Duktig på riktigt

IMG_8645Första gången jag lämnade mitt färdiga, första utkast till testläsare var jag rädd. Jag var inte rädd för alltför hårda ord, för jag har valt snälla testläsare. Jag var inte rädd för befogad, ingående kritik, för det var ju den jag var ute efter.

Jag var rädd för den där minen, det där tonläget, det där sättet att säga ”jo, men den var väl bra” eller ”ja visst, jag tyckte om den” så att det ekar av ihåligheten. Det där överslätande. Det där man tar till för att lindra den hårda smällen eller att undvika att såra.

Nu blev det inte så. Som tur var tyckte alla väldigt mycket om min bok, och om de inte talade sanning så dolde de det väldigt bra.

Jag fick kritik så klart. Dialogen kändes amatörmässig i första halvan, viktiga scener fattades, karaktärer reagerade ibland på orimliga sätt, jag beskrev allt som ”trolskt” hela tiden och var förvirrande i min styckesindelning. Men bra kritik svider inte, bra kritik utvecklar. Och bra kritik är inte svår att ta när man i nästa andetag får höra att man har något fantastiskt på gång.

Jag tog till mig. Dialogen skrevs om, scener lades till, jag rensade, pillade, ändrade och ordnade. Jag läste boken på datorn några gånger, skrev ut den och läste både tyst och högt för mig själv med märkpennan i högsta hugg. Jag skickade ut uppdateringar till testläsarna och fortsatte ändra lite till. En dag var jag redo att skicka in mitt manus till förlag. Jag skrev ”redo” nu, men menar nog egentligen att jag hade nått fram till min egen deadline och bestämde att det får bära eller brista.

Det sög ständigt i magen på mig när jag tänkte tanken att främmande människor, duktiga och rutinerade främmande människor, skulle läsa vad jag skrivit. Det var som den där gången en av mina fysiktentor skulle rättas av en välmeriterad professor, och jag bara ville springa till hans kontor, slita den ur hans händer och be min gamla högstadielärare att rätta den istället. Jag fick högsta betyg på den tentan trots allt, och jag fick ett riktigt fint utlåtande från förlaget som sedan skulle välja att ge ut min bok.

Jag har alltså gått igenom eldprovet ett antal gånger. Jag har prövats och funnits värdig. Man skulle lätt kunna tro att det värsta är över nu. Att jag har blivit van och säker. Jag inser dock mer och mer att det jag erfarit hittills bara var uppvärmningen, och jag är räddare för den stora publiken än vad jag någonsin var för ett gäng förlagslektörer.

När jag läser min bok vill jag ibland bara gråta, för det som kändes så bra för några månader sedan har plötsligt magiskt förvandlats till rena dyngan. Ibland är jag mer realistisk och inser att den trots allt inte är så tokig. Men hela tiden är jag medveten om att det är nu det gäller. Det är nu jag ska bli bedömd av en riktig läskrets, och den läskretsen är inte alltid snäll. Det kommer säkert finnas de som gillar boken och det kommer säkert finnas många anonyma kommentarer där ute som ifrågasätter hur jag ens kunde tillåtas gå ut grundskolan. Det jag hela tiden våndas över är vilken kategori som ska vara övervägande.

ÄR jag verkligen duktig? På riktigt?

Annonser
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Duktig på riktigt

  1. Lisa Tidman skriver:

    Förstår verkligen att det kan kännas nervöst att slänga ut sin bebis till vargarna och att man kan tappa fotfästet och tvivla på sig själv.
    Men jag hör till den lilla utvalda skara som har haft förmånen att få läsa Forsdansen i sin linda och jag ser verkligen fram emot att få njuta av den färdiga versionen.
    För, jo, du är duktig på riktigt 🙂

  2. Christina Lindström skriver:

    Läser det här inlägget och njuter av språket. Glömmer nästan frågan du ställer eftersom jag samlar på fina meningar och uttryck och det är så gott av dem i din text. Om jag skulle besvara frågan utifrån vad jag har läst här skulle jag inte behöva säga något ihåligt uppmuntrande. För ja, du ÄR duktig. På riktigt. Det ska bli riktigt, riktigt intressant att läsa din bok.

    • Ida Tidman skriver:

      Tack så hemskt mycket! Det kändes bra att höra! Man tappar ju helt greppet om verkligheten och sin egen förmåga ibland 😉 Hoppas att du gillar boken också.

  3. annaahlund skriver:

    ❤ Fint inlägg! Jag kan garantera att det du skrivit inte är dynga. Duktighetsfällan är knepig. För mig tror jag att det viktigaste är att känna att JAG är nöjd, för om boken är skriven så att jag tycker om att läsa den vet jag att fler kommer att tycka om att läsa den. Alla kommer inte att gilla, för alla gillar inte samma saker. Och så får vi som skriver bara hoppas att folk som läser inser det också, och inte dömer oss som dåliga, utan "inte min smak" ifall de inte gillar. Men det är intressant det där, att folk faktiskt kommer att LÄSA boken också, hehe.

    Jag har haft väldig nytta av att ha testläsare som också skriver och har ett "den här texten kommer att bli bra om du gör de här grejerna"-perspektiv snarare än "de här delarna funkar inte"-perspektiv, det har varit bra. För mig har det där varit en stor skillnad, att hela tiden kunna lyfta blicken och tänka att det kommer att bli bra, även om det inte är det i stunden.

    • Ida Tidman skriver:

      Tack! Ja det är så lätt att hamna i de här tankarna. Det viktigaste är helt klart att känna att man själv är nöjd, och det är också det som är det svåra. Hur mycket ska man låta sin inre kritiker bestämma liksom?

      Ja så försöker jag också tänka, och mina testläsare har varit duktiga på att ge rätt sorts feedback.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s