Min antagningshistoria: Camilla

camilla-linde-portrait-350-square

”Vi har läst med intresse, det är ett roligt manus, men tyvärr har vi nu beslutat oss för att tacka nej till utgivning.”

”Min första tanke när jag läst ditt manus var ”tusan också!” … Saken är att ditt manus är jättebra, men vi har ingen möjlighet att ge ut det inom överskådlig tid.”

”Vi har läst noggrant för det krävdes – ett fint manus! Vi tror dock inte att det kommer att passa på vår lista och får därför önska lycka till på annat håll.”

Raderna ovan är axplock från vad som ramlade in i min inkorg i slutet av 2014 och under 2015. Svar från stora förlag, svar från små förlag. De hade alla funnit manuset intressant. Men det hade ändå inte passat.

Det är som ni säkert vet så kallade positiva refuseringar. För de inbringar ju ändå någon form av hopp. Det finns någonting där. En bekräftelse, absolut. Det finns någon annan som tycker att mitt manus är bra. Det värmer såklart att få en sådan refusering.
Nåja. I alla fall de första gångerna. Sedan är det någonting som börjar skava.

Sjukt nog började jag till slut hoppas på standardrefuseringar. För det kändes trots allt inte lika tungt. Att veta att jag varit så nära hos så många, men inte förmått nå ända fram. Det var fruktansvärt tungt för självförtroendet. För min tro på mig själv och mitt manus.

Det sista mailet jag öppnade innehöll just en sådan positiv refusering. Jag minns att all min kraft bara rann ur kroppen när jag läste de där meningarna. I takt med att hoppet rann ut fylldes jag återigen av det där självtvivlet. Varför skriver jag? Är det ens lönt? Det kommer aldrig att gå.
Så fastnade min blick på den där sista meningen, den som ofta återkommit: ”passar inte i vår utgivning.”
Och där någonstans insåg jag.

Det handlar inte om mig.

Det handlar om Dem.

För några veckor sedan läste jag en post i gruppen Författare på Facebook, som gick i stil med att det enda som räknas är om ett etablerat förlag vill ge ut ens manus – är det inte tillräckligt bra för att bli antaget får en skriva om eller skriva nytt.
Det visar på ett tankesätt som nog finns hos många – även hos mig. Det är ju på något vis just det som definierar själva Författardrömmen. Ett erkännande. Det enda erkännandet.
Fast … det är ju inte så enkelt, eller hur? Det handlar inte om att förlagen tar in alla bra manus och refuserar alla dåliga.

Det handlar om att inte alla bra manus får en chans.

Det sker såklart av en massa olika anledningar. Förlagen får in högar med manus varje år, det finns ingen möjlighet att de ska kunna ge ut allt de gillar. Sedan måste en dessutom tajma rätt så att förlaget inte gett ut något likande, att det känns ”rätt i tiden” utan att det är för rätt i tiden och många skriver om det, för det ska ju vara vågat och nytt. Samtidigt ska det såklart inte vara för vågar och nytt för då vågar de nog inte satsa på det.
Och så vidare, och så vidare.

Det tog ett bra tag för mig att inse det.

Och någonstans där tror jag att jag … tröttnade. Tröttnade på att ständigt vänta på bekräftelse från någon annan. Tröttnade att vänta på nåd.
I samma veva kontaktade jag Anders på Whip. Vi hade jobbat tillsammans tidigare med två antologier och jag hade fått en bra känsla för honom och vad han höll på att bygga. Så jag mailade helt sonika och sa att jag hade en idé. En idé som jag beskrev som ”Douglas Adams för barn, typ!”
Svaret kom med vändande post: ”You had me at ”barnböcker” och säkrade dealen vid ”Douglas Adams” :-)”

Och därifrån var det bara att köra på. Inte med ett ”traditionellt” förlag utan efter en annan modell. Jag fick inte känslan av att bli antagen av Förlaget. Men det blev en möjlighet att få ut ett manus som förlagen gillade, men inte vågade satsa på. Inom en smal genre som jag själv tror på.

För det är ju det där det handlar om i slutänden, att våga tro. På dig själv, på ditt manus, på din förmåga.

Även när det känns som att ingen annan gör det.

 

Advertisements

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i barnböcker, bokbranschen, Camilla Linde, Debut, refusering. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Min antagningshistoria: Camilla

  1. Maria V skriver:

    Vilken hoppingivande vändning du gjorde! Sverige behöver mer litteratur, och inte bara de ”säkra” korten förlagen vågar satsar på. Ska bli kul att läsa!

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Maria, för dina fina ord! Jag tror precis som du att Sverige behöver mer litteratur – och bredare! På så sätt blir det ju lättare för alla att hitta det de gillar, och inte bara det förlagen tycker att vi ska gilla 🙂

  2. Emmelie skriver:

    Vilken härligt positiv historia, helt rätt att du vågade satsa själv tycker jag! Heja!

  3. annaahlund skriver:

    Jag tycker att du gjorde helt rätt, HEJA! Det är så trist att det ska vara så smalt. Det finns ju läsare liksom. Ser fram emot att stifta bekantskap med din rymdpirat!

    • Camilla Linde skriver:

      Fina Anna ❤ Tack! Jag tror absolut att det kan finnas några unga läsare därute (och kanske lite äldre med!) som kan roas av Snack och hans äventyr!
      Och det ÄR trots allt häftigt att vägarna till en bok kan se så olika ut!

  4. Anna skriver:

    Jag skriver också i en smal genre och har blivit standardrefuserad fjorton gånger. Har nu börjat tvivla på att någon kommer gilla det jag skriver, haha 😛

    • Camilla Linde skriver:

      Åh Anna, jag känner med dig! Den där känslan kan vara riktigt förödande. Vad är det för genre du skriver i?
      Jag vet inte hur många gånger jag kände att jag bara ville ge upp, förstår om du också känner det. Men gör det inte! Det finns en plats för dina historier också!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s