Fyran, min favorit

7D__8786 2Jag har ju tidigare jämfört tillblivelsen av min debutroman med födseln av de tre barnen och jag håller fast vid att den är min fjärde bebis. Nu har jag dessutom insett att jag i ett avseende kommer att favorisera denna min nummer fyra totalt.
Den har nämligen en egenskap som kommer göra den till mitt överlägset lättsammaste barn: Den är helt icke orosframkallande. Jag, som högst troligt är en av de hispigaste mammorna i världshistorien, kommer inte behöva vara rädd för att fyran ska fara illa på något sätt som kommer att ge den men för livet.

Jag har alltid haft en tendens att oroa mig, ännu mer sen jag blev mamma, och det exploderade i fullskalig ångest när jag fick mitt tredje barn. Det räcker förvisso med att vara hobbypsykolog på oerhört låg nivå för att inse att den ångesten härstammade från skräcken att förlora min mamma, som var svårt sjukt och också dog tre månader efter min yngstas födelse. Eftersom jag tidigare mist även min bror var jag smärtsamt medveten om att dåliga saker faktiskt inte bara händer andra och att vad som helst kan ske, när som helst. Den insikten plus en alldeles färsk sorg plus en lika färsk, värnlös liten människa som man skulle offra livet för alla dagar i veckan är lika med stor potential för katastroftankar i kubik. Katastroftankar som leder till ångest, som i sin tur har väldigt svårt att fatta vinken när man försöker få den att lämna en i fred. Just den här extrema formen av oro är förhoppningsvis inte så vanlig men lite lagom nervositet däremot är väl en följeslagare man får ställa in sig på att dela kupé med i samma sekund som man kliver på tåget till Föräldralivet.

Det vill säga, om inte ens bebis råkar vara en bok, förstås.
För en bok, den kommer aldrig vara för varm och tvinga dig att ta tempen med ostadiga fingrar. Den kommer lika lite kräkas efter att ha ramlat och slagit i bakhuvudet som den kommer att slå ansiktet i is så näsan sväller upp till dubbel storlek och blodet forsar. Inte heller kommer den att komma hem från skolan och gråta för att de andra böckerna varit dumma mot den.
Den kommer säkerligen hanteras av oömma händer och få höra ett och annat ondsint ord för att den inte faller någon i smaken, men den kommer inte att fara illa av det. Den kommer faktiskt inte alls att bry sig.
Därmed borde den väl bli den lättaste i syskonskaran att handskas med? Jag tror verkligen det.
Lika mycket som jag samtidigt förväntar mig att bli förvånad. För innerst inne är jag säker på att boksläppet kommer att kunna öppna upp en helt ny värld av oro, men om det nu skulle bli så får jag lära mig att hantera det också.
Trots allt sägs det ju att omväxling förnöjer.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut, Genom paradiset på en spikmatta, Jannice Eklöf. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Fyran, min favorit

  1. Agneta skriver:

    Usch för att behöva uppleva så mycket sorg.

    Känner för övrigt igen den där mamma-oron … väldigt jobbig är den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s