No retreat, baby, no surrender.

Foto 2015-09-24 11 29 01

”We made a promise, we swore we´d always remember
No retreat, baby, no surrender.”
(Bruce Springsteen)

Det är fredag och jag står inför klass 1A och 1B på Rutgerskolan i Skurup, jag står framför trettiotalet par barnaögon som nyfiket granskar mig, jag håller upp Fyra Minuter och berättar att den är 250 sidor lång och ungarna håller nästan på att svimma för finns det ens så tjocka böcker?!
Jag berättar för dem om ”tänk om-situationer”, att ett bra sätt att inleda en berättelse är att fundera på ”tänk om X skulle hända”. De blir fnissiga när jag föreslår ”tänk om ett rymdskepp skulle landa här ute på skolgården”, men det går ett sus av andakt genom dem när jag säger ”tänk om Zlatan skulle ringa och fråga om jag vill bli med i PSG”. Plötsligt är det som att tiotals berättelser redan börjar skrivas i tiotals huvuden där i klassrummet.
Jag frågar barnen vad en bok ska innehålla för att de ska tycka att den är riktigt bra, en pojke räcker upp handen och svarar ”traktorer” och jag vill krama om honom för att det är så jäkla vackert. En flicka svarar ”Star Wars” och det är klart – det vore väl hur grymt som helst med lite fler traktorer i rebellernas outtröttliga kamp mot det onda Galaktiska Imperiet!
Jag står där framför dem och berättar om varför jag skriver, när jag började skriva, vad jag gillar att skriva om. De ställer frågor, den bästa jag får är ”använder du fjäderpenna eller vanlig penna när du skriver?”
Jag vill ju svara ”fjäderpenna, naturligtvis. Från påfåglar jag själv föder upp.” Men jag fegar ur.
Jag står där framför dem och försöker ta in vidden av mitt privilegium. Detta att jag får stå här, framför de här fantastiska ungarna, jag får stå här och vara Författaren. De ger mig sin uppmärksamhet och sina frågor, och i gengäld hoppas de att jag ska lära dem något om hur och varför man skriver berättelser.
Vilken ynnest det är, ändå.

Under det gångna året har jag vid minst två tillfällen varit övertygad – övertygad – om att jag aldrig skulle skriva något igen. För er som följt bloggen kommer det knappast som en överraskning, flera av de där inre härdsmältorna har jag öst ur mig i mina inlägg här. Men det har aldrig handlat om poserande, varje ord har varit ärligt – jag har känt som en fejk, en bluff, någon som på grund av ett bananskal och en räkmacka råkade få en roman utgiven, något som aldrig skulle hända igen då hans totala brist på talang blev alltmer uppenbar. Bättre då att lägga ner innan dess, att krypa tillbaka ner i ambitionslösheten och den där trygga famnen som viskar ”om du bara struntar i att försöka så slipper du misslyckas”.
Men i klass 1A:s och 1B:s ögon är jag ju ingen bluff. I deras ögon är jag inte fejk. Där jag tittar mig i spegeln och ser en trött smålänning som börjar få många vita strån i skägget och har en massa bokidéer men inte minsta aning om hur han någonsin ska kunna förverkliga dem, ser klass 1A och 1B en författare som skrivit en enormt tjock bok – 250 sidor!!! – om coola monster från andra världar som landar på jorden och ställer till med ett helvete under månens kalla sken. En bok som blivit utgiven av ett riktigt förlag, som finns att låna på biblioteket, som blivit köpt och läst av människor från landets alla hörn.
I deras ögon är jag Skräckförfattare. Och i mina ögon har skräckförfattare alltid varit det absolut coolaste som man överhuvudtaget kan bli.
Så varför skulle jag då någonsin sluta skriva?
Varför skulle jag säga till klass 1A och 1B att de har fel och jag har rätt?
Tycker de att jag är skräckförfattare – tja, då är jag förbaske mig skräckförfattare.

Samma fredag men en stund senare sitter jag på en stol intill ett litet bord på biblioteket mitt i byn, på samma plats där jag och Felicia och Thomas och Fredrik satt när vi gjorde Debutantbloggen In Real Life för några veckor sedan. Men idag är det bara jag, och jag läser min julskräcknovell Rent-A-Claus högt inför publik. Det är ingen stor publik, men de lyssnar noga och intresserat. Bibliotekspersonalen har ställt fram glögg och pepparkakor till alla som vill ha. Jag sitter där och läser upp min skräckberättelse om en jul som verkar perfekt tills den plötsligt inte verkar perfekt längre, och ännu en gång översköljs jag av den där känslan av privilegium; jag får göra detta. Jag får sitta här och läsa upp en berättelse som jag hittat på, och folk vill lyssna på den. Det jag gör måste uppenbarligen betyda något, det bara måste det, annars skulle jag inte få göra detta. Annars skulle ingen vilja lyssna, annars skulle ingen vilja läsa.
Det jag älskar att göra har ett värde. Om inte för många, så för några. Om inte för alltid, så just nu.

Jag är så djupt tacksam för nåden i det.

Jag tänker fan skriva tills jag dör.

(PS: Angående den där novellen jag läste upp på biblioteket, Rent-A-Claus. Om du också vill liva upp din jul med lite blodisande skräck, så finns den just nu och under hela december att ladda ner som gratis e-bok. Berätta gärna vad du tyckte, jag är jättenyfiken! Du hittar novellen här. )

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till No retreat, baby, no surrender.

  1. Marie Hedegård skriver:

    Jag kan verkligen se de beundrande blickarna från barnen i klass 1A och 1B. Skräckförfattare är verkligen något av det coolaste man kan vara. Fortsätt med det.
    Du kommer även att göra succé i klass 9A. Och för dem kanske, bara kanske, kan du läsa några sidor ur Rent-A-Claus.
    Jag kunde inte låta bli att ladda ner din novell. För en stund sedan satt jag tillbakalutad och läste. Sen märkte jag att jag lutade mig mer och mer framåt. Och nu, en halvtimme senare, är fortfarande mina kinder heta och hjärtat hamrar lite högre än normalt.
    Undrar om jag vågar läsa din roman. 250 sidor skräck. Men både dina inlägg och din novell har påverkat mig så det är klart att jag kommer att läsa den. Jag är en sån som har kikat under sängen många gånger innan jag ska sova.
    Jag hoppas att du inte läste Rent-A-Claus för barnen. Och så hoppas jag att du även ger dig på det svåra med att skriva skräcknoveller/böcker för ettagluttare. De kommer att älska dem. Om de vågar lyssna förstås.

    • Johan Ring skriver:

      Hej Marie!
      Och TACK så hemskt mycket för peppen, och för dina ord om min novell! Jag är, kanske märkligt nog, väldigt glad att ha skrämt dig. 😉
      Och nej då, barnen slapp höra om Skumtomten. Det får nog allt vänta några år. 😉
      Jag hoppas att du, om du bestämmer dig för att läsa min roman, ska bli lika fast i den som i Rent-A-Claus! 😊

  2. annisvensson skriver:

    Just det glömde en viktig sak till. Barn är fantastiska inspirationskällor. Bara så älskar delen om fjäderpennan 🙂 /Anni

  3. annisvensson skriver:

    Hej Johan, dina inlägg är alltid så himla bra och givande. Och kag vet att man nog inte ska skriva ”himla”. Men på äldre dar har jag blivit lite obstinat och det är så befriande att äntligen skriva som man själv vill 🙂 Två saker till. Skriv tills du dör. Verkligen. Dina ord behövs i den här världen. Och det andra. Du gav mig just iden till inledningen för ett av mina bokprojekt som jag klurat på länge. Tänk om….. Tack 🙂 Anni

    • Johan Ring skriver:

      Hej Anni!
      Och vet du, jag tycker alltid att dina kommentarer är så himla bra och peppande. 😉
      Och det känns ju fantastiskt om jag kan ha bidragit på ett litet hörn till ditt bokprojekt! 😃 Wow, sannerligen en förmån!

  4. nfredrikn skriver:

    Tack för ett fantastiskt inlägg Johan. Jag håller med Daniel, sluta inte skriv. Jag vill läsa mer.

  5. Anna skriver:

    Oj, ditt inlägg idag fyllde mig med känslor! Allt från gråtmild till en upp-till-kamp-jag-kan-visst-skriva-känsla! Och barn: om fler tog sig tid att (våga) lyssna skulle de få höra de mest briljanta svar och frågor de någonsin hört. När min skrivfantasi svajar frågar jag mitt barn om vad som ska hända härnäst…och ut kommer de mest fantastiska handlingar jag kan spinna vidare på. Nu kallar hon mig författare. Och jag författar ju texter men har aldrig gett ut en bok, ändå väljer jag att tro på det logiska i att jag är författare. I hennes ögon är jag det.
    Jag önskar att jag satt i publiken när du läste Rent-A-Claus! Nu får jag hålla tillgodo med att läsa den själv (tack för tipset!).

    • Johan Ring skriver:

      Tack så mycket, Anna! 😊
      Och självklart är du författare – vi får helt enkelt acceptera att barnen förstår de här sakerna bättre än oss. 😊
      Och så roligt att du vill läsa Rent-A-Claus! Hoppas verkligen att du ska gilla den!

  6. Daniel skriver:

    Det måste vara roligt att stå inför en klass sådär, barn är härliga! Frågan om gåspennan var ju helt underbar…haha. Tänkte han dig sittande vid en skrivpulpet och likt en munk, varligt nedteckna dina berättelser? Jag vill bara säga till dig: ge inte upp ditt skrivande! Jag har plöjt mycket av den svenska skräcklitteraturen under det senaste året och måste säga att du ligger riktigt bra till! Även om barnen tyckte att din bok var chockerande tjock så vet du att jag tycker tvärt om, den skulle lätt kunna ha varit 50-100 tjockare 😉

    • Johan Ring skriver:

      Ja, älskade verkligen frågan om fjäderpennan! Härligt att se att även i dessa högteknologiska tider är det vissa romantiserade författarklyschor som överlevt. 😄
      Och stort tack, Daniel. Din pepp värmer oerhört!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s