There will be blood

IMG_8645”Giftinformationscentralen!”

”Ja hej, mitt namn är Ida. Jag undrar hur många tibastbär det krävs för att döda någon?”

Nej, det samtalet hoppar jag nog över att ringa. Jag tror det kan bli svårt att förklara för polisen att jag skriver böcker och inte planerar kallblodigt mord.

Om en utomstående person skulle läsa min Google-historik skulle jag nog stämplas som psykopat.

Var och varannan dag googlar jag saker som ”bra platser att begrava ett spädbarn”, ”hur luktar ett lik” och ”hur länge måste man hålla någon under vatten för att den ska drunkna”.

Jag har suttit i en hel helg och plöjt igenom läkarrapporter för att se hur pest artar sig. Jag har intervjuat begravningsentreprenörer och poliser.

När jag slår mig riktigt illa med ett handflatestort blåmärke som resultat blir jag glad (efter alla inledande svordomar), för då får jag möjlighet att observera hur lång tid det tar för det att försvinna, och vilka faser det går igenom på vägen. En kunskap som är nödvändig för att mina böcker ska gå ihop.

Jag gillar blod.

Jag tror att det är den enda rimliga förklaringen. Jag menar, jag hade ju kunnat välja att skriva bara om ljuv romantik, mystiska forsnätter och lite lagom blödande hjärtan som blir varsamt omplåstrade mot slutet.

Förra torsdagen berättade jag ur vilken källa jag hämtar passionen, och var det trolska och magiska grävs fram. Men det bör inte förleda er att tro att mina böcker saknar svärta. Tvärt om – det vore inte mina böcker om inte även våldet, brutaliteten, empatilösheten och hatet fanns där. När det gäller miljöer och stämningar förskönar jag gärna, men händelser och känslor vill jag skildra i en rå och naken form.

En annan viktig aspekt är det faktum att våra svenska väsen generellt inte är särskilt snälla. Våra sägner är både mustiga och brutala, och det förmodligen eftersom väsen bland annat användes för att skrämmas, och skylla obehagliga fenomen på. Jag skriver inga barnböcker, så jag har varken behov av eller lust att censurera bort den biten. Jag vill ge mina väsen samma mentalitet och handlingsmönster som återfinns i historien. Jag måste så klart förmänskliga dem till viss del, för att den typen av intrig jag vill ha ska fungera, men jag vill inte ta bort det kusliga. Det där som gör att man slås av tanken att det kanske ändå inte är en så värst bra idé att springa ner mot forsen med fiolen i högsta hugg, eller vänta djupt inne i trollskogen på att skogsrået ska förföra en.

Och egentligen, är inte brutalitet också mänskligt? Det är trots allt ur människors hjärnor som våra väsens egenskaper uppstått. Det är människorna som fantiserat ihop de mindre smickrande karaktärsdragen. Det är människor som hittat på de blodiga historierna. Få av mina väsen är rakt igenom onda, men samtidigt är få av dem helt goda. Kanske är de helt enkelt en tillspetsad version av mänskligheten i sig. Kanske rörde sig många av de förmanande historierna inte om oförklarliga naturfenomen, utan om de människor man hade runt sig. Kanske var det en varning för deras oförutsägbarhet. En berättelse om människans godhet och tolerans, men också om hennes blodtörst.

Min trilogi är inte en kärlekshistoria. Den innehåller brinnande passion, svidande snygghet och eldheta famntag, javisst, men det är inte en kärlekshistoria. Det är en historia om att bli berövad och bestulen. Om rotlöshet och maktlöshet. Om striden mellan förnuft och förundran.

Kanske är även den, precis som sägnerna den inspireras av, bara en tillspetsad version av verkligheten.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s