Hybrisen och rödpennan

7D__8786 2Låt mig dela med mig av min syn på begreppet redigering.
Tänk dig in i följande scenario:
Du har fött ett barn, alternativt stått bredvid medan din kvinna gjort jobbet. Hur som helst har du gett liv åt en perfekt, välskapt varelse. Ett barn så vackert att världen aldrig tidigare skådat dess like. Det är fantastiskt, du är fantastisk, övertygad som du är om att ingen någonsin skapat någonting i närheten av samma perfektion som du just lyckats med. Det är faktiskt inte alls otroligt att du är den enda i världshistorien med denna bedrift i bagaget och du har längtat så väldigt efter den här stunden.

Några få noga utvalda släktingar och vänner har fått den gigantiska äran att se ditt barn före alla andra och de är (nästan) lika lyriska som du. De lovprisar din avkomma och försäkrar dig om att de aldrig upplevt maken till vackert barn. I deras ögon finns absolut ingenting att anmärka på, vilket ytterligare stärker dig i din vetskap om det mirakel du skapat.

Under tiden på BB har du gått igenom det äntligen färdigbakade barnet bit för bit och varje centimeter har övertygat dig ännu mer om dess perfektion. Förvisso börjar du, om du ska vara helt ärlig, vid det här laget bli lite trött på ditt barn efter de många intensiva genomgångarna, men bara genom att lägga ifrån dig det en stund är du lika förälskad så fort du tar upp det igen.

Så kommer då stunden för det professionella utlåtandet; barnläkaren ska göra en besiktning innan ni får lämna sjukhuset. Med händer darrande av stolthet lämnar du ifrån dig din dyrgrip och väntar sedan tålmodigt medan läkaren gör sin bedömning. Snabbt och effektivt gör den erfarna läkaren sitt jobb. När det är klart tar du förväntansfullt tillbaka ditt barn, låter blicken svepa över det och drar häftigt efter andan.

Barnet är nedlusat med röda markeringar. Det är understreck, genomstrykningar, cirklar och kommentarer i en enda kritisk röra. Du sätter dig ner och försöker ta in det oerhörda i att någon haft mage, för att inte nämna förmåga, att hitta fel och brister hos ditt barn. Ditt barn som är ingenting mindre än tre och ett halvt kilo perfektion. Du är i chock.
Till slut lyckas du lägga ner barnet, ta ett djupt andetag och starta inspektionen.

Det första blicken dras till är de stora bokstäverna på magen som förkunnar: ”Det här kan du fylla ut och utveckla.” Därefter får du syn på ett födelsemärke på ena låret, inringat med rödpennan och i nytillkommet sällskap av ett enda stort frågetecken. Du sväljer hårt och går vidare med ditt synande. Båda fötternas minsta tår, så små att de knappt kan urskiljas, är markerade med kommentaren: ”Överflödigt, ta bort.” Din underläpp börjar darra aldrig så svagt. De där söta små tårna som du var så nöjd med. Innebörden i frasen ”kill your darlings” går långsamt och ytterst smärtsamt upp för dig.
Det fjuniga hår som spretar från en virvel bak på huvudet bör enligt rödpennan istället komma längre upp och du uppmanas att flytta om virveln. Och så fortsätter det. Den pyttelilla överläppens näst intill obefintliga amorbåge är markerad med en uppmaning om förtydligande, näsan är ”för lång, korta ner något”, och alla de tio tunna fingrarna är markerade med en tillhörande kommentar som lyder: ”Upprepningar. Stryk.”

Det sista du orkar ta in är ditt barns fantastiska, osannolikt långa ögonfransar, rödkladdiga av bläck som bildar orden: ”Ej trovärdigt.” Du får lust att skrika till läkaren: ”Du är inte trovärdig!” men det gör du naturligtvis inte. Trots allt hyser du den djupaste respekt för läkarens yrkeskunnande och du är innerst inne väldigt, väldigt tacksam över dennas hjälp att förvandla ditt barn till det mest fantastiska, trovärdiga barn just det kan bli, och i förlängningen så lättsamt som möjligt för dess betraktare att vila ögonen på.

Därmed inte sagt att du inte redan fasar för att visa upp kommande uppföljare syskon…

Om jag befinner mig i redigeringsfasen just nu? Ja, jag gör nog det.
Om jag överdriver en liten, liten aning? Inte omöjligt. Inte omöjligt alls.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf, redigering. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Hybrisen och rödpennan

  1. Pia Widlund skriver:

    Så bra skrivet. Jag har också jämfört min första bok, Första given, med ett barn. Man har ju vårdat och skött det i evigheter och sen kommer andra och har åsikter….

    • Jannice skriver:

      Exakt. Det där kan nog vara en balansgång, att ta åt sig kritiken utan att känna sig kritiserad. Det gäller att ha lite mer distans än till ens faktiska barn. =)

  2. Ingrid skriver:

    Vilken sammankoppling! Man förstår precis vad du menar och hur du känner.
    Jag har läst mycket om redigering, men aldrig så levande som du beskriver det.

  3. Skriviver skriver:

    Hahaha! Ja, det mesta blir bättre om man överdriver – och du gör det ju väldigt snyggt 🙂 Även om jag för det mesta haft ganska lätt för att ta textkritik, så tror jag att det för många är nästan så här. Mycket bra skrivet!

  4. Ida Tidman skriver:

    SÅ mycket igenkänning! Och riktigt fyndigt och bra beskrivet 🙂

  5. Gaggs skriver:

    Jag trodde att inlägget skulle handla om din riktiga förstfödde 🙂 så när jag kom till stycket där läkaren kluddat på barnet blev jag lite chockad och förvirrad! 🙂 och efter tre år på medieprogrammet så ska du veta att jag också _avskyr_ kill your darlings!
    Ser fram emot nästa inlägg.

    • Jannice skriver:

      Tack Gaggs! Haha, det hade varit nåt det, Joel som nedklottrad bäbis. 😀 Och ja, kill your darlings suger. Hårt.

  6. Cilla skriver:

    Haha, precis så! Det är tydligen helt normalt att hata barnläkaren, särskilt för en förstagångsförälder 😉

  7. Håkan Lindgren skriver:

    Jag var så inne i din berättelse om barnet, kanske för att jag själv skriver om önskan att få barn, att jag blev helt överraskad 🙂 Bra jobbat!

  8. Anita Norberg skriver:

    Jag kunde liksom se hela scenariot.. mycket underhållande och välskrivet. Du äger i skriv branschen Jannice 😃💞

  9. Sara Swietlicki skriver:

    Haha! Underbart!

  10. Kära Syster skriver:

    En härligt makaber jämförelse! Du ror inlägget i land… 🙂

    /Anna

  11. Gunilla Öhlén skriver:

    Klockren liknelse! 🙂 Ser fram emot nästa fredag 😉

  12. ylva akerstrom skriver:

    Underbart! Haha :))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s