Att skriva skräck.

Foto 2015-09-24 11 29 01
Jag heter Johan.
Jag är 37 år gammal, och jag skriver skräckberättelser.
Jag hittar på de mest skrämmande historier jag kan, och skriver ner dem.
Berättelser om monster som lurar i mörkret, om tentakelförsedda namnlösa fasor, om gestalter i skuggorna som väntar på att få dra ner sina intet ont anande offer i vansinnet.
Och ändå skriver jag egentligen aldrig om vad jag verkligen är rädd för.

Det slog mig härom veckan, när jag såg om regissören John Carpenters mästerliga skräckfilm The Thing från 1982 (baserad på långnovellen Who goes there? av John W Campbell – läs den!!). Den handlar om en forskningsstation i Arktis, som töar upp en störtad utomjording ur isen. Big mistake. Varelsen anfaller genom att skapa en exakt kopia av människan den dödar. Paranoian sprider sig som en löpeld på den isolerade forskningsstationen – vem är människa och vem är ”sak”?
När jag nu såg filmen igen, för första gången på några år, tänkte jag att jag skulle vilja skriva något i den stilen. Något på samma tema.
Sedan slog det mig att jag redan gjort det, i en novell som heter Kärlen (MIX Förlag, 2014). Och jag mindes varför jag skrivit den. Och varför jag tycker så mycket om Campbells bok och Carpenters film. Det har ingenting att göra med monster från yttre rymden, eller groteska specialeffekter inom body horror.
Istället handlar det om en mycket mer djupliggande och, tror jag, universell rädsla – att människorna vi har allra närmast oss i själva verket ska vara några helt andra än de vi tror.

Och sådär funkar det med skräckfiktion.
Vi skriver inte om det som vi egentligen är rädda för. För handen på hjärtat – de flesta av oss är inte på allvar rädda för zombies eller vampyrer. Vi tror inte att det lurar människoätande monster under sängen.
Vad vi verkligen är rädda för är saker som cancer. Att inte kunna leva på vår pension. Rasism, extremism. Global uppvärmning. Att inte bli älskade. Jag är allra mest rädd för att något ska hända mina barn. Tätt därefter – att något ska hända mig, så att jag inte kan finnas där för mina barn.
Att skriva skräck är att ta dessa komplexa och mycket verkliga rädslor, och fiktionalisera dem till något mer lätthanterligt. På det sättet kan vi granska våra egna rädslor under lupp, och i bästa fall lära oss något om oss själva på kuppen.

Det finns andra genrer jag skulle vilja utforska, andra saker jag vill skriva, andra känslor jag vill gräva i. Men jag vet att jag alltid kommer att återvända till skräcken, till mörkret. Därför att i det mörkret kan vi ställa de verkligt viktiga frågorna, inte till andra utan till oss själva; vem är jag? Gör jag gott i världen, eller ser jag tyst på medan andra gör ont? Vad är jag rädd för, och hur begränsar den rädslan mig?

Kan jag bättre?

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att skriva skräck.

  1. feliciawelander skriver:

    Läskigt och sant. Och rädslan kan ju vara en bra drivkraft också, tänker jag.

  2. Kära Syster skriver:

    Spot on.

    När jag gick skräckskrivarkurs i våras och vi skulle prata om just det där, vad vi själva är mest rädda för – egentligen, var det flera som sa ”nix, det tänker jag inte säga här”. Så det där med skräck är helt klart något av de mest utlämnande man kan hålla på med. Kanske för att det är så allmängiltigt?

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s