Drömmar om atombomber.

Foto 2015-09-24 11 29 01
När jag gick i gymnasiet hade min kompis Niklas ett drömprojekt. Han drömde om att någon gång spela in en skiva, ett konceptalbum, som skulle få titeln Antichrist Superstar. Han visste inte när, han visste inte hur. Men någon gång. Fan vilken bra grej han skulle kunna göra av det. Någon gång.
Drygt ett år senare släppte Marilyn Manson sitt konceptalbum Antichrist Superstar, och Niklas gick runt som ett åskmoln i en vecka. Han stör sig på det där än idag.

Jag inser att jag riskerar min egen Niklassituation, men jag tänkte ändå prata lite om mina egna drömprojekt. Jodå, jag har såna. Två stycken, närmare bestämt.
Två böcker som jag skulle älska att skriva någon gång i framtiden, men antagligen aldrig lär göra. I det ena fallet därför att boken skulle fordra helt andra litterära muskler än mina, och i det andra fallet därför att…tja, jag kommer till det.

Så, tillåt mig att presentera – Mina Drömprojekt.

Enola Gay

Enola Gay var namnet på flygplanet som fällde den första atombomben, över Hiroshima den sjätte augusti 1945. Jag skulle vilja skriva en roman om det uppdraget, eller rättare sagt, om de unga män som utförde det.
Det är en fundering jag burit runt på länge, i flera år. Det var ju en sak för de ansvariga politikerna och generalerna i Pentagon att fatta beslutet. Men en helt annan för besättningen som faktiskt ska utföra uppdraget.
Vem är man innan man gör något sådant, och vem är man efteråt? Vad förvandlar något sådant en till?
Vad som avskräcker mig från projektet är dels den stora mängd research jag skulle behöva göra (research är helt enkelt trist), samt den enorma respekt jag känner inför att skriva om ett verkligt och fruktansvärt skeende i historien. För vad jag skulle vilja göra vore att ta de faktiska händelserna och personerna och fiktionalisera dem. Ungefär som Joyce Carol Oates gjorde i Blonde, romanen om Marilyn Monroe – ta en verklig berättelse och göra skönlitteratur av den.
Jag vet bara inte om jag någonsin lär ha de litterära musklerna som krävs för att klara en sån sak.
Major Thomas Ferebee var bombfällaren i Enola Gays besättning. Det var han som tryckte på knappen, det var han som fällde bomben, det var han som ropade det nu ökända ”bomb away!” när den föll ner mot Hiroshima.
Men Ferebee var helt ovetande om att det var en atombomb planet bar på. Han trodde att det rörde sig om en ”vanlig” bombräd. Vid genomgången om uppdraget med besättningen så sov han, något som inte var ovanligt att bombfällare gjorde för att vara utvilade när planet nådde sitt mål.
Thomas Ferebee dog först år 2000. Hur såg de sista 55 åren av hans liv ut? Hur gick han överhuvudtaget vidare efter något sådant? Hur rättfärdigade han det inför sig själv? Att han bara lydde order?
Jag skulle väldigt gärna, någon gång, vilja försöka skriva mig fram till svaren på de frågorna. Vi får väl se om det blir så.

Middag med Eldritch.

Drömprojekt nummer två är betydligt mer personligt och nördigt.
Andrew Eldritch är sångare i det brittiska rockbandet The Sisters of Mercy, som har varit mina husgudar sedan jag upptäckte dem under sommaren 1991. Eldritch är en minst sagt knepig herre, svår att förstå sig på och ännu svårare att komma nära. De senaste tjugo åren har han gett väldigt få intervjuer, och när han ändå gör det är svaren ofta korta och fåordiga.
Mitt drömprojekt – och ja, med betoning på ”dröm” – vore att få tillbringa några dagar tillsammans med Andrew Eldritch. Förslagsvis i hans hemstad Leeds. Och bara prata, prata, prata och åter prata. Och sedan använda de samtalen för att skriva en bok.
Jo, jag inser att allmänintresset inte är superstort för en biografi om en avdankad gammal gothsångare. Men nu handlade ju detta om mina drömmar, eller hur? Och jag är intresserad. Jag vill prata med honom om den där gången då Sisters, klädda i svarta rockar och hattar, mötte Lloyd Cole och hans band The Commotions i en tennismatch utanför studion de delade – och vann. Jag vill prata med honom om Marian, den enda människa han säger sig ha sagt ”jag älskar dig” till. Jag vill veta varför han, när han flyttade till Leeds som 19-åring, ”sedan länge slutat ha något att göra med sina föräldrar” (citat från en gammal intervju). Och mer än allt detta vill jag veta hur det kom sig att ett ökänt kontrollfreak, som vårdade sitt bands varumärke skickligt och med ömhet, som var så noga med hur bandet lät och framstod att han gjorde sig omöjlig att jobba med, inom loppet av knappt ett årtionde tycktes tappa all glöd, all inspiration och allt engagemang.

Men framförallt skulle jag vilja att min bok handlade om relationen mellan fan och artist. För den fascinerar mig.
Jag kan varje textrad Eldritch någonsin skrivit utantill. Han och hans band gav mig en identitet under en period tidigt i livet då jag desperat famlade efter en. Men han har inte en aning om att jag existerar.
Jag skulle vilja prata med honom om det, och jag skulle vilja skriva om det. Jag tror faktiskt till och med att det skulle kunna bli bra. Men jag inser givetvis att det aldrig lär hända.

Så där har ni dem, mina två drömprojekt. Jag tycker trots allt om att tänka på dem, med alla sina utmaningar och i all sin orimlighet.
Hur ser era drömprojekt ut?

image
                                                                        Besättningen på Enola Gay, augusti 1945.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Drömmar om atombomber.

  1. Thomas skriver:

    Spännande tankar bägge. Enola Gay-grejen påminner lite om en del egna saker jag gått och burit på men aldrigt riktigt kommit till skott med. Vore fantastiskt intressant att läsa.

    Ett annat projekt jag gick och funderade på, men aldrig riktigt startade var att skriva en episk fantasy-roman. En ganska skitig sådan, med flera olika personer man ”följde” men där egentligen själva historiens flöde vad den faktiska huvudpersonen, och där vem som helst kunde stryka med.

    Känns det bekant? Ah well, nu börjar ju ”A Song of Ice and Fire” få några år på nacken, så det kanske blir lite mer ok att köra igen… Dessutom, skulle jag skriva det idag skulle det garanterat bli något helt annat än det jag tänkte skriva då…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s