Bakgrunden och anledningen.

IMG_8645Det var lite farmors förtjänst, tror jag.

Det var i alla fall hon som brukade läsa böcker om tomtar och troll för mig när jag var en liten knodd.

Jag är uppvuxen i en ganska vanlig, men ändå ovanlig miljö, och det var aldrig långt till inspirationen. På båda sidor av min släkt har folkmusiken en stor plats. Kanske inte så konstigt, eftersom mina föräldrar träffades på en spelmansstämma. Jag har själv åkt på spelmansstämmor sedan jag var ett foster, och under varma sommarnätter, klädda i glädje, musik och mystik var det aldrig svårt att höra näcken spela i bäcken, eller att se älvorna dansa på ängar och älvar. Jag är också sprungen ur en konstnärssläkt, som under de senaste seklen bland annat ägnat sig åt måleri och bildhuggeri. Jag fastnade ofta framför de vackra John Bauer-motiv som prydde vårt hem.

Jag har alltid varit dragen till det trolska. Till det vackra och farliga. Det som döljer sig i skogen, och kanske inte visar sig för alla. Jag är en idealist och en romantiker. En sådan person som romantiserar allt jag ser, och som gärna förskönar och mystifierar det alldagliga. En drömmare, som lever med huvudet i en sagobok och knappast mer än en liten tåspets kvar på jorden.

Jag var i tidiga tonåren när jag fick visionen. Det var mitt i slitningen mellan Sagan om Ringen och Anne Rice’s vampyrromaner, två fenomen jag nyligen upptäckt och förälskat mig i så till den milda grad att jag börjat studera alvspråk och gjort om mitt rum till en krypta.

Det var då bilden kom till mig. Jag tror att det var en enda, simpel scen jag såg i mitt huvud. Två människoflickor som satt i en skogsglänta och samtalade med ett gäng väsen från folksägnerna. Bilden växte till en tanke och vidare till en fantasi. Ett drama formade sig, en intrig utvecklades, men det dröjde många år innan jag öppnade det där tomma dokumentet på datorn och började skriva. Kanske visste jag att det skulle bli ett stort projekt, kanske visste jag att det var tvunget att bli bra. Kanske visste jag att jag hade en lång lärdomsresa att göra innan jag var redo.

Men en dag var jag det.

Första utkastet blev ganska dåligt. Testläsaren beskrev det som en kul idé, men i ett utförande som en sämre High School-novell. Jag skrev om, skrev till, skrev färdigt, och det var en process som tog flera år med många perioder där projektet låg på is. Men en höstdag fick jag äntligen skriva ”To be continued” i slutet på dokumentet och börja planera för de två kommande böckerna i trilogin.

Jag tror att den grundläggande drivkraften är att lyfta fram det som jag fått en kärlek till med modersmjölken. Alla de sägner som håller på att falla i glömska. Alla de väsen som är så fantastiskt nyckfulla, elaka, omtänksamma, goda och förrädiska.

Det finns en otrolig litterär potential i de gamla historierna, och det är något som måste tas omhand, utvecklas och göras tillgängligt för en ny publik. En ny generation, som kan fortsätta bära med sig arvet in i framtiden.

Det här inlägget postades i Ida Tidman. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Bakgrunden och anledningen.

  1. Camilla Linde skriver:

    Det känns ändå som att gamla sägner håller på att få en revival. På tiden, tycker jag. Det finns ju så otroligt mycket att plocka!

    • Ida Tidman skriver:

      Ja det är verkligen på tiden, och ja, det ploppar upp fler och fler sägentolkningar och det gör mig så himla glad! Det finns ju så oändligt många vinklar att utforska, oavsett om det är en mer mystisk, eller en direkt-på-approach som jag har. Jag tycker att nordiska-folksägner-fiktion borde vara en ny subgenre inom fantastiken!

  2. Anna Arvidsson skriver:

    Vilket inspirerande inlägg, Ida! Spännande bakgrund. Själv kommer jag inte från samma miljö utan blev förvånad när det visade sig att mitt första manus kom att handla om ordbrodöser. (Däremot har även jag blivit påverkad av min farmor.) Ser fram emot att läsa din debut.

    • Ida Tidman skriver:

      Tack! Åh, jag vill också skriva om något som gör mig förvånad!
      Vad roligt att du vill läsa, nu fick jag prestationsångest för tusende gången, haha.

  3. annaahlund skriver:

    Ooo, älskar sagor och sägner. Och vad fint det låter med skogarna och folkmusiken. Klok tanke att göra arvet tillgängligt för en ny publik, den tar jag med mig. Nu blir jag också sugen på att fundera på vilka väsen jag skulle vilja skriva om, tack för inspiration! Älvorna är ju fantastiska. Och jag gillar kentaurer, men de är ju inte riktigt i samma liga kanske. Inte skogsrået dock. Efter att som liten ha sett filmen Änglamark där hon förvandlar en person till sten drömde jag mardrömmar om henne länge efteråt, väldigt läskigt. Men häftigt väsen. Är hon med i din bok? Jag ser fram emot att läsa den! Och jag är så nyfiken på om du outar vad själva syftet med att göra folk till sten eller dra ner dem i forsen är? Det har jag funderat mycket på. Varför vissa väsen verkar så arga liksom?

    • Ida Tidman skriver:

      Ja! Skriv! En ungdoms-kentaur-fantastikroman hade ju varit EPISKT! Och älvor, vilken potential! Jag önskar att mina böcker kunde vara tio gånger så långa så jag fick djupdyka i alla väsen och fenomen.
      Äppelkriget? En av mina favoritfilmer 🙂 Japp, skogsrået har en stor roll i mina böcker.
      Kul att du vill läsa!

  4. Jannice skriver:

    Jag tycker det är jättespännande med sägner och sagoväsen, bra att du återupplivar dem! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s