Pappersflygplan

Igår, måndagen den 25:e januari 2016, skickades min bok till tryck. Det har tagit ett år, sju månader och trettio dagar från att jag började skriva på boken till idag. Ja, jag googlade på det. Det var på min tjugoårsdag som jag började. Nu står (sitter framför datorn, men men) jag här. Gud vilken konstig känsla.

På ett sätt har det gått väldigt snabbt men på ett annat sätt har det tagit jättelång tid. Jag har fortfarande svårt att smälta att jag ens har skrivit på kontrakt för boken men samtidigt har jag jobbat på boken i ungefär 8% av mitt liv (jag googlade det också).
Jag föreställer mig att känslan påminner lite om den som en förälder känner första gången man lämnar sitt barn på dagis. Det är ett litet liv som man har tagit hand om sedan dag 1 och nu ska det/n iväg och göra någonting utan att man är med. En både härlig men samtidigt skrämmande känsla. Hur kommer min lilla älskling att klara sig?

Låten Kärlek vid sista ögonkastet av Maskinen handlar om en förlorad kärlek och att ångra det man gjort. Det är inte alls så jag tänker kring att skicka boken till tryck, men det här inlägget är ändå döpt efter den låtens refräng: ”För hon flyger iväg som ett pappersflygplan.”
Och den meningen sammanfattar nog ändå hur jag känner. Ena sekunden är boken här, i nästa är den inte längre det.

Men det känns så fruktansvärt bra.
Om en månad kommer jag att kunna hålla den i handen. Oj, den tanken kommer ta ett tag att vänja sig vid.