Inte en krönika

Satt och skrev en ”årskrönika” över mitt år som debutantbloggare när det slog mig att jag var inne på helt fel spår. Det inlägget, mitt sista här på debutantbloggen, kan inte handla om bara mig. Jag är bara en enda liten pusselbit.

Felicia. Tack för det här året! Jag önskar dig ett gott nytt 2016. Ser fram emot att höra mer om hur det går för dig som feel-something-författare. Att jobba ihop med dig kanske till och med. Det ska bli jättespännande!

Fredrik. Ska du gå och bli komediförfattare? Ja, det vore väl kul (pardon the pun)!!! Jag hoppas innerligt att du når iland med ditt nya projekt. Och att du vill fortsätta vara med på Felicias och mina upptåg.

Christina. Din produktivitet är helt fantastisk. Jag håller inte reda på alla dina projekt. Hoppas vi kan träffas någon mer gång i verkligheten, för det var verkligen kul i Göteborg. Stort lycka till med alla boklanseringar!

Johan. Min frände i musik och i tvivel. Jag är helt övertygad om att det kommer att komma något nytt vasst från dig snart. Vi borde ta ett heldygn någon gång och stänga in oss i ett rum och lyssna på musik och spåna romanidéer.

Men återigen, förlåt mig allihop, så är ni också bara pusselbitar. För bloggen är inte vi, och kommer aldrig att vara. Eller jo, den är vi, men den är så mycket mer än bara vi. Snart kommer det nya skribenter. Och innan oss fanns det andra. Hanna och Johannes, det var hur kul som helst att ses på bokmässan. Jag hoppas ni tycker vi har burit den vidare. Och alla ni andra bloggare innan och efter. Det är en ära att få ha varit en del av detta.

Fast inte ens om jag räknar upp alla bloggare, från Augustin som kom tillbaka och gästbloggade här – till de nya som ni snart får namnen på så räcker inte det.

För vem är denna blogg till för egentligen? Alla läsare. Alla som drömmer om att skriva, eller som bara är nyfikna på nya författare, eller som hamnar här av annan anledning. Utan er hade det ju inte funnits någon anledning att skriva över huvud taget. Eller hur? Bloggen hade inte funnits i så här många år utan er. Det är ni som har fått mig att, oavsett hur jag har mått och oavsett hur mycket jag haft att göra, varje måndag ta mig till tangentbordet och skriva – inte pliktskyldigt – utan för att jag vill fortsätta samtalet med er.

Anna, Annika, Maria, Marie, Frida, Sara, Pia, Anni, Linda, Ingrid, Daniel, Patrik, Peo, Gabriella, Eva, Pernilla och allt vad ni heter: Fan vad bra ni är! Och vad kul det har varit att få veta att ni finns därute och läser, funderar, kanske till och med kommenterar ibland. Jag säger ju att jag skriver för att jag vill bli läst, för att jag vill beröra. Och det  inser man när man skriver här att det är inte något man bara säger. Här vet jag att det jag skriver blir läst. Och då och då får man feedback på att man dessutom lyckats nå fram till någon med något – stort eller litet. Och det betyder verkligen allt! För mig.

Tack!

Fortsätt komma hit och göra den här bloggen till vad den är: En fantastisk mötesplats för drömmar, tankar och funderingar.

Tack för 2015. Nu ger jag mig in i det ännu så länge outforskade 2016. Mitt första år efter debutantbloggen. Jag vet vad jag vill göra där, men jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Men jag vet att jag kommer att återvända hit då och då – fast då som läsare.

Tack för mig!

/Thomas