It’s alive!

IMG_8645En vanlig missuppfattning om mig som författare är att det på något sätt skulle vara jag som bestämmer vad mina karaktärer ska göra och vad de ska säga. Jag vill med en gång klargöra att det är helt fel. Det enda jag kan göra är att stoppa in dem i olika sammanhang och ödmjukt betrakta vad som sker. Ibland kan jag få komma med en liten idé, eller till och med styra dem i en riktning, men i grund och botten är det de själva som bestämmer.

Mina karaktärer har muckat gräl med varandra, kommit ut som gay och förstört mina planer för dem, avslöjat saker för andra karaktärer som de lovat mig att hålla hemliga, ja – till och med legat med varandra fast jag uttryckligen sagt åt dem att de inte fick.

När jag förklarar detta för folk brukar de titta på mig som om jag hade någon form av störning, men jag är förhållandevis övertygad om att så inte är fallet.

Det handlar istället om hur jag skapar mina karaktärer. Om hur jag väljer att göra dem levande. Jag kan plocka delar från världens alla hörn och montera ihop till teoretiska mästerverk, men de kommer inte börja leva av sig själv utan en gnutta magi.

Självklart är själva delarna mycket viktiga. Rekommenderbart är delar som är olika, men som ändå passar ihop med varandra. Om jag inte har tänkt igenom delarna utan bara slängt ihop något på måfå är risken att det mest blir obehagligt att titta på.

Till min näck rotade jag fram en solid grund av ärkesvineri och allmän blodtörst och pyntade med en näve ren passion. Man måste vara försiktig med passion, för den är alltid starkare än man tror och lämnar en eftersmak som är knivskarp och inte går bort i första taget. Det var dock inte förrän jag tillsatte magin som jag fick reda på att han även har ett sjujäkla temperament och en inre konflikt som heter duga.

Magin i fråga då? Var finns den?

Inte i lådor på ICA för 29:90 hektot, det kan ni vara säkra på.

Magin finns inom oss, inom alla vi som är skrivande människor och får anstränga oss för att inte skapa historier hela tiden. Magin är snarare en instinkt och ett engagemang. En magkänsla och en förmåga till inlevelse.

När jag har monterat ihop min karaktär, och den bara ligger där som ett livlöst köttberg kan jag välja att sätta trådar i den och styra den som en marionett, men det är fel väg för mig att gå.

Det gäller att ta den till magins källa, och göra det när stormen viner som hårdast där. Det gäller att umgås med karaktären, ta sig tid. Låta den ta mig med till sitt hem, låta den dränka mig i en rasande fors eller bara bjuda den på en kopp kaffe.

Låta känslorna mellan oss växa till förtrolig vänskap eller glödande hat – det spelar inte så stor roll vilket – men inte förrän jag känner för karaktären är den färdig. Inte förrän jag instinktivt vet vad karaktären har för färg på kalsongerna (om den har några) är den redo att möta de andra.

Men om det är så, om karaktären verkligen har vaknat till liv, då kommer magin helt av sig själv att sträcka sig från det som bara var en fantasi i mitt huvud, ner genom fingrarna och pennan och ända in i det scenario jag har ställt upp. Det är då den där klockrena dialogen kommer. Det är då karaktärerna utvecklar en jargong med varandra. Det är då de plötsligt muckar gräl utan att jag bestämt det. Det är då jag i efterhand inser att det där grälet var det bästa som kunde ha hänt.

65392258

Advertisements
Det här inlägget postades i Ida Tidman, karaktärer. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till It’s alive!

  1. Pia Widlund skriver:

    Jag känner också igen mig i det du skriver. Rätt som det är skapades det en person som jag inte hade en aning om och som inte var meningen att han skulle vara med från början. Kul, det är ett samarbete mellan författaren och figurerna helt enkelt!

  2. Härligt skrivet! Känner igen mig så väl 🙂 Har till och med känt mig ”oproffsig” för att de liksom skapar sig själva och går sina egna vägar. Ska inte tänka så igen 😉

    • Ida Tidman skriver:

      Kul att du känner igen dig! Känns skönt att inte vara ensam om att ha karaktärer med egna idéer 🙂
      Klart det inte är oproffsigt. Det finns så många sätt att skriva en bra bok och jag tror inte att proffsigheten ligger i vilket sätt man föredrar!

  3. Skriviver skriver:

    Vad spännande att höra din beskrivning. Jag har alltid känt mig lite avundsjuk på folk som har det så, att karaktärerna bara kommer till liv och gör som de vill – för mig är det inte alls så utom i mycket korta och begränsade stunder med långa mellanrum. Jag kämpar med karaktärerna precis som jag gör med miljöer och själva intrigen, allting måste tänkas igenom en och två och tusen gånger. Och ofta märker jag att mina karaktärer gör saker som är helt ”out of character” (för att jag inte kände de så väl i början och tänkte fel), och då måste jag gå tillbaka och skriva om det så att de känns som sig själva. Mycket irriterande. Det verkar bättre att ha sådana magiska karaktärer som du 🙂

    • Ida Tidman skriver:

      Äsch, metoden är ju olika för alla, och så länge resultatet är bra så är ju också metoden bra! Det finns negativa sidor med magiska karaktärer också. Bland annat är det svårt att planera för dem eftersom man aldrig riktigt vet vad de ska hitta på!

  4. Jannice skriver:

    Väldigt bra förklarat! Det kan nog vara lite knepigt att förstå för nån som inte håller på. Bra att du förtydligade att det inte är nåt fel på dig… 😀 😀 😀

    • Ida Tidman skriver:

      Tack, ja den kreativa ådran visar ju sig på ett lite annorlunda sätt hos många skrivande 🙂 Nej, det kan ju lätt uppfattas som att man är lite knäpp har jag märkt! Kanske är man det också, men i så fall är det en bra version av knäpphet.

  5. annaahlund skriver:

    Jag känner igen det här så mycket! Jag vet ofta inte så mycket om själva handlingen i början av ett projekt, men jag älskar att hitta på karaktärerna och sen tussa ihop dem och se vad de hittar på. Magi indeed!

  6. Anna skriver:

    Känner igen allt! Blicken från någon som lyssnar till när jag förklarar hur karaktärerna gör saker jag inte råder över. Magi. Det är nog vad det handlar om.
    Vilken tur att det finns fler som jag…

    • Ida Tidman skriver:

      Ja, vilken tur att vi är fler! Det är ett svårt fenomen att förklara för en utomstående, men samtidigt är det ju en av de saker som gör det så fantastiskt att skriva och skapa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s