Att följa känslan

författarbild1

 

 

 

 

 

Jag skulle egentligen skriva om något annat idag. Första egna inlägget och allt. Det skulle bli speciellt. Fullt av finurliga formuleringar och insikter som slår alla med häpnad. Såklart. Perfektion i bokstavsformat.
Men så kom den. Utan att jag letat efter den. Utan att ha skrivit långa jag saknar dig-mail och förgäves väntat på svar.

Känslan.

När det hände var jag inte ens inställd på att skriva. Inte skönlitterärt i alla fall. Faktum var att jag satt och sammanställde min ”Årets 2015.” ”Årets” är en lista som jag gjort varje år sedan 2003. En högst personlig sammanfattning av året som gått. Samhällshändelser blandat med roliga citat från nära och kära. Sätt att minnas åren helt enkelt, vilket är oumbärligt för en nostalgiker som jag.

Så när jag satt där och sovrade i skörden av citat hittade jag det. Mitt emellan Årets spelning (som såklart blev Foo Fighters på Ullevi där Dave Grohl ramlade av scenen och bröt benet – men körde hela konserten ändå!) och Årets mindre-kända-lifehacks (en småbarnsförälders förmåga att kunna somna sittande i en bil hållande en ipad så att barnet kan spela.)

Det var egentligen ett ganska enkelt citat. Någonting min sjuårige systerson sagt i förbifarten. Han hade nämligen sparat en tand som han tappat. Inget konstigt med det egentligen, så gör väl många barn? Kanske kan de till och med lura till sig en peng för den.
Men han hade inte sparat den för att ge till tandfén.
Han hade sparat den till monstret han håller på att bygga.
Så att det ska få hans egna tänder.

Och här. Precis här kom den. Känslan av Berättelsen. För den bara finns där, tycker ni inte det? Och väntar på att bli nedskriven.

Egentligen finns det annat jag borde göra just nu. Jag borde göra en lätt redigering av Snack där jag förändrar en av karaktärerna, få klart berättelsen till det digitala sagoprojektet, lägga sista handen vid ungdomsromanen… och istället sitter jag och skriver på den här berättelsen. Skriver som om det inte finns något slut på orden. För det är precis så det känns, som att jag skulle kunna skriva i en evighet. Ända tills historien är klar.

Om det är någonting jag lärt mig, så är det att ta tillvara på den känslan. Att skriva så att tangenterna smälter medan den fortfarande finns därinne i mig och pulserar, medan orden försöker klösa sig ut på pappret. För om jag skulle stoppa undan den i byrålådan och säga till den där skimrande vackra idén (eller i mitt fall, den monstruöst äckliga och groteska) att den får vänta tills jag får tid, då finns risken att den inte kommer finnas kvar när jag öppnar lådan. Eller att inte kännas lika bra när jag plockar upp den igen. Lika angelägen. Vissa idéer passar specifikt i tiden. Just nu.

Vän av ordning skulle här kunna komma inklampande och säga: ”Men ditt mål för 2016 då? Vad hände med det här avslutandet som du pratade om?”
Jag vet. Såklart vet jag att jag måste avsluta också, och kämpa under vägen. Ni vet, med den där transportscenen som bara måste till eller finurliga twisten som kommer att förklara allt men som jag bara inte kommer på. Det behöver också göras. Men kanske inte precis just nu? Kan jag inte få unna mig att känna glädjen?

Ibland tror jag på att bara följa känslan. För det är den som tar dig till magin. Till det där som ligger och skimrar någonstans långt borta. (Eller, i mitt fall, ligger och förruttnar täckt av surrande flugor). Disciplin och att kunna pusha sig själv när det är svårt är jätteviktigt, men glömmer vi inte ibland bort vad det är som gör att vi skriver, egentligen?

Så följ känslan. Gör det inte för alltid, men för just nu. Se vart den tar dig. Imorgon kan den där knepiga dialogen eller redigeringen få din fulla uppmärksamhet, men för idag – skriv. Låt det som kryper omkring därinne få komma ut. Få andas och leva.

Nu får ni ursäkta mig, men det är någonting som lockar och drar. Jag måste återgå till Berättelsen. Och utforska vad som händer när en liten pojke börjar samla på sina tappade tänder för att bygga ett monster.

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Att följa känslan

  1. Ping: Temavecka: Men varför skriver du om så läskiga saker? | Debutantbloggen

  2. Ping: När berättelsen inte längre finns | Debutantbloggen

  3. Pia Widlund skriver:

    Ja, det är viktigt att skriva med känsla, gör man det så kommer det från hjärtat och då kan det bli riktigt bra! Kul med nya bloggare här, jag ska följa er!

    • Camilla Linde skriver:

      Visst är det! Om inte annat så kommer det förhoppningsvis utmynna i något du själv är nöjd med, och det ä väl nästan det viktigaste:)
      Kul att du vill hänga med framöver!

  4. Utan att få skriva i Känslan så försvinner hela meningen med att skriva, tycker jag. Så klart inte allt. Avslut och tvister och bindescener är viktigt också. Men om vi bara kämpar runt med ett enda stort Måste på ryggen, då kan vi ju lika gärna ta ett extraknäck de där timmarna. Ett som ger betalt på riktigt.

    Helt rätt att skriva när passionen infinner sig. För det är ju Känslan en jagar hela tiden, eller hur? Hela orsaken till att vi håller på. När historien hittar på sig medan vi skriver och får oss att skratta, gråta, flina och kräkas lite i munnen. 🙂

    (Den som kan sova och hålla Ipad samtidigt kirrar också avslut, tvister och bindescener när det är dags, heja småbarnsföräldrarna, vi ska ta över världen, när vi tagit en tupplur.)

    • Camilla Linde skriver:

      Väldigt fint beskrivet! Framför allt det där med att skratta, gråta, flina och kräkas lite i munnen! 😉

      Men NÄR småbarnsföräldrarna tar över då ska vi banne mig göra det medan vi torkar brödsmulor, svarar på frågor om ”vad är själen” och ”kan bajs vara grönt” samtidigt som vi i huvudet får till den där fantastiska plottwisten. Beware världen.
      Beware.

  5. Anna Arvidsson skriver:

    Åh, känslan. Älskar! Mina idéer kommer lättast när hjärnan är lite lagom upptagen – inte tokstressad, inte på spa.

    Hejar på både årsmål och monstertänder. Kul att ni är igång med bloggen nu.

    • Camilla Linde skriver:

      Håller med helt! Det krävs nog den där balansen för att hjärnan ska vara lagom mottaglig. När jag är för stressad blir det svarare tvärtom. Jag SKULLE behöva skriva för att må bättre, för att balansera ut stressen liksom, men det går inte.
      Och tack för peppen! Får se om det blir en historia du kommer vilja läsa … 🙂

  6. Skriviver skriver:

    Ja, den där känslan 🙂 Jag önskar verkligen att den kom oftare – det finns nog inget som slår den. Och till och med jag som i princip aldrig läser skräck blir nyfiken på din historia, så jag tror att den är en hit 😉

    • Camilla Linde skriver:

      Oj! Det är ju ett toppenfint betyg! Tack 🙂
      Men jag håller med, när den väl kommer känner man sig som bäst i världen, som att jag och min historia är ostoppbara tillsammans. Inget slår det!

  7. Jannice skriver:

    Vad skulle vi göra utan Känslan? Det vore bara bra om vi kunde lära oss att bemästra den så den dyker upp när det passar istället för vid alldeles fel tillfällen… =) Ser fram emot historien om tänderna! 😀

  8. Kanonidé! Lite Neil Gaiman över den.

  9. Johan Ring skriver:

    Fantastiskt häftig idé! Body horror när det är som bäst! 😃
    Tack för grymt inspirerande inlägg!

  10. annisvensson skriver:

    Oh, så spännande! Den där Berättelsen blir jag verkligen intresserad av 🙂 Och du har så rätt i det där med att följa känslan. Lätt att glömma ibland i högen med alla ”måsten” som pockar på uppmärksamhet. Härligt inspirerande inlägg. /Anni

    • Camilla Linde skriver:

      Kul att du blir intresserad – jag var lite orolig att folk skulle börja backa långsamt mot dörren samtidigt som de undvek ögonkontakt 🙂
      Och roligt att du blev inspirerad! Det blev jag inspirerad av att höra 🙂

  11. Att kunna fånga känslan och skriva så det smattrar det är det bästa 🙂 Det är då arbete och en massa andra åtaganden borde kunna sättas på paus, så att man får. Får skriva! Ser framemot vad ni debutantbloggare kommer med i år 🙂

    • Camilla Linde skriver:

      Eller hur? Jag tycker att det borde vara helt legitimt att då få lämpa över disken och tvätten på någon annan! ”Ser du inte att jag skriver på ett mästerverk” liksom 🙂
      Kul att du vill hänga med oss under året också! Om det är något speciellt ämne du tycker at vi ska beröra får du gärna hojta till 🙂

  12. annaahlund skriver:

    Åååh, älskar den där känslan! När det inte GÅR att sluta! Ofta tycker jag att den infinner sig när något annat behöver göras, den här bloggen kanske kommer att vara bra för oss på flera sätt under året …? 😉 Underbart att känna så, din formulering om ord som klöser sig ut på pappret är så mitt i prick. Den där historien låter fantastisk, heja, heja, heja!

    • Camilla Linde skriver:

      Precis! Det är underligt det där, att känslan så ofta kommer mitt i något annat. Kanske är det då hjärnan är extra mottaglig? Den liksom ber om något annat att få sätta tänderna i. Vi får väl hålla koll på våra nya idéer och se om de kommer i nära avslutning till när inläggen ska publiceras 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s