Förväntan(s-ångest)

7D__8786 2Jag går ju som bekant i väntans tider. Inte på det sätt som (i bästa fall) slutar med ett nytt litet mirakel som ökar på befolkningsstatistiken. Min väntan kommer inte ge mig ansvar för ett nytt människoliv, det som är en svårslagen upplevelse, men å andra sidan räknar jag också med att den här tillblivelsen blir fullständigt smärtfri, åtminstone i fysiskt avseende.

Nu när jag skriver det här är det exakt tre månader kvar tills min bok kommer ut. Det är inte så mycket. Det är definitivt ingen evinnerlighet som det tidigare känts som. Det kommer att hända inom en ganska snar framtid, så mycket vet jag, och hack i häl på den vetskapen kommer givetvis förväntan, hand i hand med längtan. Det ska bli så häftigt att hålla mitt eget verk i handen, att se drömmen manifesteras i en bunt papper omgärdat av hårda pärmar. Men, under högljutt flåsande kommer också osäkerheten travande, strax efter det glädjefyllda följet.

För i och med att boken släpps står jag där med strupen blottad, med målet liggande vidöppet och bara väntandes på åsikter från såväl vänner som främlingar. När jag tänker på det känns det lite som att jag kastar ut en bit av mig själv för allmän bedömning. Det enda jag kan göra är att hoppas på det bästa samtidigt som jag också måste försöka förbereda mig på det värsta. För självklart förstår jag att min bok inte kommer att falla alla i smaken, hur skulle den kunna det? Frågan är väl snarare hur jag bäst rustar mig för kommande kritik.

En bok är ingenting som bara blir till av sig självt, det är någonting man sliter med, tänker på och befinner sig i under en ganska lång tid. Det ligger många, många timmars arbete bakom, timmar som ofta spenderats under åtskilliga varv i en känslomässig berg och dal-bana. Det är i alla fall min upplevelse av författandet och jag tror knappast att jag är ensam om den. Därmed blir man också sårbar. Jag hoppas förstås att livet hittills ska ha rustat mig såpass att jag inte bryter ihop av en dålig recension, men jag kan inte veta hur jag kommer att reagera. Jag har inte upplevt det än.

Så varför utsätter jag mig för det här? Det är en väldigt berättigad fråga. Varför inte bara skriva för skrivbordslådan och vara nöjd med det?
Men nej, när jag tänker på hur mycket glädje jag har av de böcker jag läser, hur skulle jag då kunna låta bli att själv försöka skänka den glädjen till någon endaste människa?
Med den respekt och beundran jag hyser för de författare jag läser, hur skulle jag inte kunna vilja vara som de?
Jag är skyldig mig själv att försöka, så mycket jag bara orkar. Man kan inte safe:a livet igenom, man måste chansa lite. Annars blir det meningslöst.
No pain, no gain och så vidare. Jag vet att kritiken kommer, från ett håll eller ett annat.
Men jag vet också (i stort sett helt säkert) att jag kommer att klara av den.

Hur som helst bedömer jag nog att det är det en risk värd att ta. =)

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Förväntan(s-ångest)

  1. Anni skriver:

    You go Jannice! Jag ser fram emot att läsa din bok 🙂

  2. Ingrid skriver:

    Tack, där skrev du dig rakt in i hjärtat på mig. Ska ta fram min text ur ”skrivbordslådan” igen.

    • Jannice skriver:

      Men, så roligt att höra! Tack! Stort lycka till med texten, jag är säker på att den blir fantastisk. =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s