyssna till text. Då blir det instrumental musik eller musik där sången är på ett språk jag inte förstår. Franska och isländska har jag hittat mycket av… Musik är ett fantastiskt hjälpmedel, särskilt för att hitta in i stämningar och känslor och för att söka ord. Mitt bokmanus har lämnat mig och finns i inkorgar hos ett antal förlag (kanske, kanske har de kommit sig längre än så…) Innebär att jag står inför att börja på något nytt och att skapa nya spellistor!

    • Thomas skriver:

      Jag tyckte också att det var användbart att plocka fram den där musiken igen när manuset kom tillbaka från nämnda förlag och det blev dags att ta tag i slutredigeringsarbetet. Då hjälpte den till att få fram den där känslan igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s