Avsked.

Så blev detta en dag för avsked.
Samma dag som jag sätter mig för att skriva mitt femtioandra och sista inlägg på Debutantbloggen, nås jag av nyheten att Lemmy, sångare och basist i rockbandet Motörhead, har avlidit.
Det innebär att en ikon och en oöverskådligt viktig person inom rockmusiken har försvunnit, men samtidigt inser jag ganska fort att det egentligen inte handlar om en personlig förlust för mig. Jag kände inte Lemmy, och trots att jag aldrig hört något annat än gott om honom så är det inte förlusten av honom som person som känns mest i mig idag.
Nej, det som känns allra tyngst och svårast att ta in är att i och med detta så finns inte bandet Motörhead längre. Motörhead som varit en konstant i mitt liv – ända sedan jag som barn skrämdes av deras logotyp/maskot, tills jag några år senare förälskade mig i deras sammansmältning av punk och hårdrock, via alla de där Hultsfredsfestivalerna på 90-talet då jag skrek mig hes framför scenen varje gång de spelade, och till den där gången för femton år sedan då jag tog med mig min pappa för att se dem spela på KB i Malmö. Pappa känner fortfarande av tinnitus efter den kvällen.
Och på den vägen har det varit sedan dess. Motörhead har alltid funnits där. Tills idag.
När jag nu tar fram Motörheadmuggen jag alltid dricker kaffe ur när jag skriver, och mina barn frågar mig vad texten och bilden på den handlar om, måste jag säga att det var ett rockband som fanns förr. Från presens till preteritum, på en enda dag. Det känns oerhört tomt.

På samma sätt känns det tomt när jag tänker på att detta är mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Femtiotvå veckor har gått, och nu är det över. Nästa onsdag kommer jag inte att gå omkring och fundera på/oroa mig för vad folk ska tycka om vad jag skrivit. Jag kommer inte längre känna stressen i att få ett blogginlägg färdigt (och, minst lika viktigt, läsvärt) i tid. Men jag kommer inte heller ha responsen, samtalet, att se fram emot. Tipsen och peppen från bloggläsarna. Tanken på den tystnad som nu väntar känns jäkligt vemodig.
För precis som Motörhead har funnits där i hela mitt liv, har Debutantbloggen funnits där under hela det här året. Den har varit något jag ständigt burit med mig. Ibland har jag slagits av en tanke eller en fundering, skrivrelaterad eller bara allmänmänsklig, och direkt frågat mig själv: kan detta vara något för bloggen? Kan detta vara ett ämne värt att skriva om?
De tankarna är det också slut på nu. Eller, det är klart jag kan skriva om mina funderingar, jag är fri att skriva precis vad tusan som helst. Men inte i detta fantastiska forum. Inte längre.

Jag vill ändå gärna tro att jag gjort något bra av mitt år här. Som terapeutiskt navelskådande har det såklart varit fantastiskt, men jag hoppas att det också ska ha kunnat ge något för någon annan. Att det bland femtiotvå onsdagars svammel ska ha funnits någonting hjälpsamt, någonting tankeväckande, någonting inspirerande. Eller jag vet inte. Kanske blev det trots allt mest en massa navelskådande. Och i så fall är det också okej.
Jag vet att jag har förändrats under det här året. Det gör man väl förhoppningsvis varje år, men att skriva ner sina tankar en gång i veckan på det här sättet gör att de där förändringarna blir väldigt tydliga för en själv. Jag har pendlat mellan att anse mig själv vara världens största nolla och dess största geni. Eller njae, okej då – hyfsat bra, i alla fall. Jag har börjat misstänka att det alltid kommer att vara så, jag kommer aldrig veta vilken version av mig det är som slår upp ögonen på morgonen. Och det är helt okej! Inget annat i livet är statiskt, varför skulle då ens självuppfattning vara det?! Jag kan fungera bra där i spänningen mellan de två polerna. Så det tänker jag fortsätta med.

Framtiden då? 2016? Tja, vem vet.
För min del vet jag att jag har ett par noveller att skriva. Jag vet att jag ska leda skrivarcirkeln vid Skurups bibliotek under våren. Det ska bli en fantastiskt rolig utmaning som jag länge sett fram emot (om du som läser det här råkar bo i närheten, häng på! Vi startar i slutet av januari!)
För bloggens del är jag inte det minsta orolig. På fredag tar ett alldeles fantastiskt gäng över rodret här, och de kommer att göra 2016 till ett år då man bara måste hänga på Debutantbloggen! Jag lovar, ni vill inte missa en dag av det som väntar!
Och vad gäller dig, kära bloggbesökare, ärade publikum… Tja, det är upp till dig. 2016 ligger framför dig som ett tomt vitt ark, redo att fyllas med vad du än vill. Och ja, det kan vara svårt att hitta orden ibland, men vet du? Jag tror på dig. Jag tror på att detta blir ditt år.
Så skriv! Skriv högt, skriv lågt, skriv skitigt, skriv snyggt. Skriv vad än ditt hjärta sjunger om, skriv vad än din själ är rädd för. Om något gör ont i dig, skriv ut det ur kroppen, låt det blöda ner på sidan. Ha respekt för hantverket men var aldrig rädd, var aldrig någonsin rädd för att fatta pennan eller sätta dig vid tangentbordet. Lyckas ibland, misslyckas ibland, men låt aldrig någon intala dig att du inte kan. Att det inte är ”din grej”. Att skriva är punk – det är att kräva rätten till sitt eget uttryck, att räcka finger åt den etablerade ordningen och ropa ”jag vet vad jag vill säga, detta är mina ord, och du ska lyssna till dem!”

Nu plockar jag ner bloggskylten, efter femtiotvå fantastiska veckor.
Fredrik, Christina, Felicia, Thomas – jag lyfter min imaginära hatt och bugar så djupt att luggen nästan hänger ner i golvet. ”Gentlemen (and ladies), it has been a privilege playing with you tonight”, som orkesterledaren ombord på Titanic ryktas ha sagt efter orkesterns sista framförande av Närmare Gud till dig.
(Okej, jag erkänner, det var en något dramatisk metafor, men ni fattar. Ni är bäst.)
Alla ni andra – tack. Tack som fan. Tack för allt.
Vill ni fortsätta hänga med mig även efter detta äventyr, så finns jag på Twitter som @johanhenrikring och på Instagram som johanhenrikring. Eller på Facebook som – you guessed it – Johan Henrik Ring (ja, när det gäller sociala medier är jag väldigt förtjust i mitt mellannamn).

Jaha, då så.

Som vi säger i Skåne: Sä´r vi!

”At the final moment I cried
I always cry at endings.”
– Belle and Sebastian, Get me away from here, I´m dying.

“But that’s the way I like it, baby
I don´t want to live forever.”
– Motörhead, Ace of Spades.