Vad har du för inställning till hästar egentligen?

Rubriken är hämtad från en fråga jag fått av en läsare av Incidenten i Böhmen. Så här var den i sin helhet:

”Jag måste bara fråga dig: Vad har du för inställning till hästar egentligen?”

Den skall också läsas med eftertryck – med betoning på ”måste” i den inledande meningen och på ”har” i själva frågan.

Jag tycker själv att frågan är helt fantastisk. Dels för att den visar att jag har uppnått mitt allra viktigaste mål med mitt skrivande: Att beröra. Personen som ställde frågan var upprörd över Maximillians syn på hästar – och därmed i överförd bemärkelse på min då. Dels för att den bevisar jag lyckats skapa en karaktär med egna drag som fungerar och övertygar. Maximillians inställning till hästar är nämligen inte min egen alls.

Maximillian tycker inte om hästar. Det är inte hans grej. Det sade han tydligt när jag en gång skapade honom. (Ok, han fick lite hjälp att säga det av min dator – men det är en annan sak).

Jag själv däremot. Låt mig säga som så; det finns hästar jag inte tyckt så jättebra om genom åren, och det finns hästar jag tyckt väldigt mycket om. Det finns hästar som trampat mig både sönder och samman och det finns hästar jag galopperat iväg mot horisonten på. Och så finns det de som jag kämpat mig igenom isblandat regn på tvären tillsammans med.

Men poängen är nog att jag använde mina erfarenheter för att ge Maximillians känslor lite färg. Jag lyssnade en gång på ett föredrag om research när man skriver fantasy. Låter ju lite småsvårt, eller hur? Men det är det inte egentligen. Karin Tidbeck, som var den som pratade, var inne på att det viktigaste redskapet var näsan. Och sen kanske öronen. Skriver du om en skog, ge dig ut i en och lukta. Lukta, lyssna, titta. Lägg mer krut på det än på att bygga komplexa politiska system till din värld.

Grej nummer två är att undvika att göra sina romanfigurer till någon form av idealmänniskor. Varenda skrivkurs du kan gå pratar om Mary Sues, så det skall jag inte göra här. Men grejen är ju att det är så lätt att falla i björngropen. Så därför slumpar jag fram karaktärsdrag. I listan jag slumpar från finns både bra och dåliga – och en del konstiga. Sedan är det givetvis inget som tvingar mig att använda dem. Men får jag fram något så ställer jag mig alltid frågan: Kan det här funka? Och om jag får ett ja på den så frågar jag mig: Vad beror det på då?

Därför blev jag extra glad när Maximillian i en tidig version meddelade att han ogillade hästar. Det var så fel på ett sätt – men samtidigt så rätt. Det skapar konstiga situationer. Situationer jag måste hantera. Vilket i sin tur gör både berättelsen och personerna i den mer levande. Och kanske viktigare ändå för mig själv: Skrivandet mer spännande.

Och så leder till det till roliga frågor ibland också. 🙂